Har väl känt på mig den sista tiden att något har varit fel eller annorlunda från hennes sida så jag väntade mig kanske att detta skulle ske.
1 gillning
Givet det du berättar här så tror jag, precis som du själv, att detta är över. Så bearbeta även detta tillsammans med den psykolog du redan träffar och så ska du se att med tiden så kommer det här att bli jättebra även för dig.
Det ÄR fruktansvärt traumatiskt att bryta en tonårsrelation som varat hela det vuxna livet, både för den som tar steget och för den som så att säga vill hänga kvar. Ni har vuxit upp tillsammans och har egentligen aldrig levt själva, på egen hand, utanför er ursprungsfamilj. Det blir som att flytta hemifrån för första gången, fast mycket jobbigare mtp den känslomässiga relation ni haft sedan ni var tonåringar.
Det här låter kanske hårt, men är absolut inte ämnat så… vilket jag hoppas och tror att du förstår. Men jag tror att du ska sluta grubbla på vad du kunde gjort annorlunda för jag tror inte du hade kunnat påverka detta oavsett detaljer som du nu i efterhand kan ångra. Du konstaterade själv redan i TS att ni hade haft en fin relation i ganska många år men att det förändrats här på slutet… så det bästa som kan hända nu, tror iaf jag, är att hon inte ångrar sig igen och velar fram och tillbaka ytterligare några år, för det är med all sannolikhet förspillda år för er båda. Hon har redan inom sig varit på väg i flera år och inget kan nog på allvar förändra det faktumet.
Tack och lov så har ni inga barn tillsammans och med tiden, kanske inte denna vinter, men till våren så kommer ljus och värme att återvända även till dig på fler sätt än årstidsmässigt, det är jag helt övertygad om 
Så lägg nu allt ditt krut på dig själv och ditt välmående så att du kan komma tillbaka till arbete och socialt liv i den takt som du orkar med och låt sedan tiden få sin chans att läka de här relationssåren. Det kommer att bli bra för dig till slut… och minns att är det inte bra, så är det inte slut 
3 gillningar
Du har så rätt i allt du skriver! Detta var precis vad jag behövde höra! Jag kommer må bra igen någon gång, det vet jag. Det är mycket som är nytt nu precis som du syftar på med att ”flytta hemifrån för första gången”. Förr har jag trivts bra när jag var för mig själv men nu är det jobbigt och ensamt för det mesta. Men det är väl en vanesak antar jag.
Min pappa förlorade mamma i cancer när jag var liten och han träffade aldrig någon ny efter det. Han har berättat att det var svårt och ensamt för honom ett bra tag efter men att man vänjer sig vid det med tiden och sorgen blir mindre, finns nog kvar lite ibland ändå för honom men den går att leva med.
Nu har ju ingen dött här men sorgen känns nästan densamma för mig. Så tid behöver jag nog på flera håll i mitt liv och behöver vara modig och våga leva ensam ett tag tror jag, för mitt eget bästa.
Väldigt nytt för mig att tänka så mycket på mig själv, men det lär jag mig nog det med 
Verkligen stort tack för att du tog dig tid och att du bryr dig om en människa som du inte känner, det är sällsynt idag!
4 gillningar
Du har fått kloka råd ovan så jag tänkte bidra med några praktiska tips:
- gör om ditt hem så det blir mer som ditt. Finns det saker du önskat ha? Stil du drömt om? Ditt hem är en ständig påminnelse, försök göra om det enligt din budget. Det måste inte kosta så mycket.
- boka in saker med vänner, var drivande, spela padel, bjud på pizza och film hemma hos dig. Det viktiga är att du är social och får nya intryck!
- träna, lägg din tid på träning, du mår bra av det både i kroppen och knoppen.
- börja ge dig själv det du önskat få av någon. Det kan vara allt från nybakat scones till en härlig upplevelse.
- skriv en lista på saker som inte kändes bra, titta på den när du saknar henne som mest.
- planera dina veckor. Ha minst en social aktivitet efter vardagar samt minst något roligt till helgen. Låt inte dagarna bara försvinna.
- använd din tid till ngt. Har du velat börja med ny hobby? Finns det vänner du inte varit i kontakt med som du kan kontakta igen? Projekt att ta tag i t ex rensa förrådet?
