Livet på andra sidan

Min tidigare tråd “Hjälp att förstå och tänka klart” valde jag att radera då jag kände mig klar med den delen av mitt liv.

Jag var dock inte beredd på att min användare “VilsenJag” också skulle stryka med :slight_smile: men det är väl smällar man få ta. Precis som allt här i livet.

Kortfattat summerat så valde jag att lämna min ex-fru när det uppdagades att hon hade en romans med en kollega på hennes jobb. Hon ville inte separera initialt men för mig var bollen redan i rullning så jag fullföljde skilsmässan i April förra året (ganska precis 1 år sedan nu).

Det är nu snart 2 år sedan vi gick isär och första året var en åkattraktion jag aldrig upplevt tidigare. Det fanns dagar och veckor, t.om månader då jag kände mig stark, driven och nyfiken på livet och sen kom dipparna. Dipparna blev färre och färre ju mer jag arbetade på mig själv och struntade i vad mitt ex gjorde. Tillsammans med ex-frun har vi 2st fantastiska döttrar i åldrarna mellan 4 och 8.

Det som gav mig tröst och hjälpte mig framåt var hård träning på gymmet. All fysisk träning gjorde att jag tog små steg fram i min process. Självförtroendet tog självklart en ordentlig smäll och känslan var att jag blivit “Utbytt” var såklart påtaglig och tuff.
När jag började se resultat av mitt slit på gymmet så stärkte det mig. Jag har alltid varit vältränad och innan jag träffade exet men kärlekskilona trivdes jag endå ganska bra med men föredrar såklart att vara lite mer hälsosam :wink:

En annan sak som hjälpte mig framåt var att jag hade mycket tid att reflektera över mitt egna beteende i relationen. Jag förstår idag vilka delar i min personlighet som bidrog till att vi gled isär. Såklart är det sorgligt att jag inte kunde se dessa tillkortakommanden tidigare men jag tror inte att jag hade kunnat arbeta på mig själv om vi inte glidit isär. Jag jobbade hårt med mig själv genom terapi i flera månader men att jag LÄSTE mycket! Läste mycket på detta forum, läste böcker och lyssnade på musik och poddar!

Det tog över 1 år innan jag kände mig redo och nyfiken på “vad som finns där ute”. Jag träffade några spännande kvinnor, på gott och ont. Jag fick träna på mina tillkortakommanden och blev bättre och bättre på att tänka mig för vad jag säger och hur jag agerar. Senast för några månader sedan valde jag att sluta träffa en fantastisk kvinna, en oerhört fin person för att jag såg att vi inte kunde kommunicera. Det blev missförstånd från båda hållen. Jag lärde mig väldigt mycket efter uppbrottet med denna kvinna.

Nu är ju detta ett skilsmässoforum så hur gick det för mitt ex?
Hon träffade mannen hon gick bakom min rygg med i några månader men slutade träffas. Varför har jag ingen aning om. Jag har ej frågat då jag genuint inte är intresserad av att veta =)
Efter det har det inte gått så bra för henne. Hon blev sjukskriven i flera månader. Hade bekymmer på sitt jobb. Trivdes inte. Fick många problem med hälsan.

Förra sommaren fick jag ett samtal av henne där hon ville be om ursäkt för sitt väldigt dåliga beteende mot mig under skilsmässan (ni som kommer ihåg hur hon betedde sig under skilsmässan kanske kommer ihåg att hon inte skötte det snyggt alls). Jag tackade så mycket för ursäkten och blev glad för den. Men det förändrande inget hos mig. Jag hade redan gått vidare för att jag kunde se henne i ett annat ljus. Jag hade läkt.

Idag så mår hon inte bra. Igår plockade jag upp några leksaker till ena dottern och då såg jag på henne att hon var gråtfärdig. Jag frågade henne hur hon mådde och då brast hon ut i gråt. En familjemedlem till henne hade fått ett cancerbesked. Oerhört sorgligt och ledsamt. Jag gav henne en lång och djup kram. Jag tyckte genuint synd om henne. Hon förtjänar inte att må dåligt. Ett tag ville jag såklart att hon skulle må dåligt men idag skäms jag lite över att jag ens kunde tänka en sån tanke. Hon är mamma till våra fantastiska barn! Jag vill att hon ska må bra och att hon ska bli älskad för den hon är. Ibland oroar jag mig över henne för barnens räkning. Kommer hon att orka?

