Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lögnen som avslutade drömmen om framtiden

Ikväll är första natten i huset sedan allt gick åt helvete. Ska sova här några nätter och tömma allt. Det är tufft idag. Jävligt tufft. Älskar den här platsen men kan inte komma härifrån fort nog. Ambivalens… Allt känns så fruktansvärt sorgligt när man tänker efter. Varför? Så jävla onödigt allting.

Han har lämnat allt. Det mesta är kvar här. Han har dock tagit med sig den bok jag lät trycka till honom i våras om vårt liv. Det blev jag väldigt förvånad över. Det va liksom en grej som va oväntat och märkligt. Va säker på att den skulle ligga kvar bredvid hans säng. Typ lite som ett statement…

Ja ja. Snart är det över. Snart…

1 gillning

Jaha… Ska man skratta eller gråta? Väljer det sista. Han är så fruktansvärt nollställd så jag kan inte ens förklara. Ingenting va borta från hemmet när jag kom hit. Han hade bara ställt undan det från det stora huset vilket innebär att jag inte har en aning om huruvida han kommer lämna i okej skick… Jag står som säljare så det är jag som åker på smällen om saker ska forslas bort framöver.

Bilen han skulle lämna då den är min och jag ska sälja för att lösa lånet då han inte har råd att lösa ut den va ostädad, obesiktigad, oservad, skadad (krock?) och fortfarande beklädd i sommarskrud. Inte jättefestligt att ta den till annan plats…

Det va bara en grej… Finns så många så jag ger mig där. Kan dock som slutsats konstatera att den mannen har kostat mig både viktiga år och en j-la massa pengar…

Men för att säga ngt bra så kan jag säga att 2020 kommer bli grymt alldeles oavsett :joy:

7 gillningar

Ikväll såg jag ett inslag på nyheterna om hur djuren drabbas av de bränder som rasat i Australien. Tårarna rann. Slås av hur mycket i världen som är bortom mänsklig kontroll och som orsakar massa smärta och sorg. Katastrofer, sjukdomar etc etc. Trots det finns det så mycket svek och elakheter därute. Människans empatiska förmåga tycks som bortblåst i allt för många lägen vilket gör mig beklämd, oroad och sorgsen. Ibland känner jag mig bara udda och ensam i en kall och hård värld…

3 gillningar

Håller med dig.
Till och med många djur kan känna empati, men människan är ofta hård och likgiltig. Eller till och med svekfull och elak.
Men jag hoppas att jag aldrig blir så skadad av livet och av människor att jag slutar kunna känna kärlek och medmänsklighet…

1 gillning

Jaha. Då va det avlutat på riktigt då. Det enda som är kvar nu är att hans dotters mobilabonnemang tas bort från mig. Dock har han inte ens fixat det. Fick kontakta dotterns mamma som skulle lösa det.

I övrigt är allt löst. Huset sålt och överlämnat och jag behöver inte återvända till den platsen och staden igen. Det känns som en oerhörd lättnad men också märkligt och på ett vis också sorgligt.

Fick reda på idag att han har rätt omfattande skulder hos KF. Inser nog inte alls vem jag levt med vilket gör mig en gnutta oroad… Jag har alltid tyckt att jag är väldigt flink vad gäller att bedöma folk. Jag brukar väldigt ofta träffa rätt och allra helst vad gäller människor som ljuger och är oärliga. Tänker att jag uppenbarligen blivit förd bakom ljuset totalt vilket bekymrar mig en del. Om jag inte kan lita på min magkänsla… Vad ska jag då ta till? :thinking:

Ibland hade det känts rätt skönt som andra fick veta. Känns lite drygt att han bara går på som att inget har hänt och allt är typ normalt.

Vet inte. Just nu känns allt bara konstigt. Kommer väl ikapp lite antar jag…

1 gillning

Vet inte om det är passande att säga “grattis” eller inte, men det låter ändå skönt att få komma till ett riktigt avslut så att man kan bryta ihop och börja om igen?

Det där med magkänslan oroar mig också. Jag var väldigt noga i mitt senaste val och både kände och tänkte och analyserade noga innan jag bestämde mig för att fortsätta med honom. Vi dejtade även ett längre tag innan jag vågade på riktigt ta steget in i en relation. Men likväl fick jag en överraskning några år senare. Och om man läser på detta forum verkar det vara vanligt att den partner man trodde att man blev tillsammans med antingen föreställde sig hela tiden eller också förändras rent personlighetsmässigt.
Är man själv så mycket sämre på att läsa människor än vad man trodde? Eller är det bara så att människor utvecklas åt olika håll och kan de facto förändras? Jag tror att det ofta kan vara en blandning.
Och ibland lägger vi lite väl stort ansvar på oss själva i förväntningen att vi ska kunna förutse och förstå allting, för annars får man skylla sig själv lite. Men huvudansvaret ligger ju ändå på de individer som har betett sig illa.