Det var några tips jag kom på just nu, hoppas det kan vara till hjälp 
Du fixar detta
4 gillningar
Tack så mycket! Jag ska verkligen försöka, så långt jag orkar nu iallafall. Oerhört tacksam för stödet!!
2 gillningar
Hej TS,
Jag är i exakt samma sits som dig (förutom utmatningen)
Jag känner igen mig i allt du skriver, det gjorde även mig på lite bättre humör då jag insåg att jag inte är ensam att uppleva det som vi bägge går igenom.
Jag läste även vad Noomi skrev och även jag behövde höra det.
Kämpa på, det gör även jag.
Vi kommer klara oss igenom detta vi med!
1 gillning
Ja Noomi är väldigt vis!
Det kommer bli bra med tiden ska du se, hoppet är det sista som överger en!
Hej jag är också där. Har bara skrivit ett inlägg om det. Skillnaden är att vi har två barn 2 och 5år.
Det är ett tag sedan hon släppte bomben men fortfarande gör det lika ont. Hon letar bostad och är konstant sur och irriterad
på mig. Hon vill inte ens prata om det.
Jag drar största lasset vad gäller barn städ tvätt och mat men får knappt nån uppskattning.
Jag vill inte släppa taget för jag vill inte vara ensam och jag vill inte hitta nån annan.
Sakta börjar jag inse att jag måste stänga dörren fast det är mörkt på andra sida
Det är tungt men vi klarar det
2 gillningar
Det måste vara tungt… särskilt när man har barn med i det hela…
förstår verkligen när du säger att du inte vill träffa någon annan, jag är på samma spår.
Mina vänner frågar mig vad jag egentligen ser/såg i mitt ex för de tyckte vi var så olika. Men kärlek är svårt, ibland kanske man inte kan sätta ord på varför man älskar någon men man gör det ändå…
jag försöker titta på mig själv i 3e person och borde tycka om någon mindre för att den inte bryr sig på samma sätt längre och tagit beslutet att inte vilja va i en relation längre.
Sen är det bra att ta lärdom av ett förhållande och även separationen tror jag, men såklart inte älta allt och beskylla sig själv.
Men vi får lita på det som alla säger till oss, att livet går vidare med tiden och det kommer bli bättre!
Hej igen. Nu har det gått ca 3-4 månader sedan allt hände. Jag började komma på benen igen fram tills förra veckan då jag fick ett sms av mitt mitt ex att hon träffar någon annan nu. Det jobbiga är att vi har träffats 3 gånger efter jag skrev här sist pga bouppdelning och utrensning. De gångerna har hon betett sig som att hon saknar mig, vad jag upplevde iallafall, och hon har uttryckt att hon vill leva själv, så hon skaffade en lägenhet 5 minuter bort. Jag tog över huset och fick lösa ut henne. Jag har gått runt och hoppats på att hon en dag ångrat sig.
När jag fick reda på att hon träffar någon annan så kände jag ilska för första gången i denna krisen. Tog bort alla saker i huset som påminde om henne, slängde det på ett släp och körde hem till min fars gård för att elda upp det i en brasa. Kände att hoppet dog i mig och tänkte att detta skulle hjälpa mig att gå vidare. Nu är jag tillbaks i sorg och ledsamhet åter igen, känns som att allt går emot mig. Kan inte sluta tänka på henne och ser en bild av henne med någon annan framför mig. Hon verkar lycklig nu och bryr sig inte alls om mig. De 10 åren känns som ett totalt misslyckande. Jag har drabbats av ångest, inte den ”vanliga” ångesten som alla känner någon gång utan ångest som förstör för mig i vardagen. Har svårt att gå till affären, köra bil, utföra mitt jobb osv. Går i kbt för att lära mig handskas med den och det har visat framsteg, dock har jag fått återfall igen efter detta. Är väl antagligen en biverkning på utmattningen jag fick och separationen. Allt känns hopplöst men vet nu iallafall att jag inte vill ha tillbaks henne, även om jag saknar henne.
Jag är egentligen en glad, helt normal kille i sina bästa år. Man ser inte på mig att jag mår dåligt och ingen kan tro att detta är mitt liv nu.