Ett långt inlägg men allt detta ligger bakom nu. Jag mår bra idag! Är singel men nyfiken på livet och på andra personer. Jag får inviter lite här och där men nej jag vill känna en genuin nyfikenhet på personen innan jag tackar ja till dejter.

Jag kommer att skriva här lite då och då. Kanske hjälper det någon, kanske inte.

Ett väldigt fint citat som jag tog med mig under min resa var

“When you are in a dark place you get the feeling you are being buried. But thats not really true. You are being planted”

För mig, så blev det exakt så. Jag växte och blev en bättre person. En bättre version av mitt gamla jag.

Fridens fröjd!

Tillägg: Samarbetet kring våra barn fungerar alldeles utmärkt! Stjärna i kanten till oss båda!

/VilsenJag

26 gillningar

Vilket fint och stärkande inlägg! Jag önskar alla som gått igenom en skilsmässa att få läka. Att få fundera på vad man själv kunnat gjort annorlunda. Tror vi skulle få en så mkt finare värld. Och så många snällare och gladare människor som sen får uppleva kärlek igen, om man önskar och vill. :heart:

Jag hoppas jag får läka på det sättet du beskriver. Att finna styrkan i sig själv igen.

Och citatet är det en diakon sa till mig under ett samtal. Att man ligger som ett frö i den mörka jorden men sen med tiden så gror man. Och tillslut tar man sig upp ur jorden och slår ut. Det är nog så fast man har svårt att se det när man ligger där i jorden och gror.

3 gillningar

Positiv uppdatering (förutom sjukdom i din exfrus släkt då) - och ett talande byte av namn. Från vilsen till hittad. Från planterad till… knoppande? Det låter lovande.

Jag borde egentligen också byta till Upptrasslad eller nåt sånt. Det är så otroligt lite trassel i mitt liv nu för tiden. :sunglasses:

3 gillningar

Jag önskar också att alla som blir sårade eller sårar läker. Vi glömmer att vi alla är människor och ibland så finns det ingen logik bakom våra handlingar. Det bara sker. Ibland medvetet eller omedvetet.

Jag är övertygad om att du kommer att läka i den takt som passar dig. Det finns ingen matris som säger att efter x antal månader eller år så är man färdigläkt. Känslorna måste få ha sin gång och måste man älta 1000 gånger ja då gör man det tills kroppen och knoppen tillslut förstår att det blev som det blev. Sen tror jag också det handlar om vilja. Viljan att arbeta sig framåt och försöka bli en bättre version för sin egen skull.

Det finns såklart vissa saker man inte kan arbeta bort! (jag har försökt men jag kan inte sluta småäta) :wink:

2 gillningar

Det glädjer mig att du är på en plats där du har mindre bekymmer! Njut av dessa stunder och JA UppTrasslad låter alldeles utmärkt om jag får tycka till :slight_smile:

2 gillningar

Jag har funderat lite på våra s.k anknytningsmönster och att man ofta, även jag men endå inte, lägger en stor vikt vid det. Barn gör som vi gör och inte som vi säger sägs det.
Det kan mycket väl vara så. De som forskar inom detta har definitivt mer kunskap än mig.

Men jag vill bidra med mitt perspektiv och mina erfarenheter.

Jag hade en väldigt tuff uppväxt där jag var äldst i syskonskaran. Mina föräldrar fokuserade på att jobba i princip hela tiden och hade sällan tid för oss barn. Min pappa var extremt hård mot oss (milt uttryckt) och mamma var helt frånvarande. Det var alltid pappa som dök upp på föräldrarsamtalen etc. Mamma vet jag faktiskt inte vad hon gjorde då hon aldrig dök upp på samtalen. Förmodligen jobbade hon.

