Jag är varken bra på att formulera mig eller att uttrycka mig men tänkte göra ett försök.
I Maj 2023 snart 1 år sedan så sa min fru att hon ville lämna mig. För mig kom detta som en total chock, jag hade inge aning. Vi har varit gifta i 10 år och tillsammans i 16 och känt varandra i 22 år. Vi har två barn en tjej på 3 år och en kille på 7 år. Jag kan ärligt talat ett år senare inte säga varför jag blir lämnad, då det enda jag får höra är att vi kommunicerar dåligt. I min värd så är det något man kan jobba på tillsamman och ta hjälp i from av rådgivning, men hon har sagt nej till allt sådant. Men det som har varit det mest jobbiga är att vi inte kunnat separera pga ekonomiska skäl. Vi har tre fastighet runt om i Sverige där allt vårt kapital är fast i och det gör att dessa fastigheter måste säljas för att vi ska kunna separera. Så jag lever med en person som jag älskar, som jag vill leva med men som inte vill leva med mig och uppenbarligen inte älskar mig längre heller.
Men nu har vi sålt en av fastigheterna till stora förluster men tillräckligt så jag kan köpa ut henna från huset där vi bor idag. Så nu i slutet på maj så flyttar hon ut nästan på året efter att hon “lämnade” mig, samtidigt som jag känner lycka för att jag inte ska behöva leva i denna situation så är jag otroligt ledsen och rädd när allt blir definitivt. Jag har alltid lyckats stå stark i mig själv, men de senaste året har totalt knäckt mig som människa och som person. Jag har mått så otroligt dåligt, blivit deprimerad och jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur detta.
Jag har också märkt att alla “mina” vänner är kopplad till hennes umgängeskrets som i sin tur har gjort att jag inte kan hitta en person i samma stad som jag bor i som jag kan ringa bara för att ta en öl eller komma ut. Just nu känns livet som ett stort svart hål. Hur träffar man nya människor/vänner. Jag är tillbakadragen/blyg i nya sammanhang som inte är relaterat till mitt job så det har också skapat en rädsla inom mig att jag ska förbli ensam i dubbel bemärkelse(vänskapsrelationer & kärleksrelationer).
Som sagt skriva och berätta är inte min starka sida så ber om ursäkt för röran. Men det är svårt att sätta ord och text till mitt inre kaos… Det finns så mycket mer men blir bara trött och deprimerad medans jag skriver och tänker på det.
Du skriver osedvanligt bra och sammanhängande, så klanka inte ner på dig själv även när det gäller den saken för det finns ingen anledning
Min tanke är att du inte ska stånga dig blodig för att hitta nya “vänner” i akt och mening att hitta någon relativt obekant ny person att få ösa ur dig och prata av dig hos, sök istället reda på en välrenommerad professionell samtalskontakt som du kan få hjälp att bearbeta det du varit med om tillsammans med
Du kan försöka via VC, lång väntetid emellertid om du ens får remiss, eller privat (dyrt men väl värt, men man måste dock ha ekonomi för att betala det)… så är det lite ebb i kassan nu efter utköp av exet så föreslår jag att du direkt på måndag ringer den församling i Svenska Kyrkan som du tillhör (folkbokföringsadress) och du behöver på inget sätt vara troende eller någon kyrkobesökare… detta är kristerapi och alla (eller iaf de allra flesta) församlingar har medarbetare som vanligtvis är mkt bra utbildade som samtalsstöd i stora livskriser. Dessutom är det gratis
Jag försöker få tid genom en försäkring med jobbet, så jag tror att jag kommer få någon att prata med genom den. Men det tar tid att få godkänd tyvärr.
Jag förstår vad du säger och håller med när det kommer till riktiga vänner. Dock så känner jag att ibland behöver man komma ifrån, komma ut, får tänka på annat. Jag tror det är en del av rädslan som skapas. Vänner att prata ut finns, bara långt bort så den delen får jag ändå genom telefon FaceTime m.m. Men det är så lätt att fastna, att bara sitta hemma och fundera, älta och det gör bara saker och ting värre. Så där av att rädslan av att inte ha någon/några vänner som man kan ta en öl med och prata fotboll eller politik tex. för att få en paus i ens egna hål.
Jag vet inte, kanske det är ytterligare en sak som man bara bygger upp i sig. Samtidigt tror jag att livet blir lättare på ett sätt när hin har flyttat, om inte annat så borde det i alla fall finnas bättre förutsättningar att försöka bearbeta det hella själv och försöka sakta men säkert att gå vidare.
Jag vill tipsa om Facebookgrupper för singlar! Jag gick med i en för friluftsintresserade singlar, det var toppen! Medlemmarna drog ihop olika aktiviteter, bara att hänga med på sånt som passade. Segling, ridning, sova i hängmattor i skogen, långa och korta vandringar. Allt i området där jag bor!
Gruppen var till för umgänge när man inte hade barnen, så alla aktiviteter var barnfria. Och syftet med gruppen var inte heller att träffa en ny partner så den pressen slapp en också.
Jag är i exakt samma situation, vi har två barn och helt oväntat blev jag lämnad i förrgår. Jag vet inte hur jag ska stå stark i detta och jag har ingen att anförtro mig till då han har varit mitt allt. Jag bor i en håla där alla känner alla och vårt äktenskap har varit starkt och många har uttryckt att vi är definitionen av äkta kärlek.
Jag blir ledsen av att ett år av sorg gått och du inte hittar styrkan, jag vill inte känna så här i år.
Jag tror att anledningen varför jag hamnat där jag gjort är i stor del kopplat till att vi inte haft ekonomin att fysiskt separera. Det är det som har gjort att jag mår så dåligt så länge, man får inte en möjlighet att gå vidare och bearbeta allt. Men samtidigt så har det tagit mer tid än vad jag trodde. Jag hoppas och tror att den värsta sorgen lägger sig fortare för dig än mig. Men jag kan relatera till alla dina känslor, jag hoppas att du hittar en väg som gör att du kan se lite ljusare än mörkret som jag levt med. Om du behöver skriva av dig till någon som går igenom likande så tror jag detta forum är super bra. Om det man går/gått igenom kan hjälpa någon så är det i alla fall något bra som kommer ut från de dåliga.
För mig är det nytt. Men jag vill ju inte det här. Jag vill vakna från denna mardröm. Jag älskar honom. Han är allt jag vill ha, min triss i livet. Hur ska jag kunna stänga av och gå vidare utan honom.
Jag vet hur det känns verkligen och jag önskar att jag kunde säga något som kan hjälpa dig här och nu. Men om jag reflekterar lite på mitt senaste år så är det att den initiala chocken tog någon vecka att lägga sig, dock så kommer det tusen andra tankar och känslor som står på kö, men man behöver nog försöka ta sig igenom dem på bästa sätt möjligt och låta det ta den tid det tar. Som sagt jag har inte lyckats särskilt bra själv. Men jag mår faktist lite bättre bara de senaste dagarna när jag hittade hit och kan hitta stöd från människor i liknande situationer.