Lycka till nu i nya livet. Det kommer att gå bra, även om det är en krokig väg ibland

2 gillningar

Jaha. 2020. Ett nytt år. Nya möjligheter och kan tillräkna mig 42 år i bagaget om sisådär en månad.

Vissa dagar är bedrägligt grå och trista. Hur hamnade jag här? Barnlös, utan tvåsamhet och inget eget boende än. Det ”suger fett” som min systerson skulle sagt. Å andra sidan har jag ett bra jobb, bra lön, i många avseenden en fantastisk familj och jag är faktiskt genuint glad i vem jag är som person.

Boendet kommer lösa sig. Där handlar det mer om att jag inte vill rusa in i något jag egentligen inte vill ha och jag sitter inte i sjön som det är nu.

Barn och tvåsamhet är ngt helt annan. Inser att jag kommer bli barnlös (i alla fall från egna barn). Det svider.

Den tvåsamhet jag va så säker på var för evigt är borta. Det svider också. Känner en viss uppgivenhet över att hitta den igen. Jag vet att jag har kärlek att ge. Jag vet också att jag är ”svårflirtad” och rätt bestämd i vad jag önskar. Tittar jag i backspegeln så verkar ju jag ha rätt dålig koll på vad det blir i slutänden ändå :smirk: Det som i så många avseende kändes perfekt visade sig vara ett bedrägeri.

Men ändå. Livet är rätt okej. Trodde väl aldrig i juli att jag i januari skulle uttala dom orden. Dock är det lite tråkigare än jag önskar. Jag gör som sig bör men inte med samma energi och entusiasm som tidigare. Och mest av allt saknar jag att längta hem. Under våra nästan 5 år så längtade jag varje dag och varje stund att komma hem. En härlig, busig längtan. Den känslan är obetalbar.

2 gillningar

Det är skitjobbigt när resp föräldrar hör av sig. Jag berättade för min svärmor som ligger inför döden i cancer. Kände att jag ville vara ärlig! Min fd sambo o “mamman” har ingen vidare relation, jag har gladeligen tagit den. Jag är en man av kärlek, därför gör man så bara!!!
Svärmor blev givetvis lessen på riktigt, hon sa… kan inte förstå hur min dotter blivit så kall och hård?? Det måste ha hänt henne något i uppväxten… ja du sa jag
Har förstått länge att det är något som tynger och blockerar känslorna.
Lovade henne att jag kommer givetvis att finnas vid hennes sida oavsett <3

Det hela är så sorgligt hur en människa kan förändras :frowning:

2 gillningar

Att någon förändras så grundar sig med största sannolikhet i berg av skam. Men ändå. Känns så främmande för mig och därför svårt att acceptera. Jag drog i stort sett på dagen allt uppdagades. Haft nollkontakt i den mån det går sedan dess. Inte en enda gång har han ens antytt ett förlåt eller en genuin känsla av något. Detta efter att under våra nästan 5 år aldrig visat den sidan. Han har alltid varit varm och kärleksfull. Vara sorgligt och lite läskigt.

2 gillningar

Länge sedan jag skrev något på min egen tidslinje. Livet har liksom rullat på. Köpte ett fantastiskt litet hus i mars och är nu inflyttad och installerad. Jag borde vara nöjd. Nöjd att jag blev av med någon som uppenbarligen svek och bedrog mig. Glad över att jag kunde gå vidare med livet. Jag har ett bra jobb, duktig på att reda mig själv och bor fantastiskt. Jag har vänner som jag älskar och en familj som alltid backar upp. Men… För det finns ett men… Jag känner mig så fatalt ensam. Jag läser alla era historier om sveken, de dysfunktionella relationerna, lögnerna, bråken osv och känner så med er. Men jag är också avundsjuk. Jag är avundsjuk på er alla som har barn.

Innan vi gick isär så pratade vi om att skaffa barn. Han hade ju en dotter på 15 medan jag inte har några barn. Initialt ville X:et inte ha fler barn och jag var “fine” med det. Men när vi började diskutera det vacklade han och plötsligt så var det inte otänkbart längre. Snarare tänkbart. Vi pratade om det så sent som en vecka innan jag blev uppringd av den där mannen som berättade att min sambo hade en relation med en annan kvinna. Eftersom vi diskuterade detta ganska intensivt våren innan helvetet bröt ut så blev alla tankar om barn så mycket verkligare. Sedan från en dag till en annan så var jag plötsligt ensam. Ingen sambo och ingen bonusdotter. Ingenting.

Det gör ont. Ont att veta att jag inte kommer att bli mamma (nyss fyllda 42). Ont att fått erfara hur bräckligt allt är. Människor runt om mig säger att jag säkert kommer att stadga mig framöver och att det kommer finnas barn i mitt liv och dom har säkert rätt. Men jag vet nu att det kan ryckas från mig lika snabbt som det kom. Smärtan i den vetskapen är svår att förklara.

Jag avundas er som har barn. Det är en avund som inte är elak och missunnsam. Det är en avund som bygger på att jag ser hur stor skillnad barn gör. Jag önskar att jag också fick uppleva det.