Jag fick aldrig någon kärlek från min mamma. Jag fick aldrig höra att hon älskade mig eller att hon var stolt över mig. Jag fick frågan för ett tag sedan om min mamma någonsin sagt att jag är fin. Nej blev svaret. Och det fick mig att tänka på hur jag själv är med mina döttrar. Jag är precis tvärtemot. Ska man följa anknytningsmönstret så borde jag vara mer lik min mor i “uppfostran” men det är verkligen inte så. Jag pussar, kramar, uttrycker min stolthet till mina döttrar varenda dag. De får höra varje kväll vid läggdags att jag älskar dom och att det viktigaste för mig är att de mår bra och att det vågar vara sig själva.
Jag försöker lära dom att man kan vara glad, ledsen, arg och lite sur ibland men att det går över. Det varar inte för evigt även om det känns så.

Trots min tuffa uppväxt (jag vill inte berätta allt. Det vill jag hålla för mig själv) så har jag en väldigt bra relation till mina föräldrar. Vi skojar mycket med varandra och när det gäller mina döttrar så är framförallt min pappa väldigt mjuk och förstående. Mamma har fortfarande svårt att uttrycka sin kärlek till sina barnbarn men hon är iaf inte likgiltig som hon var inför hennes egna barn.

Jag önskar såklart att så som mina föräldrar är mot mina barn, den uppväxten hade jag velat haft men nu blev det inte så. Men det blev folk av mig med. Jag kan skilja på vad som är rätt eller fel. Jag har stor empati och känner lätt sympati för andra. Jag är driven och självgående. Jag anser mig inte vara “skadad” eller ett offer pga min uppväxt. Jag anser mig vara en väldigt trygg person som ofta bekräftas av omgivningen att så är fallet. Jag har framgångsrikt gjort en bra karriär där jag idag har ett bra jobb med stor flexibilitet. (inte på bekostnad av mitt ex! Värt att notera. Jag hade större ansvar för markarbetet än vad hon hade)

Självklart hade jag önskat att mina föräldrar varit mer närvarande men framförallt snälla mot oss barn men nu blev det inte så. Jag kan inte önska mig genom hela livet att det vore på ett annat sätt (det går ju inte att åka tillbaka i tiden. Inte än iaf ;)) men jag kan däremot önska och arbeta mot att vara någon annan. Att inte låta min uppväxt fläcka min resa och mina mål.

Ett tag var det bekvämt att skylla på barndomen, jag är si, jag är så för att… Det hjälpte ett tag men för egen del så insåg jag att det är ju jag som vuxen som bestämmer hur jag ska vara. Jag har ett val att vara antingen A,B,C eller D osv. Naturligtvis har vi alla olika förutsättningar och det kan låta lätt att göra ett val om att inte vara som mina föräldrar och för mig var det valet väldigt lätt. Jag vill inte att mina barn ska gå till sängs ledsna som jag fick göra som barn. Men alla är vi olika med olika sätta att tänka.

Sen har jag även tänkt på relationer. Vad söker människor idag, egentligen? Vad vill DU, egentligen? Du önskar x,y,z. Super! Men vad har man själv att erbjuda?
Vissa vill ha mycket egen tid men vill endå ha en partner som har samma intressen vilket rent naturligt då bidrar till att egen tid blir mindre då man har mycket gemensamt.

Resonemanget “Jag vill vara självständig. Jag vill vara fri och bestämma vad jag vill”. Jag kan berätta en liten hemlighet. Du kan vara fullt självständig och fri att bestämma precis vad du vill även i en relation. “Ja men då blir min partner så sur när jag ska ut och bowla med vännerna” Ja och? Gör det något att partnern blir sur?

Du älskar inte din partner mindre för att denna är sur eller? Ja, inte är det kul med sura/upprörda/arga människor men det händer ju någon gång i livet att man inte är på topp?

