Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Livet blev inte som jag hade tänkt mig

Hej, hittade kärleken mitt i livet med en underbar kvinna och det var en fantastisk tid. Det var vi 2 och jag upplevde ngt jag aldrig tidigare varit med om. Vad vi än tog oss för hade vi det härligt i varandras sällskap och närhet. Det jag innan bara läst om blev en underbar verklighet. Men, sen kom alkoholism, sjukdom och bestående hjärnskador som gör att det verkligen inte är som förr. Hon är beroende av mig för att klara sig, klara sin dag. Visst har jag varit enormt arg men jag gnetar på, sannolikt världsmästare i att tänka positivt, se möjligheter, försöka tycka det är ok ändå. Jag har bra jobb och har ökat där för jag mår bra av att jobba. Saknar mitt livs kvinna som försvann och nu är det något helt annat. Vet varken ut eller in, är som ett icketillstånd där jag tar i för att känna att jag lever. Försöker hitta det som ger känsla av liv som kollegor att ha roligt med, vårblommor, musik, motion osv men jag är orolig att jag tynar bort, blir enbart en vårdare och tappar något. Skönt att bara skriva, tack

8 gillningar

Oj, vilken svår situation!

Min spontana undran är hur mycket hon själv är medveten om sin situation och sin problematik? Är hon också exempelvis medveten om vad hon även utsätter dig för?

Jag har själv i tidigare förhållanden försökt att hjälpa en partner som inte var mottaglig för det, och det är ett evighetsjobb som bara - precis som du skriver - bryter ned en själv, bit för bit. I det fallet var det visserligen inte alkohol inblandat (åtminstone inte som huvudproblem)
Men det är varken rättvist eller rimligt att du ska känna att du måste bära detta helt själv. Du kan möjligen vara en partner eller vän, men inte en vårdare eller psykolog.

Det är svårt att ta ett steg tillbaka när det gäller någon man älskar, men risken är ju att du annars riskerar att bli medberoende. Och i slutändan blir det ju inte ens bra för henne heller.
Jag tror att det finns anhörigstöd att få från AA eller andra liknande organisationer. Även om du kanske inte kan lyckas få henne att inse sina problem och skaffa hjälp tror jag att det kan kanske kan vara skönt för dig att få lite hjälp och stöd från andra personer som vet exakt vad du går igenom?

För du får inte glömma bort dig själv i allt det här!

4 gillningar

Detta kommer att låta extremt hårt och känslokallt… men tro mig, det är det INTE. För att vidta absolut livräddande och nödvändiga åtgärder i helt omöjliga situationer är så långt från kallt och känslobefriat som det bara går. Tvärtom förenat med universums alla känslor och plågor.

M E N… inte desto mindre så måste du lämna henne i någon annans vård och troligen som partner. Om du kan orka med att finnas som vän, mänsklig kontakt och “rådgivare” så är det otroligt strongt av dig. Dessa 24/7 påfrestningar kan INGEN som inte varit i en sådan situation, oavsett grav alkoholism som i din partners fall eller någon annan från en sekund till annan plötsligt uppdykande och gravt funktionsnedsättande sjukdom/skada. Det finns inget lättare och mer självklart än att, när man hör talas om den här typen av anhörigproblematik, att tänka och känna (i den stunden där man inte är berörd) att SÅÅÅÅÅÅ skulle jag AAAAAALDRIG göra och vara helt förfasad :flushed:

Nu vet jag inte om hon fått en ren alkoholdemens, eller om hon fallit, spytt/aspirerat eller annat härlett till berusning och fått en syrebristhjärnskada som följd… men det spelar egentligen ingen roll för det kommer inte att bli bättre. Någonsin.

Du har bara ett liv och du måste ta ansvar för det i minst lika stor utsträckning som du tar ansvar för hennes. Spara inte till dess du är så utmattad att du antingen knäcks själv eller flyr och vänder henne ryggen totalt och inte orkar fungera ens som en mer distanserad vän/närstående.

Du bör asap söka samhällelig hjälp och omgående börja kolla upp vilka alternativa boendeformer och stödinsatser som samhället måste erbjuda och det kommer att behöva utredas exakt vad och hur mycket hjälp hon behöver UTAN dig närvarande i samma bostad.

Det här är en så obeskrivligt och extremt smärtsam och påfrestande process som inte heller går särskilt fort, så sätt igång asap om du känner att detta är mer än du kan uthärda. Medan du fortfarande är människa själv och har lite ork kvar :muscle: :v: :pray: :revolving_hearts:

4 gillningar

Hur har det gått för dig @openwind?

Jag känner igen mig lite i din historia genom att ha varit i en relation med en som blivit allvarligt sjuk, men min exman har sakta återhämtat sig förutom främst det mentala. Min före detta man har inte heller behövt vård på det viset som du beskriver med din fru, men han drabbades av ngt som gav honom vissa ärr i hjärnan. Det är svårt att säga vad som kommit av att han var sjuk och vad som handlar om att inte fullt ut bearbeta en kris eller vad som blivit förstärkt från tidigare mönster och beteenden. Förmodligen en mix av alltihop.

Min exman och jag hade vissa problem innan han blev sjuk, men det blev värre efteråt.

Till slut blev det till en punkt när jag inte höll ihop själv längre. Jag hade blivit ett tomt skal. Dom du beskriver att du noterar vad andra gläds åt, enkla saker som vår, fågelkvitter och ljuva dofter, förmådde jag inte heller längre göra. Förra våren försökte jag att gå i samtal med honom, både för att reda ut hur han upplevde det, om det gick att förändra något, men också för att hjälpa mig att bena ut var jag stod. Det gick ju tyvärr inte att fortsätta. Vi har barn tillsammans och det var med tanke på att hålla främst för dem som fick mig att tänka till, men även om man inte har barn tillsammans är det viktigt att veta att du inte kan bära någon annan vuxen persons ansvar. Du är en egen individ som behöver må bra. Förstår det är fruktansvärt svårt och du kan behöva hjälp med detta, att ta hand om dig själv och bena ut de tankar och känslor du har.

Varje historia är unik, och det är svårt att jämföra, min har en egen tråd ”Skiljas från någon som inte mår bra”.

Det jag vill skicka med dig är att det är viktigt att du lyssnar på de signaler kroppen sänder ut och ta hand om dem.

All styrka :sparkles:

2 gillningar

Tack alla :pray:. Fint ni stöttar! Hon klarar sig bättre och bättre och min insats handlar mycket om att tänka lite längre än samma dag, min ekonomi är betydligt starkare än hennes dvs jag håller oss flytande, olika sjukhusbesök, försäkringskassan etc etc dvs ordning o reda. Det fixar jag. Det jag tycker är såå jobbigt när jag tänker på det är hur vi som var soul mates bara för 3-4 år sedan nu lever sida vid sida parallellt. Hon i sin omtumlade värld med hjärnskada och jag som mer eller mindre som jag alltid varit. Jag vet ärligt inte hur hon ser på oss, eller om jag bara är det som krävs för att hon skall klara sig. Jag har koll på medberoendet och jag gör saker som jag själv vill oavsett vad hon tycker för att jag vill göra det som gör mig lycklig och ger energi. Då laddar jag energi, träffar andra och det ger mig glädje. Tänker inte lägga av med det! Men jag saknar oss med stort O!! Det gör ont och livet blir nu mer praktiskt och som ett projekt än ett liv. Ett Passionerat liv med värme och närhet. Phew, blir berörd bara jag närmar mig ämnet som nu när jag skriver . Tack :pray:

2 gillningar