Jag har nu sagt igen till min man att jag vill skiljas. Varje gång blir det samma kaos med hot, utpressning och anklagelser som utmynnar i att jag tar tillbaka allt och ångrar mig.
Jag vill inte vara i den här relationen länge men tanken på att vara ensam fyller mig med sån monumental ångest och skräck. Jag förstår inte mina egna reaktioner, jag har aldrig varit rädd tidigare utan tvärtom, självständig och ofta modig.
Har nästan ingen familj, föräldrar borta och en syster som jag inte har någon kontakt med. Sen misstänker jag att jag på något sätt nötts ner vilket gjort att jag inte har någon självkänsla kvar… Jag litar inte på mig själv, att jag kan klara av detta utan att falla ner i ett bottenlöst hål av ångest.
Min terapeut menar att jag är utsatt för psykisk misshandel men jag vet inte ens själv vad jag känner eller om jag uppfattat saker rätt.
Jodå, det låter som psykisk misshandel. Man blir väldigt förvirrad och tappar sin självkänsla och sitt självförtroende.
Det jag hade kvar var min stolthet, konstigt nog. Jag var övertygad om att jag inte skulle kunna klara mig själv och inte kunna försörja mig själv, och jag var inte helt säker på vem av oss som gjorde fel, men någonstans inuti mig ville jag minsann visa honom att han inte kunde trampa på mig. Jag gick hellre under än stannade kvar med en man som behandlade mig som hundskit.
Ja, jag gick under av ångest och självmordstankar, men barnen höll mig kvar i livet. Jag kunde inte lämna dem utan någon att vända sig till när deras pappa var elak mot dem.
Ja vi har verkligen hamnat i liknande situationer…
Känner igen det mesta.
Här på forumet är det många som kan ge tips och råd.
Det har varit till stor hjälp för mig, hoppas det även kan hjälpa dig
En del av mig tänker på ”i nöd och lust”, att alla relationer blir rutin och vardag, att vi har barn och ett bra liv ekonomiskt och socialt.
Men samtidigt kan jag ju inte gå runt och göra våld på mig själv bara för att hålla ihop ett skakande korthus till äktenskap.
Min man säger att han gör allt och jag gör ingenting, att jag är lat, glömsk och slarvig. Han själv har inga fel- en gång när jag pressade honom att säga något om sig själv sa han ”jag snarkar och det är faktiskt jättejobbigt för mig”. Jag höll på att börja gapskratta mitt i eländet.
Han har skällt ut mig för petitesser framför andra och har ett enormt kontrollbehov. Vi har aldrig sex (jag kan inte fysiskt tvinga mig till det längre). Det känns som att det inte finns så mycket kvar av mig…
Ett av problemen just nu är att vi köpt och totalrenoverat ett rent ut sagt svindyrt hus. Jag vill inte flytta in men skräms av tanken på att sitta i en andrahandslägenhet hela sommaren… några tips?
Livet är för kort för att leva med sådan skit. Man ska kunna må bra och stötta varandra i ett bra förhållande! Fy fan för att bli utskälld för petitesser, ännj värre om det är framför andra. Det positiva i det är dock att du inte kommer att mötas med misstro när du berättar om det.
Tack för era svar. Har tänkt att jag ska hänga här för att ha en ventil.
Jag ska ta ett exempel från helgen. Min man håller på att värma mat till vår dotter och jag ber honom sedan bära upp vår son på övervåningen då han har feber och vill vila. Han är snart sex år så ganska tung så jag kan inte bära honom själv.
När min man kommer ner frågar jag om det finns tomatsoppa i mikron. Min man snäser då aggressivt ”vet väl inte jag!”
Jag svarar ”men du började ju värma maten.”
”Ja men jag kan inte veta om det är mat soppa i mikron eller inte!”
Jag svarade lugnt och sansat ”jo men då måste du ju faktiskt veta, antingen är jag eller du som värmt mat och jag vet ju att det inte är jag”. Han börjar då framför vår dotter säga ”nu är du konstig nu betedde jätte konstigt”. Vi tjafsar lite men jag släpper det sedan. Observera att min dotter bakom min mans rygg sätter fingret mot läpparna och hyssjar mej typ ”gör det inte värre än det redan är mamma.”
Ett par dagar senare frågar min man om det finns byxor på övervåningen till vår son. Jag vet inte svarar jag. Då säger min man sedan ”se där det där var exakt samma situation som du visste inte du det var en sån himla konstig sak för dig att starta ett bråk om”.
Det låter som en märklig jämförelse av honom, eftersom han höll på med maten precis.
Såvida inte du precis har burit upp ett lass barnkläder från tvättstugan. Då hade det kanske varit rimligt fråga om just byxorna.
Men oavsett detta så reagerar jag som utomstående mer på själva tonfallet när jag läser. Inte på vem som förväntas veta vad.
Det är helt enkelt inte okej att svara sin partner snäsigt på det där viset. Det är respektlöst.