Det jag försöker säga är, enligt min uppfattning att vi komplicerar allt, lite för mycket. Är det ett problem att partner blir sur? Lämna! Man behöver inte stanna i en relation. Man är inte evigt bunden till denna person. Lättare sagt än gjort, såklart, men om man utgår ifrån sina gränser, sin självrespekt så blir valet lätt om man får distans till partnern och “problemet”.

Det var inte lätt för mig att lämna min ex-fru, trots vetskapen om henne snedsteg. Det var tufft. Men jag fattade att min respekt och tillit till henne var försvunnen. Den skulle inte komma tillbaka. Vad är det man säger om man försöker återställa ett trasigt glas?

Trots en lite tuffare uppväxt har jag många bra och finna minnen. Med vänner där man utforskade världen med de medlen som fanns då (är född -87, fantastisk årgång ;)). Man cyklade till kompisars hem för att fråga om de fick komma ut och leka. Doften av asfalten efter ett kraftigt regn med en varm och stark sol därefter. Vilken härlig doft. Man sprang ut i skogen och kastade kottar på varandra. Vi letade grodyngel och var eld å lågor över att en dag så skulle de växa och bli grodor. Fantastiska tider.

Då jag ständigt lyssnar på musik så blir det mycket av allt. Men denna låt får mig att känna nostalgi. Den får mig att minnas dom där dagarna där trots många var tuffa så fanns det mycket bra dagar också :). Den påminner om “min” tid, om “vår” tid, med vänner och familj. Den lyfter humöret med en melodi som får mig att tänka på gammal rock (växte upp med KISS, black sabbath, ja ni vet)

Jag känner tacksamhet när jag lyssnar på musik. Tänk om man varit döv. Det hade inte varit något för mig…

Det kanske blir att spana efter grodyngel denna sommar med flickorna :wink:

Sköt om er där ute! Våren är på gång!

2 gillningar

Tror du skall använda anknytningsteorin på ett annat sätt. Tex vad var det som gjorde att din fru var otrogen, varför tog du hand om det mesta markarbetet? Är du tex konflikträdd? Vad bygger isådana fall denna rädsla på och hur skyddar du dig. Hur skyddade du dig som barn när Pappa var arg och hur gjorde du för att få kärlek av Mamma. Det kan gå att finna mönster i sina beteende, känslor, tankar, skam mm. Det låter väldigt fint att du tar hand om dina barn som du gör

Den går att tillämpa på alla relationer som jag förstått det. Men jag vet varför min fru var otrogen. Det har jag förstått i efterhand.

Varför jag tog hand om det mesta i markarbetet? För att det inte blev av annars. Det är inte hållbart att det ser ut som en soptipp där saker “glöms av framme” så som saxar eller andra föremål som kan vara en fara för små barn.

Konflikträdd - Nej. Jag har inga problem att diskutera eller ta emot feedback

Hur jag skyddade mig när pappa var arg - Skyllde på mig själv att jag inte gjort “rätt” eller att det var mitt fel att min pappa var arg.

Kärlek av mamma - Efter att ha blivit avvisad flera gånger så slutade jag försöka få kärlek av henne. Den “tuffa” kärleken fick jag av pappa.

Det som hände mellan mig och ex-frun var att jag tog distans tillslut. Det var oerhört dränerande att känna sig ensam i relationen och i hushållet. Att lämna och hämta på förskola “bara för att jag har ett flexibelt jobb”. Det var oerhört dränerande efter flera års “tjatande” om hjälp med städning, tvättning och matlagning i hemmet. Jag slutade tjata och slutade bekräfta henne som kvinna. Det sista året var jag bara trött och grinig. Jag hade stängt av. Där och då borde jag ha skilt mig men stannade för barnens skull. Fel, jag vet men så är sanningen. För mig betyder dom allt. Jag kände mig som en pappa till 3 barn. Ex-frun såg mig som en pappa men inte som en man.

Inte konstigt alls att en person som behöver mycket uppmärksamhet, bekräftelse, beröring, kramar och förståelse är otrogen om hon inte får det av sin partner dvs mig. Hon fick det hon behövde av någon annan. Full förståeligt. Inget som jag är arg eller bitter över idag. Kan känna en viss tacksamhet att det blev som det blev men är såklart en sorg för barnen. Självklart hade jag föredragit att vi satt oss ned och vi kunnat bryta upp som vänner men nu blev det inte så. Livet går vidare :slight_smile:

1 gillning

Halloj!

