Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Lämnad efter 10 år

Hej!
Lite oklart varför jag skriver detta här men om någon får lust att läsa detta som är/har varit i samma eller liknande situation så kanske vi kan hjälpa varandra.
Jag är en man på 28 år, har levt ihop med min flickvän i 6 år och varit tillsammans i 10 år. För 3 veckor sedan tog hon beslutet att lämna mig. Förklaringen var att hennes känslor har svalnat. Vårt förhållande har varit väldigt fint och bra fram tills detta året. Båda jobbade väldigt mycket och vi prioriterade inte varandra tillräckligt, men jag ville ändra på mig själv och lösa det jobbiga och var redo att ge allt. Älskar henne över allt annat.
Jag blev sjuk i utmattning för 3 månader sedan och förstår om det blev extra jobbigt för henne då. Jag sitter nu i vår gemensamma bostad och ska ta över huslån osv. Kan inte för 5 minuter sluta sakna henne eller sluta tänka på henne. Gör så fruktansvärt ont. (Hon bor inte kvar) Träffar psykolog pga utmattning och tar upp detta där med men vill ha någon annans syn på det med. Hur ska jag göra? Ska jag försöka få tillbaks henne? Hur går man vidare?
Ps vi har inga barn.

1 gillning

Jag tror personligen att du, för din egen skull, ska fokusera och lägga krutet på att ta hand om dig själv och komma tillbaka med ork och ny energi så småningom. Vad bra att du har tillgång till ett samtalsstöd, speciellt när nu även detta hände…

Om du ska “försöka få henne tillbaka” är ju svårt att svara på rakt av i synnerhet som utomstående då man har så knapphändiga uppgifter… men såklart så kan du ju alltid försöka, men första frågan blir ju isf hur du själv bedömer dina chanser att lyckas?

Ni har varit tillsammans sedan ni var tonåringar (utgår från att hon är i ungefär samma ålder som du) så egentligen hela ert vuxna liv. Det är ju ingen ovanlighet att långvariga tonårs/ungdomsrelationer vid den tid i livet som ni är nu helt enkelt ebbar ut. Man utvecklas ofta åt olika håll i takt med att man blir alltmer vuxen och förmodligen känner hon att hon vill upptäcka sig själv som egen vuxenperson och krasst sagt se vad vuxenlivet utanför er relation har att erbjuda.

Tror du själv, eller har hon gett dig anledning att tro, att uppbrottet mer handlar om en “paus” så finns det kaaanske en chans. Men tror du själv att det på alla sätt över för hennes del, då kanske du istället för att fastna i att försöka få henne att ändra sig, så istället med hjälp av den psykolog du går till komma till rätta med dig själv, både vg. ditt framtida yrkesliv men även på det rent personliga planet.

En sak som jag funderar över är att du skriver att er relation varit fin fram till 2021 och så blev du sjuk för tre månader sedan… vad var det som utlöste din utmattning, var det arbetsrelaterat eller har detta med separationsönskemål från hennes sida, uttalat eller outtalat, så att säga hängt i luften under lång tid, iaf under hela detta år?

1 gillning

Tack för att du tog dig tid att svara!
Min utmattning vill jag säga var mest pga mitt arbete, driver eget och har väldigt höga krav på mig själv.
Vi har haft ”paus” för 2 år sedan som varade i 3 veckor då och helt efter hennes beslut. Då kom hon hem igen och allt kändes bra. Sen tror jag lite på att man vet inte vad man har förens man förlorar det… likadant var det denna gången, hon ville ha en paus igen men bestämde efter ca 1 vecka att hon ville göra slut istället.
Vissa dagar mår jag relativt bra men andra dagar är jag nere i ett hål av hopplöshet och önskar bara att jag hade behandlat henne och vår relation mycket bättre. Vi bråkade nästan aldrig och med det sagt så hade vi ganska dålig kommunikation den sista tiden.
Självklart jobbigt att behöva handskas med sorgen över att hon lämnat mig och inte älskar mig längre och samtidigt försöka ta mig igenom utmattningen. Jag har tur som har vänner och familj som bryr sig om mig men det ersätter inte den speciella personen som både är ens bästa vän och livspartner.
Tror säkert att hon har tänkt över detta under ganska lång tid bearbetat det.
Hennes val denna gången är att det är slut och ingen paus. Dock har hon inte hämtat sina saker i huset, kläder osv. Hon hör av sig ibland och frågar hur jag mår osv. Får en kick varje gång hon gör det men sedan känner jag ledsamheten över att det inte ”är på riktigt” om du förstår hur jag menar… men som du säger, det enda sättet är väl att försöka gå vidare och ta hand om mig själv, även om det är väldigt svårt och tungt.