Jag skulle inte gå in i några diskussioner med honom om själva sakfrågan (dvs om han bör veta vilken mat han värmer eller om du bör veta vilka kläder som finns på övervåningen).
Jag skulle lägga fokus på hur han tilltalar mig istället. På den bristande respekten. Och överväga om jag tror att han kommer vara villig att göra något åt det.
En enda gång kallade mitt ex mig för idiot. Jag hade klantat till en grej och han blev upprörd och stressad.
Men bara för att han hade rätt i sak kunde jag inte tolerera att han kallade mig idiot. Jag markerade bestämt att jag inte vill ha en relation där man får höra fula ord för minsta misstag.
Det accepterade han, och han sa aldrig något sådant till mig igen. Hade han inte lyssnat på mig hade jag lämnat honom utan att tveka. Så viktig är den ömsesidiga respekten och trivseln för mig.
Du bör nog ha samma approach. Det är inte konstigt att han var osäker på vilken mat han värmde egentligen - så snurrig är jag också ibland - men frågan i sig ska ju inte ge upphov till snäsighet från något håll.
Jag vet inte, kan inte förklara det ens för mig själv. Alla alternativ gör mig så ångestfylld och det känns som jag bara möts av stängda dörrar vart jag än vänder mig… mentalt i alla fall.
Jag tror att det här kan handla om att jag förlorat mig själv, min självkänsla. Jag tror inte på att jag klarar detta.
Att han ska ta livet av sig, försvinna, flytta utomlands permanent. Sedan hotade förstås med det ekonomiska och radar upp 10 000 olika orsaker till varför det är mitt fel att jag vill skiljas. Att jag är i kris, att jag äter mediciner och så vidare och så vidare.
Oj. Så manipulativ han är. Och han gaslightar dig.
Personligen hade jag bara velat komma därifrån. Han kommer troligen inte begå självmord, det hänger i vilket fall inte på dig. Är han självmordsbenägen så behöver han professionell hjälp, det är inget han kan lägga på dig.
Jag håller med “Trassel” angående det där med respekt och tonfall. Det finns ingen respekt eller vänskapligt i ett sådant bemötande. Och det är riskabelt att ni lär era barn att relationer ser ut så.
Jo jag vet… jag ringde faktiskt kvinnojouren idag.
Och jag har bokat andrahandslägenheten (!). Kan få den redan ikväll. Även om ångesten är enorm så känns det också lite lite bra. Har sagt att jag måste få utrymme att tänka. Han blev tvärsur förstås.
Det där tror jag är superviktigt för dig - att få utrymme att tänka. Just nu verkar du så insnärjd i hans manipulativa beteenden och hans sätt att vrida och förvränga saker.
Super att du ringt kvinnojouren och bokat lägenheten. Jag tror du behöver genomföra din flytt oavsett ångest och ekonomi. Bara för att kunna andas lättare och kanske till och med hitta tillbaka till dig själv, vem du är nu och vad du innerst inne vill. Det är en längre resa men fullt genomförbar.
Jag hade lägenheten bokad och redo att betala, packade en väska med det nödvändigaste.
Så kommer min dotter hem och frågar vad jag gör. jag gråter.
Jag får en sådan oerhörd panikångest att jag knappt kan andas, än mindre röra mig.
När jag inte är i hans närhet känner jag mig som en lejoninna. Jag står på toppen av ett berg och möter stormen med höjda armar och knutna nävar. Tårarna rinner men jag viker inte undan med blicken. Jag klarar detta!
Men när han sedan kommer hem och jag ser hans svarta anklagande blick så krymper jag till ett ingenting, en darrande kaninunge vars enda väg framåt är att be om förlåtelse.
Så dåligt som jag mår nu vet jag inte om jag någonsin gjort.
Nej ingen lägenhet, hade packat en väska och stod i dörrn.
Det är sjukt men så fort jag träffar honom så blir jag som förlamad. Jag nästan fysiskt inte röra mig eller andas.
Jag misstänker starkt att min man är narcissist och han har tryckt ner mig så djupt att jag inte kan ta mig upp eller ur på egen hand.
Som tur är har jag en fantastisk terapeut som jag verkligen litar på. Hon hjälper mig att se och bemöta det som sker. Vi har inte arbetat tillsammans särskilt länge men jag hoppas och tror att hon kan hjälpa mig.
Jag försökte prata med honom igår sist. Det är som att vara i ett parallellt universum där han vrider och vänder och får allt att verka som det är mitt fel.
För mig är alla känslor slut, men jag måste av flera olika anledningar kämpa på lite till. Två- tre månader som mest.
Mitt i allt drabbas vi av en stor tragedi. Barnens farfar (ej min mans biologiska pappa men då han dog tidigt, så denne man har funnits i bilden i 25 år), dör vid 71. Allt var ”bra”, dvs reaktion på covid vaccin och hosta klockan 21.30, klockan 05 har han dött under stor dramatik i trapphuset.
Vi åkte och sa farväl i morse. Sörjer, han var en fantastisk människa.