Jag vill inte leva såhär och gör mitt bästa för att ta mig framåt. Jag tränar 3-5 gånger i veckan, träffar vänner och familj. Försöker jobba så gott det går och hålla mitt företag levande men det är så fruktansvärt tungt. Vet inte hur länge jag ska orka med detta mer.
2 gillningar
Och det är när de tankarna kommer som du ska skriva av dig alltihop här på forumet! Dippar kommer att komma, men de går alltid över. Låt dem komma. Du kommer inte alltid att må så här. Det verkar som att du redan hittat bra saker för att på bästa sätt ta dig framåt - fortsätt med det!
När jag var mitt i skiten läste jag här på forumet om hur lång tid det skulle ta att ta mig igenom hjärtesorgen. “En månad per år i relationen” var den allmänt grova uppskattningen. Att det skulle ta mig 22 månader kändes då som en evighet, som jag absolut inte skulle orka vänta på. Jag ville ju må bra genast! Nu har det plötsligt gått två år om ett par veckor, och mitt liv som det ser ut nu var värt både kampen och väntan! Jag blir kanske aldrig riktigt hel och oförstörd som innan, men jag mår bra. Jag har en ny kärlek i mitt liv och vågar planera för framtiden igen. Det kommer hända dig också, och under tiden ska du ta hand om dig själv och vara rädd om dig! 
2 gillningar
Tjena @Nilsson93
Läser man din story från början så ser man tycker jag att ditt X knappast varit förtjust i dig, flera uppbrott och en massa paus, mycket tänkande från hennes sida.
Jag tror att hon sedan skapligt lång tid tillbaka " undersökt grönbetet " utanför ert partnerskap, en mängd paustillfällen med " vet ej-tillstånd " har varit hennes metod.
Tråkigt som fan att du fattat saker annorlunda sista tiden, fulspel från henne ?
Tack för svar!
Ja jag känner att jag hela tiden bara vill prata om detta, för att det känns lite bättre varje gång jag gör det. Kan ju inte störa mina vänner hela tiden med detta och de 45 minuterna 1 gång varannan vecka hos psykolog räcker inte för mig. Har provat skriva ner alla mina känslor på ett papper, blev ganska mörkt. Jag känner mig besviken både på henne och på mig själv. Jag har jobbat i flera år på att få henne att stanna kvar hos mig. Offrat otroligt mycket av mina egna värderingar och fått ta emot skit som jag inte förtjänat. Men har alltid svalt det och tryckt undan det.
Jag vet att det behövde ta slut. Men det frångår ju inte att det gör ont. Man tänker väl efter så många år att det är vi föralltid och jag skulle friat till henne i höstas. Det vet hon inte om och det är nog bäst så. Hon sa till mig flera gånger efteråt att jag hade varit en fantastisk pojkvän och är en underbar människa, svårt för mig att ta in! Hon önskade mig all lycka och hoppades att jag kunde träffa någon ny som kan älska mig och jag den tillbaks. Men jag kan inte tänka mig det, kan absolut inte tänka mig att träffa någon för ”skoj skull heller, alltså någon att bara ha intim kontakt med. Det är inte jag och jag äcklas av tanken. Jag är en person som tror på äktenskap och trohet, men ibland känns det som att vårt samhälle går åt andra hållet. Att det inte är viktigt längre och det är viktigare att ha kul med så många som möjligt. Jag kanske bara är negativ nu men det är så det känns. Otroligt svårt att vara som jag är, att ha så mycket kärlek att ge men inte få tillbaks. Hoppas det vänder!
7 gillningar
Ja det har du rätt i. Bara den insikten gör ont… men det är ju sanningen med och det brukar göra ont. Jag förstår att jag inte varit tillräcklig för henne men jag har alltid velat vara det, alltid försökt vara det.
Sen om det är fulspel eller inte den sista tiden, det vet jag inte. Tror nog hon haft skuldkänslor med och velat att jag inte ska må dåligt. Tycker inte illa om henne och har en bild av mig själv att alla människor ska förtjäna förlåtelse, även om inte alla tycker det är förtjänt.
2 gillningar
Sån är jag med, jag äcklas av tanken på att ”dejta” eller ligga runt eller vad man nu menar. Tre år har gått, mitt liv är bra och det rullar på med vänner och med mitt barn. Men jag har inte mött någon som intresserat mig. Jag tror att vissa av oss såras djupare men att vi ändå kan ha goda liv. Och vänner är inte att förakta!
