Min man, min kärlek min livskamrat och bästa vän. Satte mig ner och berättade att han vill separera. Vi har varit tillsammans i 16år. Under dessa år har vi haft det bra och dåligt, majoriteten av dåligt kommer från hans alkoholproblem. Inte en gång har jag haft en tanke på att lämna honom. Nu har han varit nykter i 3månader och vill lämna mig och vårt liv tillsammans. Hela min tillvaro är i spillror och jag kan knappt andas. Är jag grunden till hans alkoholproblem?
Hur klara man detta?
Inga risklägen (eller redan ett faktum) är någon annans fel än den som missbrukar! Bakgrunden till missbruk må vara vad den är. Den enda som kan göra någonting åt sitt risk- eller missbruk är just ”brukaren”.
Du är inte skyldig, du kan inte göra något, bara ”brukaren” kan.
Om din nu nyktra man, sedan 3 månader, lastar dig, så har han ju inte blivit nykter i första hand för sin egen skull, i min värld. Har han professionell hjälp, dvs djupdyker i sina underliggande anledningar till hur det blivit ett problem? Om inte, hur länge orkar han vara nykter om han inte bearbetar, lär känna sig själv, tar tag i det här? Du kan stötta, peppa, men du kan inte hålla honom nykter!
Hur länge har han haft problem? Har du blivit medberoende? Hur länge har du täckt upp för honom? Hur har det påverkat din livskvalitet?
Har ni barn? Överväg i så fall en stund hur hans problem har påverkat dem.
Det är en chock för dig att han väljer separation! Vi är många här som förstår vad du går igenom just nu, var förvissad om det.
Men du klarar det! Det tar tid att komma igenom, men det blir sakta men säkert bättre.
Just nu känner du mycket troligt panik, har en centrifug på högsta varvtal i huvudet.
Andas djupa andetag, ta en dag, en timme, en minut, sekunder i sänder.
Det går, du klarar det!
1 gillning
Förmodligen är det så att han haft problem som han hanterat mha alkohol. En del av dessa problem kan eventuellt ha hängt ihop med er relation men det är ju inte samma sak som att säga att du orsakat dem.
Jag är i allra högsta grad medberoende, jag har alltid täckt upp för honom. Ingen vet om hur illa det varit i perioder, och han kan hålla sig på banan ett tag. Hans läkare har sagt att det inte är ett kemiskt beroende.
Jag dricker aldrig och min prioritering är våra barn så jag har eller inget socialt umgänge pågrund av att jag måste hem till mina barn.
Och våra barn har haft det jobbigt speciellt i slutet innan han fick hjälp.
Jag hoppas att han håller sig nykter. För våra barn skull.
1 gillning
Jag önskar bara att jag fick vara en del av hans nya tillvaro, jag har kämpat för honom i 16år. Att han är nykter är allt jag någonsin önskat. Och minimerar 70% sv våra problem.
Har din man tagit hjälp med nykterheten? Är nykterheten en kravställning utifrån eller hans egen önskan?
Jag och hans syster körde honom till akutpsyk. Där blev hans kontakt med vården. Han vill vara nykter för sin egen skull och barnen.
1 gillning
Akutpsyk behandlar inte nykterhet. Tänker mer på AA, 12 stegs behandling eller tex missbruksterapi?
Det stämmer men de bollade honom vidare till vårdcentral som gav honom antabus och vill att han ska bli nykter innan de utreder hans mående då alkohol varit hans bedövningsmedel. De skulle också sätta honom på en sömnutredning efter som att han inte sover.
AA eller annat har det inte varit tal om.
3 månader är dessvärre ingen tid i det här sammanhanget och hur länge han kommer att förbli en nykter alkoholist står ju skrivet i stjärnorna, länge än.
16 års fruktlös kamp med en alkoholist… skulle det inte vara läge att du istället börjar ägna din energi åt att kämpa för ett harmoniskt och förutsägbart singelliv för dig själv tillsammans med dina barn?! 
1 gillning
Jag bryter ihop av att läsa detta, det du skriver är realistiskt! men jag älskar honom och det har inte varit problem hela tiden. Vi har ju ändå varit lyckliga. Med motgångar såklart men mesta dels av tiden har vi varit ett dreamteam.
1 gillning
Att leva med någon som har alkoholproblem och kalla det för att ni är ett dream team…… Jag vet inte, men det låter som du normaliserar detta och jag gissar att du efter 16 år är medberoende i hög utsträckning.
Försök hitta ett samtalsstöd via kyrkan eller vårdcentral. Det kommer att bli bättre.