2 gillningar

Har väl känt på mig den sista tiden att något har varit fel eller annorlunda från hennes sida så jag väntade mig kanske att detta skulle ske.

1 gillning

Givet det du berättar här så tror jag, precis som du själv, att detta är över. Så bearbeta även detta tillsammans med den psykolog du redan träffar och så ska du se att med tiden så kommer det här att bli jättebra även för dig.

Det ÄR fruktansvärt traumatiskt att bryta en tonårsrelation som varat hela det vuxna livet, både för den som tar steget och för den som så att säga vill hänga kvar. Ni har vuxit upp tillsammans och har egentligen aldrig levt själva, på egen hand, utanför er ursprungsfamilj. Det blir som att flytta hemifrån för första gången, fast mycket jobbigare mtp den känslomässiga relation ni haft sedan ni var tonåringar.

Det här låter kanske hårt, men är absolut inte ämnat så… vilket jag hoppas och tror att du förstår. Men jag tror att du ska sluta grubbla på vad du kunde gjort annorlunda för jag tror inte du hade kunnat påverka detta oavsett detaljer som du nu i efterhand kan ångra. Du konstaterade själv redan i TS att ni hade haft en fin relation i ganska många år men att det förändrats här på slutet… så det bästa som kan hända nu, tror iaf jag, är att hon inte ångrar sig igen och velar fram och tillbaka ytterligare några år, för det är med all sannolikhet förspillda år för er båda. Hon har redan inom sig varit på väg i flera år och inget kan nog på allvar förändra det faktumet.

Tack och lov så har ni inga barn tillsammans och med tiden, kanske inte denna vinter, men till våren så kommer ljus och värme att återvända även till dig på fler sätt än årstidsmässigt, det är jag helt övertygad om :muscle: :v: :revolving_hearts:

Så lägg nu allt ditt krut på dig själv och ditt välmående så att du kan komma tillbaka till arbete och socialt liv i den takt som du orkar med och låt sedan tiden få sin chans att läka de här relationssåren. Det kommer att bli bra för dig till slut… och minns att är det inte bra, så är det inte slut :hugs:

3 gillningar

Du har så rätt i allt du skriver! Detta var precis vad jag behövde höra! Jag kommer må bra igen någon gång, det vet jag. Det är mycket som är nytt nu precis som du syftar på med att ”flytta hemifrån för första gången”. Förr har jag trivts bra när jag var för mig själv men nu är det jobbigt och ensamt för det mesta. Men det är väl en vanesak antar jag.
Min pappa förlorade mamma i cancer när jag var liten och han träffade aldrig någon ny efter det. Han har berättat att det var svårt och ensamt för honom ett bra tag efter men att man vänjer sig vid det med tiden och sorgen blir mindre, finns nog kvar lite ibland ändå för honom men den går att leva med.
Nu har ju ingen dött här men sorgen känns nästan densamma för mig. Så tid behöver jag nog på flera håll i mitt liv och behöver vara modig och våga leva ensam ett tag tror jag, för mitt eget bästa.
Väldigt nytt för mig att tänka så mycket på mig själv, men det lär jag mig nog det med :slight_smile:
Verkligen stort tack för att du tog dig tid och att du bryr dig om en människa som du inte känner, det är sällsynt idag!

4 gillningar

Du har fått kloka råd ovan så jag tänkte bidra med några praktiska tips:

  • gör om ditt hem så det blir mer som ditt. Finns det saker du önskat ha? Stil du drömt om? Ditt hem är en ständig påminnelse, försök göra om det enligt din budget. Det måste inte kosta så mycket.
  • boka in saker med vänner, var drivande, spela padel, bjud på pizza och film hemma hos dig. Det viktiga är att du är social och får nya intryck!
  • träna, lägg din tid på träning, du mår bra av det både i kroppen och knoppen.
  • börja ge dig själv det du önskat få av någon. Det kan vara allt från nybakat scones till en härlig upplevelse.
  • skriv en lista på saker som inte kändes bra, titta på den när du saknar henne som mest.
  • planera dina veckor. Ha minst en social aktivitet efter vardagar samt minst något roligt till helgen. Låt inte dagarna bara försvinna.
  • använd din tid till ngt. Har du velat börja med ny hobby? Finns det vänner du inte varit i kontakt med som du kan kontakta igen? Projekt att ta tag i t ex rensa förrådet?

Det var några tips jag kom på just nu, hoppas det kan vara till hjälp :blush:

Du fixar detta :muscle:

4 gillningar

Tack så mycket! Jag ska verkligen försöka, så långt jag orkar nu iallafall. Oerhört tacksam för stödet!!