Det går ett tag mellan gångerna när jag skriver men det händer inget speciellt tycker jag.

Det här med dejtingappar. Jag upplever det som att många använder det som en ”tidsfördriv” och råkar det vara något intressant så kanske det lägga energi på det.
För mig gör det inget om människor sluta att svara eller svarar inte alls. Förmodligen var jag en kortare tidsfördriv eller så hittades en mer intressant/bättre match. Inget konstigt egentligen men det blir lite lustig hur lätt man sveper bort människor på löpande band.

Jag kanske borde ställa mig frågan varför jag är på appen. Mest för att skaffa nya vänner tänker jag och så kanske det leder till något.
Intressant är det att många som sveper på mig är 40+ :joy: är det för att jag ser så ung och fräsch ut? Skämt åsido så tycker jag det är lustigt att jag attraherar de som är lite äldre än mig.

Annars då? Tja exet tycker att jag åldras som ett gott vin. Mjodu med mina stadiga 37 vårar är jag inte så tokig men tack för komplimangen hörru. Jag tackar för smickret men jag ger henne inget mer än så. Om hon fortfarande träffar mannen som hon hade sin fling med vet jag faktiskt inte. Men då tycker jag inte man ska skriva och försöka smöra upp andra. Sannerligen inte sin ex-man :blush:

Sista seriematchen i Padel spelades ikväll. Det blev en riktig pangmatch. Kvick som en örn och giftpilar likt en orm dundrade jag på mot bortalaget. Vi vann. Lyckades även slå mig själv ordentligt i huvudet med racket så imorgon kommer jag ha en döläcker bula mitt på pannan. Det var de värt. Allt bra så :sunglasses:

Sköt om er och njut av värmen!!!

4 gillningar

Läser dina inlägg och slås av likheten med min historia.
Hur man kämpat i år med matlagning, handling, städ, tvätt osv osv. Även jag har ett yrke som efter pandemin gett stort utrymme för jobb hemifrån. Då har det såklart blivit jag som tagit större delen av vab (eller jobba med sjuka barn hemma).

Likt dig slutade jag bekräfta min kvinna sista året. Då gick det fort till otrohet. Så tragiskt men jag förstår samtidigt.

Ville väl egentligen bara konstatera att vi har så liknande historia, ha en trevlig fortsättning på helgen! :innocent:

2 gillningar

Kära @DantesInferno

Visst är det lustigt att personer man aldrig trodde var kapabel till något sådant visar sig kunna just det och lite till?

Men vet du vad? Det får vara så. Det får stå för dom och deras handlingar säger allt. Våra ex kunde tyvärr inte göra bättre ifrån sig. Jättetråkigt för det sårar ju såklart. Men du ska vara så jäkla stolt över dig själv att du ställer upp för dina barn och att iaf DU ville sköta ett hem.

Jag känner ingen bitterhet mot exet för jag var med och bidrog till att vi gled isär från varandra. Hennes snedsteg har jag förlåtit men jag kommer inte att glömma det :smiling_face:
En lärdom som jag tar med mig.

Får man fråga hur gammal du är? :blush:

Så är det, dom förmådde inte bättre och den insikten kom jag fram till rätt omgående då jag visste om exets låga självkänsla och behov av yttre bekräftelse.

Jag hyser heller ingen agg, men är smått likgiltig inför henne. Vi har bott tillsammans snart 1 år efter bomben släppte och det går lättare och lättare. Även hon kommer med smickrande kommentarer och närmar sig med små steg fysiskt hela tiden. Jag svarar med totalt ointresse.
Vad som skulle kunnat vara en fin vänskap efter separation blev istället… ett professionellt samarbete kring barnen. Hon är välkommen hos min släkt och jag kommer bjuda över på middag ibland, men endast för barnens skull.