4 gillningar
Eller hur, precis så känner jag med! För mig känns det som att jag skulle vara ”otrogen” mot henne, även fast hon gått vidare.
Ge dig själv tid! Försök att inte tänka varken positivt eller negativt om ny relation än, bara var i nuet, och i nuet är det DU! Hitta tillbaka till dig själv, dina värderingar, dina val. Och inte bara ”tillbaka” förresten, utan fundera på vem du är och vill vara nu och i framtiden! Börja leva det livet! Att bli hyfsat nöjd med sitt singelliv.
Utifrån en sådan ny position kan du fundera vidare på framtida partner. Rätt ställningstagande vid rätt tillfälle. Stressa inte dig själv! Försök vara öppensinnad och bestäm inte nu vad du ska tycka om ett år eller två.
4 gillningar
Hej igen… ännu en sak har hänt som skapar så mycket ilska och sorg i mig. Hon har för en vecka sedan lagt upp bilder på sin nya kille. Jag har själv inga sociala medier så fick reda på detta från en familjemedlem. Mina vänner hade också sett det men ville inte såra mig genom att säga något. Jag själv ville heller inte veta men när min syster yppade det så kände jag att plåstret behövde dras av. Verkar vara någon från hennes jobb som för det första ser mer vältränad ut och verkar ha sitt liv ”put together”. Jag är bara mänsklig och såklart jämför mig själv med honom. Han verkar äldre och helt olik mig.
Jag är ingen ilsken person och har i princip aldrig gjort en fluga för narr men när jag idag fick reda på detta slog jag näven honom min egen badrumsdörr 
jag känner mig så sviken och är ganska säker på att detta är en person från hennes jobb. Så det här med att de just träffats kallar jag skitsnack rent ut sagt. Känner att min tillit är på 0% och undrar om jag någonsin kan lita på någon igen. Hon lovade mig när det tog slut att hon inte skulle träffa någon annnan nu, men tror som sagt att det var för att jag skulle hålla mig på banan tills hon fått sin halva miljon efter bodelningen samt en massa skit som låg i källaren till mitt hus. Känner så starkt att hon inte varit med bara mig det senaste året.
Hon lade aldrig ut bilder på mig de senaste åren och de bilder som fanns förr raderades för mer än 4 år sedan. Är det fortfarande jag som ska klandras till att förhållandet tog slut?
Jag drömmer om barn, fru, familj men känns som att jag kan lägga det bakom mig nu. Vet som sagt inte om det är mig det är fel på. Vill inte tro det för jag gör allt för människor och det sista jag skulle göra är att såra någon, varken en vän eller partner. Såklart vet jag att det finns kvinnor som är fantastiska men jag tror inte längre att det finns någon för mig. Jag är trasig.
3 gillningar
Känner igen mej i det du skriver, frun lämnar mej nu efter 18 år tillsammans, vill jagvha henne kvar för att inte vara ensam? Ja så är det livrädd och en jobbig ångest uppstår när jag vet ändå att jag måste va själv
2 gillningar
Jag förstår precis vad du menar. Ensamheten blir till en början väldigt påtaglig, även om man sysselsätter sig under dagarna och träffar vänner så är det alla de andra små små stunderna när man är hemma som allt bara är tomt. Och för din skull tänker jag först och främst att du ska låta dig själv känna allt det jobbiga, även om det känns som att du håller på att gå under. Jag fick så många råd av olika människor när mitt förhållande tog slut men i slutet på dagen så har man bara sig själv och när det gäller en kris som vi båda går igenom så är det fruktansvärt svårt att inte låta känslorna styra! Bara du vet precis hur det känns för dig just nu, så mitt råd är att rid ut stormen, det blir lättare. Skäms aldrig för att prata med vänner eller någon annan person om det, även om känns som att man är jobbig till sist då man bara ältar och ältar så krävs det en tid framöver. Du kommer bli förvånad över att det kommer kännas bättre i framtiden. Jag mår lite bättre redan men har fått så många bakslag, och är extra känslig för det just nu med, vilket är okej.
2 gillningar