Hej
Tyvärr har även jag landat här efter att min fru, sedan snart 10 år, för några månader sedan talade om att hon varit otrogen. Hon har vid två tillfällen (säger hon) legat med en annan man. Ingen jag känner tack och lov.
Hon säger att hon ångrar sig och älskar mig och att hon vill fortsätta vara gift med mig.
Jag känner att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna lita på henne igen? Vi har inga gemensamma barn så visst det vore enkelt att bara be henne dra, men jag älskar ju henne så otroligt mycket. Hon, min son och min mamma är mitt liv kan man säga. Visst har jag vänner men de har ju sina familjer och släktingar.
Om jag lämnar henne så blir jag ju ensam med allt vad det innebär…semestrar, jul m.m.m…ja ni fattar. När min mamma lämnar detta liv är det bara jag och min son kvar. Hur ensam kan man bli??
Jag vet inte vad jag ska göra?
En del av mig vill tro på när hon säger att hon ångrar sig och aldrig kommer göra om det. Vi går till familjerådgivningen, och dessutom på samtal var för sig och för tillfället känns det bra förutom den där gnagande känslan att jag inte vet om jag kan tro på henne…
Jag har ju läst en massa inlägg här om “en gång otrogen alltid otrogen” men jag vill ju inte tro på det…
Förlåt för ett förmodligen virrigt osammanhängande inlägg men jag ser ju att det finns en massa kloka och snälla människor härinne…så jag hoppas på en massa bra tankar och ideér.
Oj oj @ingebra, Välommen in här i forumet där det finns det många härliga människor som kan lindra dina tankar och ge stöd.
Inge roligt att ha tvivel om ens parner, så hon talade själv om otroheten, misstänkte du nått ?
Dom som finns här inne brukar referera till mobilsmusslande, övertidsarbete, tränande å annat, hade hon det.
Samtalstiden är nog avgörande har jag förstått + hennes transparanta tid emot dig.
Har hon sagt varför hon gjorde det?
Skulle du kunna leva med att hon gjorde det igen?
Jag är en person som inte är svartsjuk av mig. Jag har råkat ut för att min dåvarande partner hoppade över skacklarna på en festsom inte jag var på. Jag var ok med det. Har sagt till min nya att jag inte ställer100%-iga krav på trohet.
Inge rolig situation du hamnat i. Har ungefär samma erfarenheter och har tänkt mycket på vad som går att förlåta och ta sig vidare i ett förhållande. Jag har personligen landat i att jag inte kommer att förnedra mig själv för att hålla ihop min familj. Vad innebär det då att förnedra sig själ? Även här har jag inför mig själv försökt att definiera begreppet. I min värld innebär förnedring att åsidosätta mina grundläggande värderingar och göra våld på min person för att vinna något. Är det så att jag anser mig kapabel att förlåta och inte göra våld på mig själv kan jag inte se att det är fel att försöka igen. Vi är ändå människor som lär genom att göra fel. En annan aspekt är dock om otroheten upprepas gång efter annan då kan jag inte se att det finns något annat än att gå åt var sitt håll. Lite fel är alltså ok men att upprepa samma sak flera gånger är inte acceptabelt och dessutom tecken på obotlig dumhet och vem vill leva tillsammans med någon som är konstaterat korkad.
Tack Filur , Nuggen och Restenavlivet för era svar
Otroheten kom fram pga att gemensamma bekanta fått reda på det. Men att det hänt två gånger berättade hon själv.
“Varför” berodde på att hon fick uppmärksamhet och komplimanger av en kollega i ett skede då vi hade det jobbigt i förhållandet.
Om det skulle hända igen så kan jag lova att hon skulle åka ut med huvet före!
Jag hade inte fattat nånting men så här i efterhand kanske jag kan se tecken som jag kanske borde upptäckt…men det är som sagt i efterhand så det kan lika gärna vara jag som lägger ett pussel där jag redan vet hur bitarna ska ligga??
Jag känner det inte som att jag förnedrar mig själv utan är mer orolig för tilliten och alla misstankar som kan dyka upp.
Fan ska det vara så svårt…
Vi har det hur bra som helst nu men jag har ju läst att det lika gärna kan bero på att hon “ställer sig in” för att jag ska sluta fråga och fungera.
Ja du @ingebra, du skrev ju att det varit två gånger oxå, har du funderat över om du visste att hon gjort det en gång, då kanske man kan säga nått. Men det var ju en gång till - tvåan!
Då undrar jag om inte hon gick över bäcken för sista gången, men det är tyvärr bara du som skall vara Dommare i denna skitiga affär, inte fan roligt för dig mannen.
Jag måste erkänna att jag hör till dem som är skeptisk till otrohet. Efter ditt första inlägg låt det ändå positivt att hon självmant berättade, men jag förstod på ditt nästa inlägg att det troligen var ett resultat av att sanningen ändå riskerade att nå dig från annat håll?
