Hej! Hej är är min historia. Jag hoppas att skriva ned detta gör det mer verkligt nu efter en månad.
Min man lämnade mig och min bonus dotter (efter sju år) som bott hos oss på heltid de senaste två åren.
Han har hela tiden hävdat att det har varit positivt att hon har bott hos oss på mer el mindre heltid då hon har mått smycket bättre då. Min man var den perfekta kärleksfulla o bekräftande mannen och en omtänksam och engagerad bonuspappa. Hjärtat på rätta stället. Omtänksam och pålitlig.
Sedan börjar dottern må dåligt. Vill byta skola och vi börjar efter mycket fram o tillbaka titta efter nytt boende närmre mitt jobb och bara 10 minuter längre till hans. Han har ett stressigt jobb de senaste åren som han inte trivs med. Det gör honom arg och stressad så jag tar över mer hushållsarbete, anställer t o m städhjälp som jag betalar samt tar över allt ansvar för dottern så att han ska få tid att träna och göra saker så att han mår bra. Coronatiden tycker han är positiv, då han slipper en massa sociala kontakter och kan ta det lugnt hemma o umgås med oss. Mer o ler ofta gör jag och dottern saker själva.
Sedan börjar vi titta på nya 
. Semester tider lämnar sig och dottern signalerar tydligt att hon vill flytta och jag förstår inte riktigt varför han är så motsträviga till att gå på visning. Jag försöker prata med honom om det och vad som känns fel. Anledninarna att vänta m flytt är att han trivs i huset och egentligen inte vill flytta.
Ja, men vi hittar ett minst lika fint säger jag samt att dottern får det bättre och blir glad o slipper bli mobbad.
Vi hittar ett hus, han sitter i hammocken och tittar på prospektet. Han pekar ut var vi skulle kunna ha en pool.
Bör jag poängtera att vi brukar somna minst hand i hand och att vi ett par veckor tidigare firade vår bröllopsdag? Jag var hans livs kärlek säger han några dagar tidigare. Sedan att han alltid kommer vara tacksam för allt jag har gett honom och lärt honom. Jag säger att det låter som ett avskedstal som man har när någon slutar jobbet. Det irriterar mig lite och frågar vad han menar med det. Sedan sommar vi. Han är kramsjuk som vanligt och vi somnar i varandras famn…
Sedan kommer dagen. Han har legat vaken haft på ngest inför budgivning på huset. Jag säger vi går en morgonpromenad innan jobbet så vi får diskutera igenom detta. Då är han distanserad och grälsjuk. Sedan säger han att han vill ha en timeout över helgen.
Sedan att han ska fundera över vad som kan göra honom lyckligare i förhållandet och i livet. För han älskar mig fortfarande, men han är inte lycklig och har inte varit det senaste året. Då har det varit jobbet mm som har stort honom. Inte vår relation säger han.
Han åker iväg. Jag smsar. Till slut får jag svar på söndagen då han ringer. Han skriker i luren. Han har funderat. Han vill skiljas. Orsakerna är ologiska. Problemen han nämner ligger hos mig och min svartsjuka som jag tog hjälp med i början och har helt kommit över. Sedan säger han att det är för jobbigt att leva i mitt liv. För mkt konflikter med exmannen. Han har inte fått gå på AW,s. Han har ingen personlighet säger han och han vet inte vem han egentligen är.
Han älskar oss men han vill inte ha en familj. Eller kanske ändå ett biologiskt barn, men ändå inte då han har diabetes. Jag har alltid erbjudit honom möjlighet även att skaffa barn m mig. Jag är en fantastisk mamma säger han. Så stark medan han är svag, vilket han hatar.
Så han får sin önskan. Skilsmässa online. Han har precis hämtat sina kläder i garderoben slutligen. Bilden på mig på insidan av garderoben har han lämnat kvar.
I samtal så älskar han mig. Jag är så vacker och han är fortfarande väldigt attraherad av mig.
Jag är så förvirrad och ledsen. Detta var ett sådant vacker förhållande trodde jag. Kärleksfullt och stabilt.
Sedan ger han upp utan familjerådgivning, provseparation. Jag fick ingen förvarning och ingen chans att förbättra något. Har förlorat mitt livs kärlek utan att ha fått kämpa för vår fina lilla familj 
Dottern är lika chockad såklart. Stor sorg även där. Fokus ligger nu på det praktiska samt att hålla dottern vid gott mod. Hon vill inte prata om det och barnpsyskologen säger att hon får vi älja tempot och samtalsämnen. Hon vill aldrig se honom igen.btroligen eftersom han skötte hela separationen så dåligt. Hon ville vara med efter telefonsamtalet och möta honom. Han drog samma visa, skyllde på mig och konflikter och att han inte orkar längre. Han är trött och arg säger han. Vi får det bättre utan honom. Vi säger emot såklart.
Någon som blivit lämnad liknande? Oväntat samt av någon som säger sig älska dig men bara inte orkar och vill vara själv?
Jag känner igen mig I mycket av det du skriver, även om min historia skiljer sig en del ifrån din. Min man gick ifrån att vara kärleksfull och omtänksam till att på en dag erkänna 3 otrohetsaffärer och att han vill skiljas…
Jag vet hur vidrigt det är att mattan fullständigt dras undan fötterna. Man känner sig naiv och dum som inte anat något.
Detta är drygt 3 månader sedan för mig och ex skickar meddelanden om att han tänker på mig och inte vet om han gjort rätt. Samtidigt som han är på semester med den sista av otrohetsaffärerna.
Vänner och familj är livrädda att jag ska ta tillbaka honom efter detta svek.
Men jag vet hur stark kärleken är och att hjärtat bara vill minnas de bra stunderna.
Jag vill med detta bara säga att du inte är ensam. Läs trådar här så ser du snart att vi är många som levt i tron om att allt är bra, men fått sig en kalldusch som man absolut inte såg komma.
Fokus nu behöver vara på dig och dottern. Hur ni ska forma ert liv utan mannen/bonuspappan. Men jag vet hur svårt det är att föreställa sig just nu…
Ja du, det är flera av oss som är chockade över vad våra partners plötsligt visar för sidor.
Kände jag någonsin personen jag lever med sedan 22 år tillbaka?
När jag läser din berättelse funderar jag på om det kan vara så att din man blivit utbränd/deprimerad. Du skriver att han harvat på i ett stressigt jobb där han inte trivs och att du mer och mer tagit över vardagen för att han ska må bra. Och sen Coronatiden på det. Jag vet själv att jag tyckte det var mysigt till en början men till slut tog det ut sin rätt att så mycket som gav energi i livet togs bort. Jag tänker att i en sådan situation kan det vara svårt att tänka klart, att hitta enkla lösningar och att fly.
Sen hjälper det kanske inte dig med en sådan insikt, för vad göra om han inte vill ta hjälp, att t ex gå i familjerådgivning. Tänker att det skulle kunna hjälpa er, men går ju inte om bara en vill.