2 gillningar

Hej TS,
Jag är i exakt samma sits som dig (förutom utmatningen)
Jag känner igen mig i allt du skriver, det gjorde även mig på lite bättre humör då jag insåg att jag inte är ensam att uppleva det som vi bägge går igenom.

Jag läste även vad Noomi skrev och även jag behövde höra det.

Kämpa på, det gör även jag.
Vi kommer klara oss igenom detta vi med!

1 gillning

Ja Noomi är väldigt vis!
Det kommer bli bra med tiden ska du se, hoppet är det sista som överger en!

Hej jag är också där. Har bara skrivit ett inlägg om det. Skillnaden är att vi har två barn 2 och 5år.
Det är ett tag sedan hon släppte bomben men fortfarande gör det lika ont. Hon letar bostad och är konstant sur och irriterad
på mig. Hon vill inte ens prata om det.

Jag drar största lasset vad gäller barn städ tvätt och mat men får knappt nån uppskattning.

Jag vill inte släppa taget för jag vill inte vara ensam och jag vill inte hitta nån annan.
Sakta börjar jag inse att jag måste stänga dörren fast det är mörkt på andra sida
Det är tungt men vi klarar det :slight_smile:

2 gillningar

Det måste vara tungt… särskilt när man har barn med i det hela…
förstår verkligen när du säger att du inte vill träffa någon annan, jag är på samma spår.
Mina vänner frågar mig vad jag egentligen ser/såg i mitt ex för de tyckte vi var så olika. Men kärlek är svårt, ibland kanske man inte kan sätta ord på varför man älskar någon men man gör det ändå…
jag försöker titta på mig själv i 3e person och borde tycka om någon mindre för att den inte bryr sig på samma sätt längre och tagit beslutet att inte vilja va i en relation längre.
Sen är det bra att ta lärdom av ett förhållande och även separationen tror jag, men såklart inte älta allt och beskylla sig själv.
Men vi får lita på det som alla säger till oss, att livet går vidare med tiden och det kommer bli bättre!

Hej igen. Nu har det gått ca 3-4 månader sedan allt hände. Jag började komma på benen igen fram tills förra veckan då jag fick ett sms av mitt mitt ex att hon träffar någon annan nu. Det jobbiga är att vi har träffats 3 gånger efter jag skrev här sist pga bouppdelning och utrensning. De gångerna har hon betett sig som att hon saknar mig, vad jag upplevde iallafall, och hon har uttryckt att hon vill leva själv, så hon skaffade en lägenhet 5 minuter bort. Jag tog över huset och fick lösa ut henne. Jag har gått runt och hoppats på att hon en dag ångrat sig.
När jag fick reda på att hon träffar någon annan så kände jag ilska för första gången i denna krisen. Tog bort alla saker i huset som påminde om henne, slängde det på ett släp och körde hem till min fars gård för att elda upp det i en brasa. Kände att hoppet dog i mig och tänkte att detta skulle hjälpa mig att gå vidare. Nu är jag tillbaks i sorg och ledsamhet åter igen, känns som att allt går emot mig. Kan inte sluta tänka på henne och ser en bild av henne med någon annan framför mig. Hon verkar lycklig nu och bryr sig inte alls om mig. De 10 åren känns som ett totalt misslyckande. Jag har drabbats av ångest, inte den ”vanliga” ångesten som alla känner någon gång utan ångest som förstör för mig i vardagen. Har svårt att gå till affären, köra bil, utföra mitt jobb osv. Går i kbt för att lära mig handskas med den och det har visat framsteg, dock har jag fått återfall igen efter detta. Är väl antagligen en biverkning på utmattningen jag fick och separationen. Allt känns hopplöst men vet nu iallafall att jag inte vill ha tillbaks henne, även om jag saknar henne.
Jag är egentligen en glad, helt normal kille i sina bästa år. Man ser inte på mig att jag mår dåligt och ingen kan tro att detta är mitt liv nu.

Jag vill inte leva såhär och gör mitt bästa för att ta mig framåt. Jag tränar 3-5 gånger i veckan, träffar vänner och familj. Försöker jobba så gott det går och hålla mitt företag levande men det är så fruktansvärt tungt. Vet inte hur länge jag ska orka med detta mer.

2 gillningar

Och det är när de tankarna kommer som du ska skriva av dig alltihop här på forumet! Dippar kommer att komma, men de går alltid över. Låt dem komma. Du kommer inte alltid att må så här. Det verkar som att du redan hittat bra saker för att på bästa sätt ta dig framåt - fortsätt med det!

