Jag blev lämnad efter 15 år av min man i vintras. Jag har inte fått någon vidare förklaring till varför, mer än att han inte älskar mig mer. Vi har varit tillsammans från de tidiga 20 och jag trodde vi skulle bli gamla tillsmammans, få ett par barn tillsammans, sitta på altanen och se barnbarn springa runt i gräset utanför. Vi har en son på 3 år idag. Men istället för drömmen om kärnfamiljen sitter jag istället nu ensam i en andrahandslägenhet och vårt hus (mitt drömhus som jag älskar) ligger ute till försäljning. Vi kommer dessutom göra en miljonförlust på husförsäljningen då vi säljer på botten och köpte på toppen.
I januari blev jag oplanerat gravid, men min snart ex-man tvingade mig att göra en abort då han vägrade ett till barn (från att tidigare velat haft fler barn). Han visste väl förmodligen redan då att han tänkte lämna mig.
Jag är så arg, så ledsen och mitt liv känns så fruktansvärt orättvist. Jag hade en fruktansvärd graviditet då jag var sjuk i 9 månader, jag fick förlossningsskador som inte går att reparera vid förlossningen. Men i allt det har jag alltid tänkt att jag har ju i alla fall min lilla familj. Min man som jag älskar, och min fina son. Tårarna rullar medan jag nu skriver. Nu har jag ju inte ens det längre. Jag blev lämnad. Lämnad av den jag älskade. Jag kastades på soptippen.
Jag köper absolut att kärleken kan gå i vågor, kanske till och med ta slut. Men vad jag inte köper är oviljan att försöka hitta tillbaka till det som varit fint och bra. Jag fattade ju inte ens att vi skulle haft det dåligt. Parterapeuten sa att ta inga sådana här beslut nu, ge det ett år åtminstonne. Han gav det en vecka efter hon sagt det, tills att han sa att han ville skiljas. Varför ville han inte försöka? Den frågan mal i mitt huvud. Hur kan man kasta bort familjen utan att försöka eller vilja fixa det man tycker är trasigt?
Men det som känns hårdast just nu är att alla mina vänner och min syster är gravida. Det efterlängtade andra barnet som jag ville ha får jag inte. Medan alla runt omkring mig lever i min dröm. Jag unnar dem absolut allt, och jag är glad för deras skull. Jag är bara så ftuktansvärt ledsen för min egen skull. Jag skulle ju också varit där. Väntat mitt andra barn, varit lycklig i mitt äktenskap, suttit ute på baksidan i trädgården i mitt älskade hus… Istället är jag bara så fruktansvärt ensam
En tuff historia ! Känner i gen känslan av att alla andra har det så bra ! Men tror du behöver hjälp o läka har du något stöd ? Tror du måste tänka mer på ditt eget mående än tänka på fler barn just nu ! Var rädd om dej stor styrkekram
Tack Hasse! Jag har samtalsstöd, men känner att just känslan att mitt timglas med tid håller på att rinna ut är fruktansvärt jobbig. Jag måste “skynda” mig att må bra för att hinna träffa någon ny för att få ett till barn innan min biologiska tid för barn är slut. Jag hör ju att det är sjukt, men kan inte låta bli att känna så…
Jag har ful respekt för din känsla känner själv att livet springer i från mej o blev inte som jag tänkt mej. ! Men skynda långsamt annars är risken att du gör dej själv illa o kanske andra ! Jag har bara en dotter kvar men hon är mitt allt o hon har get mej två så underbara barn barn ! I bland när jag tänker att varför har jag inte fler barn vänder jag på det o tänker på dom som inte fick något barn o då känner jag mej lyckligt lottad! Jag säjer inte att det är fel o skaffa barn tidigt i ett förhållande men tror att risken att det går fel är större , men hål din dröm vid liv o låt se vad livet har o ge ! Var rädd om dej
Oj vad jobbigt.
Känner så väl igen känslan att det inte blev som en tänkt. Kärnfamiljen. Bli gammal tillsammans och ev se barnbarn tillsammans. Lider med dig.
Även känslan av att andra har det bra och en själv upplever ett misslyckande.
Känns som du behöver stöd att börja läka.
Tror att saker med tiden kan kännas bra/bättre. Inte samma bra men ett annat bra.
Se vad du kan göra för dig själv och hur du kan bli så bra förälder du kan för det barn du har.
(Blev själv lämnad efter 17 år tillsammans och 12 som gifta. Prioriterar nu de två barn jag har då de är mitt allt. Då större delen av min släkt trillat av pinn. Inklusive mina föräldrar. Och de få som är i livet är många mil bort så kan det bli extra ensamt, men fokus barnen och sen mig själv)
Minus den biologiska klockan känner jag igen scenariot. Kanske även att det sista/de sista åren varit sämre och att jag själv lyft en del saker samt att föreslagit familjerådgivning som vi gick på.
Men när beslutet lämnades var det kort att hon inte älskade mig längre och ville skiljas. Ca 8-9 månader senare kunde vi ändå tala ut lite om det vilket tillsammans med egen terapi och eftertanke gav mig förståelse för hennes beslut. Men sorgen…sorgen var ändlös. Av de anledningar du beskrev men också för mina känslor fortfarande var kvar.
Nu ytterligare 4-5 mån senare har jag fullt ut accepterat läget och vi kan ha en mycket mer avslappnad relation. Jag känner fortfarande och skulle vilja börja om på nytt. Men tror vi båda ska ha tid för oss själva för den chansen nån gång skulle kunna finnas. Att allt gammalt är avslutat och i det förgångna. What will be will be.
Sorgen och ledsamhet kommer fortfarande över mig varje vecka. Men mer sällan och kortare än innan. Bra stunder dominerar och jag kan njuta av livet också.
Du kommer bli okej. Sen kommer du bli bra. Inte samma bra men annorlunda bra!
Jag kan känna det som att jag åker bergochdalbana, ena stunden är jag ledsen, nästa skulle jag kunna strypa honom, en tredje vill jag ha honom tillbaka, och en fjärde tänker jag att det blir skönt att få leva mitt liv helt som jag vill.
Det är nog mest den biologiska klockan som tickar och stressar. Hade jag haft de två barn jag alltid sett framför mig att ha så skulle jag nog kunnat känna mig lugnare i det hela. Även om jag aldrig såg framför mig att jag skulle sätta barn till världen för att leva bonusfamilj så är det ju det enda alternativ jag kommer ha. Jag kommer inte kunna skaffa barn på egen hand eftersom jag blir så sjuk när jag är gravid att jag inte kommer kunna ta hand om mig själv eller min redan nuvarande son.
Jag fattar också att jag behöver läka själv först. Men det är så jobbigt att nu stå på sidlinjen när resten av mina vänner och familjemedlemmar fortsätter sina liv i lcyka, tvåsamhet och fler graviditeter och barn. Jag är inte misunsamm, jag vill bara vara på samma plats själv.