2 gillningar

Alltså det är väl inte försent än även om du fyllt 42. Fast man ska ju orka också.
Hoppas du får barn omkring dig på något sätt, man vet inget om framtiden.

Ja @Brister det är bistra lärdomar för oss som blir svikna. Jättejobbigt! Att tro att man lever tryggt i kärlek bara för att få veta att den tryggheten (och kärleken) har stulits av någon annan. I samarbete med den en älskar och trodde att en älskades av, dessutom. Jag tror aldrig jag kommer kunna förlåta det! Men det ska inte få förstöra mitt liv!
Måste ju hålla med de kloka i din omgivning som säger till dig att kärleken kommer att komma till dig. Du är inte för gammal för att få barn bara för att “alla andra” fått sina barn några år tidigare i livet. “Alla andra” lever inte ditt liv.

Usch… Sitter och läser din historia och känner någonstans igen mig så väl även fast min inte riktigt är klar.
Vet att jag kommer att komma igenom den, men tårarna kommer och känner såret jag har i bröstet kommer ta lång tid att läka.
Så glad för din skull att du verkar trivas i ditt lilla hus. Håll i det och fokusera på dom bra bitarna.

Det er ikke for sent for deg. Hva med å skaffe deg barn uten partner? Har du undersøkt det? Mange kvinner velger å få barn alene. Kan det være noe for deg?

:hugs: :hugs:

Kändes så sorgligt att läsa dina rader och jag berördes oväntat mycket. Kanske är det inte avund du mest känner, utan mer sorg över det barn du inte har och inte tror dig kunna få? Ofrivillig barnlöshet kan vara en kris att hantera i sig ovanpå ett sprucket förhållande och risken för depression ökar säkert. Har du någon som stödjer dig, utan att du enbart får positiva kommentarer om att du säkert får barn (något som du idag själv inte riktigt tror kommer ske)?

Tack för er respons. Vad gäller ålder så vet jag att många får barn efter 42. Är ganska rationell av mig så inser att det ligger en inbyggd problematik i att jag är ensam i dagsläget och inte har några som helst planer på att göra något förhastat på relationsfronten för att få ett efterlängtat barn. Har fått förslaget på att bli mamma själv men för mig är det hela kittet som lockar. Familjen, det gemensamma, ett barn sprunget ur något äkta mellan två personer.

@Stillstanding - Ja det är en sorg. Men det är en sorg jag kan hantera. Känner mig inte deprimerad på det sättet men ibland blir verkligheten påtaglig.

Nu i tider av Corona och när man följer det här forumet så reflekterar jag ofta över hur lyckligt lottade dom som har barn är. Det finns något ovillkorligt i kärleken mellan barn och förälder som gör båda individerna både starkare och svagare i en mäktig form av symbios. Den känslan hade jag önskat.

Dessutom är jag övertygad om att jag hade blivit en grym morsa :muscle:t2::wink:

4 gillningar

Det är länge sen jag skrivit här, men läser fortfarande ibland och ditt inlägg Brister berör mig. Jag känner igen mig i de känslor du beskriver. Jag är inte heller precis som du missunnsam för alla som har förmånen att ha barn men känner en oerhörd saknad själv. Har accepterat att jag inte blev mamma, däremot märker jag att jag tänker betydligt mera på det nu i Corona tider.
Jag förlorade också en familj, en bonusfamilj som hade blivit min familj. Det gör fortfarande ont.

2 gillningar

”Den sorgen har jag nu lärt mig att leva med. Självklart har jag tillbringat många timmar med att bearbeta och acceptera att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva den villkorslösa kärleken en förälder får av sitt barn. Visst har jag upplevt djup kärlek till andras barn, men inget barn kommer att älska mig som sin mamma. Jag tror att jag hade gillat att vara mamma väldigt mycket, och jag tror även att jag skulle ha klarat av det ganska bra. Att jag inte fick denna möjlighet är en stor sorg. Ändå går det att hitta till en känsla av helhet, en känsla av mening. Vad vissa än anser vill jag poängtera att jag inte är mindre kvinna för att jag inte fick uppleva detta.

Tyvärr har jag många gånger mött kvinnor som rakt ut sagt att det är först när man blir mamma som man verkligen förstår meningen med livet och blir hel som människa. Det här stämmer absolut inte. Man kan vara hel utan barn, man kan förstå hur det är att älska någonting mer än sig själv och man kan absolut känna mening med livet även om man aldrig fick bli biologisk förälder.

Sorg är inte ett problem som ska lösas, sorg sköljer över oss i vågor. Ibland handlar det om att orka ta itu med den, ibland att vila, ibland att be om hjälp. Framförallt handlar det om acceptans och att hitta annat som känns viktigt och meningsfullt. För att enklare kunna göra det har man nytta av att känna sig älskad precis som den man är”

Saxat ur ”Sårbar och superstark” av Mia Törnblom

Sårbarhet handlar bland annat om att ha förmågan att visa upp det svåra. Ovanstående citat är en del av min sårbarhet.

2 gillningar