Jag fyller 40 senare i år :wink:

1 gillning

Precis så är det!

Ditt ex kan skatta sig oerhört lycklig som har dig som far till era barn när du är vuxen nog att ha dom insikterna du besitter. Det kan vara lätt att fastna i det negativa och visst ska man få känna sig sårad, sviken och i allmänhet negativ men bara i kortare perioder. Du verkar ha helt rätt tänk och det ör beundransvärt i mina ögon.

Ja jösses det där med att ditt ex gör närmande. Hon ser ju nu vad hon går miste om. Hennes fling är nog inte lika spännande längre… eller träffas de fortfarande? Jäkligt osexigt att vänstra…

40-åring i sina bästa dar. Då vill jag önska dig en riktigt bra vecka som nu börjar och att vart i landet du än befinner dig hoppas jag att det blir mycket sol och värme :smiling_face:

1 gillning

Tack för de värmande orden :face_holding_back_tears:

Nej flingen hon träffade försvann plötsligt efter någon månad och hon föll rätt pladask. Efter det fick hon ett litet wake up call och har bearbetat och gått i en del terapi själv vilket är bra för henne och i sin tur barnen.
Jag tror det underlättade och snabbade på processen för mig. Jag slapp oroa mig för att hon skulle dra in någon ny i barnens liv för tidigt.
Nu har hon insett att det blev galet och har inga planer på att träffa någon ny än på ett tag.

Jag har inga känslor kvar alls för henne så jag unnar henne ett lyckligt liv med en ny partner om hon bestämmer sig för det.

Livet är för kort för att haka upp sig på vem som gjorde vad osv. Hon är trots allt mamma till mina barn och så förblir, då får man jobba med det för barnens skull.

Ha en skön vecka du med!

2 gillningar

Tittar in för idag tror jag att behöver det.

Ännu en gång överraskar jag mig själv att jag kan såååå mycket mer när jag bara bestämmer mig att göra saker. Jag och några kollegor anmälde oss till stadens stadslopp för 3 veckor sedan och tanken var att vi skulle träna inför loppet då vi siktade mot 10km.
Nu hann vi bara springa 5km x2 förra veckan som var och inget mer. Vi pratade lite och kände både att vi inte var tränade nog att springa 10km bara sådär så vi satt upp målet att springa 5km. Idag gick loppet av stapeln och det slutade med att vi sprang 10km och jag och en till kollega kom under timmen. Helt jävla otroligt. Personen jag sprang med frågade när det var några meter kvar på våra 5km “ska vi?” JA! svarade jag.

Det jag vill förmedla är att vi alla har sådan potential att göra så mycket mer än vi någonsin kan tänka oss. T.om komma över svek, otrohet, kärleken tar slut osv. Vi klarar oss igenom allt. Med rätt inställning så går det!
Bestäm er. Jag ska. Sen gör man! Raka vägen framåt.

Ironiskt nog i folkmassan av en slump så mötte jag blicken med exets älskare. Mannen som blev katalysatorn för det som var oundvikligt. Jag mötte blicken och tittade inte bort en enda gång. Han däremot kunde inte se mig i ögonen. Barnsligt tänker jag för det påverkade mig inte ett dugg. Det gav ingen extra kraft av att se honom i massan. Kraften kom från mig själv. Jag hade bestämt mig att jag ska i mål och det är 10km som gäller. Och så blev det.

Så nu sitter jag här själv för jag har ingen att fira min seger med! Och det gör mig lite ledsen men mina tårar är inte bara av lite sorg. Det är så mycket stolthet bakom dessa tårar.

Jag gjorde. För att jag bestämde mig.

5 gillningar

Skitbra Skitbra @Hittad

@nuggen du är alltid och hejjar på! Det betyder så himla mycket för mig ska du veta!

Jag vill önska dig en fin helg kompis!

1 gillning

Så jävla skönt att du mötte " han " och gick vidare…
.
Allt annat i livet kommer att trilla in senare, trots all jävla skit.
Ta hand om dig och möt sommaren med glädge.

1 gillning