Men det jag kanske mest reagerar på är hur du beskriver din situation i övrigt. Jag känner igen mig i mycket, för jag har själv märkt att jag utan att jag riktigt märkt det i tid blivit rätt ensam. Från att ha haft ett stort och sprudlande umgänge kände jag själv att jag inte ängre hade någon annan nära mig än mitt ex. Utan honom var ensamheten skrämmande, och det gjorde det mycket svårt för min del att våga ta klivet ut som singel. Trots att jag inte längre mådde bra i förhållandet var han allt jag hade.
Du vet bäst hur du ska göra, och valet att stanna eller lämna är ditt. Men jag hoppas att du känner att du har just det valet, och att inte ensamheten påverkar din tro på er relation.
För jag kan säga från andra sidan att även om det känns tomt och skrämmande ibland utan mitt ex har jag aldrig ångrat mitt val. Jag är hellre ensam själv än ensam i tvåsamhet, och jag har inte gett upp mina försök att skaffa ett nytt umgänge och ett liv framöver också. Det är inte riktigt så hopplöst som det kan verka.
Förutsättningarna lät sämre i det här inlägget. Att komma förbi och igenom två otroheter som skett av de här orsakerna tror jag inte kommer att bli framgångsrikt i längden. Det kan vara värt det om ni har små barn. Har ni inga barn så skaffa det för allti världen inte!
Vi har inga små barn och kommer inte skaffa några heller, det tåget har gått för många år sedan…
Det som gör att jag jag mer och mer lutar åt att ta det skrämmande steget mot skilsmässa är att jag är rädd att jag hela tiden framöver kommer oroa mig för om hon är otrogen.
Ett äktenskap ska inte vara fyllt av oro och misstanke utan precis tvärtom så ska det ju ge energi, trygghet och glädje.
Just nu känner jag att jag inte vill stressa fram något beslut utan “sitter lungt i båten” och förbereder mig mentalt för hur det antagligen kommer att bli.
Det känns bara så hemskt att skilja mig mig från den kvinna jag älskar mest i hela världen. Ja, det låter konstigt men jag älskar henne fortfarande. Eller rättare sagt så älskar jag den jag trodde att hon var… Jag önskar bara att min hjärna kunde övertyga mitt hjärta om vad det är hon faktiskt har gjort mot mig!
Sen kommer den här känslan av att “tänk om jag skiljer mig men att otroheten var ett misstag som hon inte kommer upprepa precis som hon säger” ?
Ja, ni fattar anledningen till mitt velande fram och tillbaka…
Ni som orkat läsa…orkar ni dessutom komma med ytterligare input/stöd/åsikter/kommentarer blir ingen gladare än jag. Jag märker hur detta skrivande och läsande får många känslor att komma fram och även bearbetas…
Som jag skrev tidigare så fick gemensamma bekanta reda på om otroheten så därför berätade hon. Däremot så berättade hon självmant (efter visst tjat från mig) om att det skett vid två tillfällen…
Han är borttagen från alla sociala medier och jag har fri tillgång till hennes telefon om jag vill.
Vi har pratat om detta vid flera tillfällen bla på familjeterapi. Och ja det är mer närhet nu som enligt henne beror på att hon nu när hon insett att hon ev kan förlora mig insett hur mkt hon älskar mig.
Men som sagt så är ju tilliten nåt hon jobbar på och lär få fortsätta jobba på ett bra tag. Men hon har bytt jobb och är inte längre borta på kurser/kundbesök/konferenser med hotellövernattningar. Dessutom jobbar hon nu med våra gemensamma bekanta.
Ja du @ingebra, dom som råkat ut för detta och försöker reparera säger att det finns ett före och ett efterläge hur man ser på sin partners tillit då den varit ute å rullat i lakan med någon annan.
Inte så jäkla roligt för dig som knappast kunde tro att just din Dam skulle ta ett sådant steg.
Har man dessutom ungar som du nattat å annat så rullar hon runt där borta och du fixar hemmet å annat, hon tar fan inget ansvar då.
Man känner sig så lurad och totalt värdelös…var vårt liv inte värt mer liksom? Vi har inga gemensamma barn men likväl så är det hemskt.
Jag vill så gärna fortsätta mitt liv med henne…men jag vet inte om jag orkar. Det är skitbra ofta men avgrundshålen man ramlar ner i emellanåt väcker känslor jag inte vill känna…
Att skriva av sig här hjälper helt klart och jag är tacksam för er som orkar läsa och kommentera. Kram på er därute!
Inte lätt för dig att vara i detta Limbo, jag kan inte sätta mig in i en sån situation - tyvärr.
Som jag skrev tidigare, OM detta med otroheten inte kommit fram via bekanta och henne, hade hon fortsatt å rulla runt i lakan då, ganska troligt.
Tror att detta blir basen till ditt ställningstagande, om ni blir ihop efter snack osv… Vill du ha en 50% chans på en otrohet längre fram.