7 dagar. Det är tiden som gått, fan vad jag är ledsen. Detta är min andra separation, 2 barn med två olika mammor… 5 och 1 1/2. På ett sätt väntat på denna dagen men likväl omöjligt att förbereda sig på. Idag eller ikväll har jag varit riktigt svag. Blev inte bättre av att man fick höra “att man bölar” innan exet gick ut för att träffa vänner. Tillsynes helt oberörd av hela situationen.
Känner mig som smutsen under någons sko, jag känner vart detta är på väg. Kommer bli en jobbig vinter. Fyllde 30 igår, började gråta när vi “firade” mig med barnen, min äldsta son undra varför jag var ledsen. Klarade inte ens av att besvara frågan. Inte berättat för mina närstående ännu, känns som jag håller på att gå sönder.
Vet inte varför jag skriver här egentligen men letar efter livbojar…Kanske dagboksinlägg kan ge mig lite perspektiv om ett par veckor.
Fy, vad cyniskt sagt! Det är INTE okej. Och inget du ska behöva höra, speciellt inte när du redan mår dåligt.
Och vilket fruktansvärt sätt att spendera en födelsedag!
Att separera är det svåraste som finns. Och det är ännu svårare utan stöd eller hjälp. Så var inte rädd för att öppna dig för nära och kära. Och om de inte ska håller måttet har du alltid detta forum!
Och vad du än tror just nu så kommer det att bli bättre. Vi är många som varit längst ned på botten, men som kan vittna om att det går att vända det till något bra i slutändan.
Dina uppbrott definierar dig inte. Inte heller dina ex. Det är enbart hur du är som person som definierar dig, inget annat.
Tack och lov har jag från min första separation som utlöstes av att man blev bedragen insikten att det blir bättre. Det blir alltid bättre, tid eller distans till händelser gör dom mer hanterliga.
Jag fasar transportsträckan från nu till åter ensamstående. Allt från boende till umgänge. Vardagspusslet. Det löser sig antagligen men ångesten håller ett järngrepp kring aptit och sömn.
Jag har aldrig ångest i vanliga fall men den känns tydligt nu, framförallt på kvällarna när det är tyst. Som ett molande tryck, från mellangärdet strålandes ut. Som en negativ sol eller kanske ett svarthål som sakta absorberar glädje och lycka.
Inatt blev det två timmar sömn, är det botten? Hur länge klarar jag att inte sova? Kanske åker till apoteket idag och köper melatonin är ju receptfritt nuförtiden. Annars “lånar” jag nitrazepam från jobbet men vill undvika benzo.
Ångesten börjar lätta lite nu dock, som skalmans mat och sovklocka fast utan mat och utan sömn. Skalmans paradox?
Ska till frisören idag, fin på utsidan men ful på insidan. Det är iallafall “tur” att man är attraktiv, inte för att det spelar någon roll idag, imorgon eller nästa vecka.
Jo det gör man ju, kanske bättre att låta min vän skriva recept isådannafall… ibland tänker man inte rationellt, skulle antagligen aldrig egentligen göra det. Inte hänt förr så lär knappast göra det nu heller
Varm dryck
Och värme på bröstbenet dämpar.
Skaffa en vetekudde om du inte har lägg på bröstet när du ska sova.
Andas 3 ggr på ett djupare sätt ( andas lite vanligt mellan gångerna.
Andas in gm näsan sakta så mycket du kan. Fyll hela bröstkorgen. Håll 2 sek.
Andas ut gm munnen sakta och när du tror att du är klar, pressar du ut den allra sista luften.
Detta ger avslappning både kemiskt och muskulärt.
Ta hand om dig!!
Far iväg i tanken till ett vackert ställe. Lägg in sol som värmer och ljud du tänker dig.
@Jaget Det är absolut inte ok och väldigt empatilöst att hon säger så, men det är inte heller oväntat. Många kvinnor (kanske även män men jag dejtar inte män så jag vet inte) har en slags motsägelsefull relation till sin partner som de både vill ska vara stark och manlig samtidigt som han ska vara känslig och förstående. Känsliga män gråter, det ingår i definitionen, men tyvärr gör även svaga män det, och alla kvinnor jag träffat tycker att svaga män är oattraktiva and andra män tenderar att ser ner på dem. Det är bara ett faktum. Visa inte upp sin offerkofta för den som du vill imponera på eller vinna tillbaka respekten hos. Det är inte sympati du vill ha utan kärlek. Det är en hård sanning. Gråt och visa dig ledsen när du måste, men torka tårarna och undvik att intala dig själv att du är ett offer. Människor är korkade, och din styrkeuppvisning (oavsett hur fejk du känner dig) kommer inspirera och göra dig attraktiv vilket i förlängningen kommer att hjälpa dig.
Behöver du mer stöd, använd en psykolog, droger och träna fysiskt av bara helvete.
Det kan dock vara klokt att fundera på varför du väljer människor som saknar empati för din känslighet och varför de är värda din sorg.