Det är svårt att ta in nu, men lägg din energi på sådant du kan förändra istället för på det du inte kan ändra.
2 gillningar
Jag är övertygad om att NÄR du väl tagit itu med dig själv och din, du får ursäkta uttrycket, fanatism när det gäller honom… en vuxen människa med grava alkoholproblem under hela er relation som du beskriver separation från “som att bli fråntagen ett av mina barn” 
då kommer du att se på saken med mycket klarare ögon.
Men det är tveklöst en mkt smärtsam och långdragen arbetsinsats du har framför dig med dig själv, men du kommer att klara det bara du har tålamod 
Jag förstår mycket väl att det där var en metafor för att beskriva storleken på din upplevda gigantiska förlust, men ändå så beskriver du därmed (omedvetet kanske) faktiskt bokstavligt hur det förmodligen ligger till, för dig. Han är ditt projekt och du har kämpat som en gnu i alla år och på alla sätt för att fixa, laga&rädda honom för att göra honom till den storslagna man som du ser/tror inom dig att han har förutsättningar att bli… när han då sent omsider själv äntligen bestämmer sig för att man’up och börjar med Antabus, då tackar han dig för alla dessa sexton års service, hjälp, engagemang och stöd genom att lämna dig.
Jag tror du har en minst lika stor, eller större, utmaning som honom framför dig… för att bli fri från din “drog”, dvs honom.
Men sätt igång med det omgående, om inte så för dig själv, så för dina barn… med tidens hjälp kommer du så småningom att inse att detta du känner för honom inte är vuxenkärlek i ett jämbördigt balanserat vuxenförhållande… det är ett emotionellt beroende/prägling som inte går av för hackor 
3 gillningar
Inte jag helller, jag bara gråter och har ett konstant tryck över bröstet. Imorgon väntar verkligen och att behöva lossas att jag inte förlorat mitt livs kärlek gör bara så ofantligt ont.
Det är det som gör så jävla ont Noomi, har jag varit ett bra att ha under alla dessa år?
Jag är stark och har ett -hur svårt kan det va-tänk! Men jag vill ha honom vid min sida.
2 gillningar
Ja kanske…… bli förbannad istället.
Men jag förstår om du är ledsen osv, men hoppas att ilskan kommer. Ge det lite tid, ilska ger nämligen energi o handlingskraft.
Det kommer snart. Arg är jag bra på. Men jag vill inte vara arg. Mitt humör är anledning till att han lämnar mig!
Detta är smärtsamt och sannolikt har du väl inte bara varit det… men inom all missbruksvård/misshandel inom familjen etc. så finns det något/någon som kan benämnas för “möjliggörare”. Du kan googla lite på det, jag känner att det är ledsamt att upplysa dig om allt sånt, här och nu medan du fortfarande är så chockad och uppriven.
Du behöver tveklöst söka hjälp för att successivt ta till dig i vilken sorts relation du har levt och hur den har påverkat dig emotionellt. För att du därefter ska kunna påbörja din resa, med avgiftning och nyskapande.
Det finns ett annat liv och även om du inte tror det idag… så tveklöst ett mycket bättre liv framför dig. Men det kräver att du kan se den roll i er relation som du antagit och som säkert även har tilldelats dig i viss mån. Först då kan du bli fri från detta som du i nuet enbart tänker på som ditt bästa liv med ditt livs “kärlek”.
Hade han haft samma kärlek till dig som han haft till alkoholen, så hade han inte lämnat dig nu när han temporärt är nykter för ett tag. Ni har haft en ömsesidigt dysfunktionell relation, precis som alla andra mångåriga alkoholisthustrur har, eller för den delen alla kvinnor med män som repetitivt misshandlar dem fysiskt och ändå går de tillbaka gång på gång.
Jag tror att ni båda behöver få hjälp, hitta och stärka er själva och vad som sen händer framöver, det kan ingen sia om… men för din del så tror jag att det finns en mkt ljus framtid när du fått hjälp med din egen (medberoende)problematik. Vad som händer med honom är mer oklart.
1 gillning
Jag tror verkligen inte det är en sak (ditt humör) som gör att han lämnar dig. Däremot är det bekvämt att skylla på någon annan. En relation består av två personer som behöver ta ansvar för sig själva o för relationen. Där har jag väldigt svårt att tro att du är ensidigt ”skyldig”…. Om man lever med en som har alkoholproblem….
Ta inte på dig den skulden.
1 gillning
Det är det sannolikt inte alls. Säger han det så skyller han ifrån sig på dig och för det skulle han ha en stor fet käftsmäll 
Googlade lite snabbt…
1 gillning