När jag var mitt i skiten läste jag här på forumet om hur lång tid det skulle ta att ta mig igenom hjärtesorgen. “En månad per år i relationen” var den allmänt grova uppskattningen. Att det skulle ta mig 22 månader kändes då som en evighet, som jag absolut inte skulle orka vänta på. Jag ville ju må bra genast! Nu har det plötsligt gått två år om ett par veckor, och mitt liv som det ser ut nu var värt både kampen och väntan! Jag blir kanske aldrig riktigt hel och oförstörd som innan, men jag mår bra. Jag har en ny kärlek i mitt liv och vågar planera för framtiden igen. Det kommer hända dig också, och under tiden ska du ta hand om dig själv och vara rädd om dig! :yellow_heart:

2 gillningar

Tjena @Nilsson93

Läser man din story från början så ser man tycker jag att ditt X knappast varit förtjust i dig, flera uppbrott och en massa paus, mycket tänkande från hennes sida.

Jag tror att hon sedan skapligt lång tid tillbaka " undersökt grönbetet " utanför ert partnerskap, en mängd paustillfällen med " vet ej-tillstånd " har varit hennes metod.

Tråkigt som fan att du fattat saker annorlunda sista tiden, fulspel från henne ?

Tack för svar!
Ja jag känner att jag hela tiden bara vill prata om detta, för att det känns lite bättre varje gång jag gör det. Kan ju inte störa mina vänner hela tiden med detta och de 45 minuterna 1 gång varannan vecka hos psykolog räcker inte för mig. Har provat skriva ner alla mina känslor på ett papper, blev ganska mörkt. Jag känner mig besviken både på henne och på mig själv. Jag har jobbat i flera år på att få henne att stanna kvar hos mig. Offrat otroligt mycket av mina egna värderingar och fått ta emot skit som jag inte förtjänat. Men har alltid svalt det och tryckt undan det.

Jag vet att det behövde ta slut. Men det frångår ju inte att det gör ont. Man tänker väl efter så många år att det är vi föralltid och jag skulle friat till henne i höstas. Det vet hon inte om och det är nog bäst så. Hon sa till mig flera gånger efteråt att jag hade varit en fantastisk pojkvän och är en underbar människa, svårt för mig att ta in! Hon önskade mig all lycka och hoppades att jag kunde träffa någon ny som kan älska mig och jag den tillbaks. Men jag kan inte tänka mig det, kan absolut inte tänka mig att träffa någon för ”skoj skull heller, alltså någon att bara ha intim kontakt med. Det är inte jag och jag äcklas av tanken. Jag är en person som tror på äktenskap och trohet, men ibland känns det som att vårt samhälle går åt andra hållet. Att det inte är viktigt längre och det är viktigare att ha kul med så många som möjligt. Jag kanske bara är negativ nu men det är så det känns. Otroligt svårt att vara som jag är, att ha så mycket kärlek att ge men inte få tillbaks. Hoppas det vänder!

7 gillningar

Ja det har du rätt i. Bara den insikten gör ont… men det är ju sanningen med och det brukar göra ont. Jag förstår att jag inte varit tillräcklig för henne men jag har alltid velat vara det, alltid försökt vara det.

Sen om det är fulspel eller inte den sista tiden, det vet jag inte. Tror nog hon haft skuldkänslor med och velat att jag inte ska må dåligt. Tycker inte illa om henne och har en bild av mig själv att alla människor ska förtjäna förlåtelse, även om inte alla tycker det är förtjänt.

2 gillningar

Sån är jag med, jag äcklas av tanken på att ”dejta” eller ligga runt eller vad man nu menar. Tre år har gått, mitt liv är bra och det rullar på med vänner och med mitt barn. Men jag har inte mött någon som intresserat mig. Jag tror att vissa av oss såras djupare men att vi ändå kan ha goda liv. Och vänner är inte att förakta!

4 gillningar

Eller hur, precis så känner jag med! För mig känns det som att jag skulle vara ”otrogen” mot henne, även fast hon gått vidare.

Ge dig själv tid! Försök att inte tänka varken positivt eller negativt om ny relation än, bara var i nuet, och i nuet är det DU! Hitta tillbaka till dig själv, dina värderingar, dina val. Och inte bara ”tillbaka” förresten, utan fundera på vem du är och vill vara nu och i framtiden! Börja leva det livet! Att bli hyfsat nöjd med sitt singelliv.

Utifrån en sådan ny position kan du fundera vidare på framtida partner. Rätt ställningstagande vid rätt tillfälle. Stressa inte dig själv! Försök vara öppensinnad och bestäm inte nu vad du ska tycka om ett år eller två.

4 gillningar