jag lever i en relation där jag ser min partner som syster / bästa vän. Vi har det bra om vi inte diskuterar. Jag vill lämna, jag vill ha mer. Vi har inget sex, lite närhet, kramar osv. Vi har varit gifta i 10 år… Jag har en oerhörd respekt för alla människor runt mej, jag bryr mej mkt om människorna runt mej och vad dom tänker,. Och hur dom mår. Jag respekterar henne och vill henne väl på alla plan. Men glöden är borta och Jag vill lämna henne som vän. Vi har ett barn ihop så vi kommer aldrig ifrån varandra… Och vi måste sammarbeta livet ur hur vi än gör, till saken hör att jag är dödsrädd för att vara själv på storhelger. Vanliga helger okej. Men inte storhelger. Ska ja sitta där själv på julafton? Näee… sen är det så att vårt gemensamma barn är gravt handikappat. Med assistans osv. Så utsikten för att hitta en ny kvinnlig partner som accepterar detta känns rätt avlägsen. I övrigt så är jag fruktansvärt rädd för att bli en ensam grå gubbe. Det vill jag ju inte. I stora drag är jag en charmerade trevlig prick, tränad / atletisk på 36 år med ordnad ekonomi och liv som inte har spec svårt att få ”krogragg” om det vore så, men presentationen av min son känns som det gör det kört för mej att träffa ngn ny som kan bli på riktigt. Barnets handikapp är inte genetisk utan kunde lika gärna ha hänt dej…” så allt detta gör att jag överväger att bara vara kvar, tyst och lossas som att allt är bra livet ut…
Jag tycker att ni ska gå på familjerådgivning för att se om någon kan blåsa liv i det ni har haft.
En gång var ni kära, men självklart är livet inte enkelt med ett handikappat barn. Tar ni tid för varandra? Uppvaktar ni varandra? Ser ni och lyssnar på varandra?
Om inte, så är det inte konstigt om ni inte har sex….
@Lisa0987 är som vanligt klok som en bok.
Det kanske går att få liv i glöden, hitta gnistan som en gång fanns. Tar ni er tid för varandra? Förstår att ert barn tar mycket tid.
Av erfarenhet vet jag hur lätt det är att bara köra på och tappa bort varandra i relationen.
Hej igen, Detta är inget nytt fenomen. Vi har haft det så här i 2-3 år. Men nu står mej allt upp i halsen. Nej hon har tyckt att vi haft det bra konstigt nog… även fast vi inte skrattar eller ens tar i varandra… vi bor ihop och roddar runt barnet. Gör samma saker om och om igen… ja vi har börjat prata så smått. Ingen familjeterapi än men kontakt är tagen och vi väntar på tid… är kö. Verkar vara vanligt att gå isär vid den här tiden kanske?
ni båda undvek att svara angående chansen att träffa ngn ny så jag förstår vinken…
Tror absolut att chansen finns att träffa någon ny. Kanske kommer du inte ha barn på heltid? Och träffar du någon så tror jag inte det spelar någon större roll om du har ett barn med ett handikapp, en odräglig tonåring eller ett spädbarn. Personen älskar ju dig och kanske just för att du är en så fin förälder till ditt barn.
Kanske att det är svårare för en person som inte har levt med någon som har ett handikapp att veta hur man ska bete sig, vad man får fråga och inte. Vad man bidra med eller hur mycket man får lägga sig i. Det är nog samma oavsett barn. Det är långt ifrån alla som skräms av barn med särskilda behov. Det finns dem som tycker att dessa barn förgyller deras liv mer än något annat.
Så länge du är öppen med din situation och ger personen i fråga chansen att lära känna ditt barn om hen vill och tiden är inne så ser inte jag att det skulle vara något jag själv backade för. Det är klart att det medför andra aspekter och ett annat sätt att leva många gånger men alla vill inte leva efter normen. En vän till mig har 4 barn från tidigare förhållande och ville absolut inte träffa någon som hade mer än ett barn för att det skulle bli krångligt. Nu hade den hon lever med idag 3 barn och det funkar hur bra som helst.
Det finns ju även dem som lever varannan vecka relationer och aldrig träffar varandras barn så upplägget kan ju se helt olika ut, det är ju upp till er.
Jag respekterar din berättelse, jag förstår att du inte mår så bra just nu, men…
Typisk man, så himla typisk man som verkar mer intresserad av sin chans till en potentiell ny partner men han är fortfarande gift. Har ni någonsin gått i terapi sedan ni fött barn, har du sagt att du vill skiljas, har du skickat in skilsmässoansökan, har du hittat en annan bostad??? Jag vet att man kan vara ambivalent till att lämna men val att stanna eller lämna har inget att göra med chansen till en ny partner. Du till och med har redan checkat ut emotionellt så snälla nu kan du göra det i praktiken innan du involvera en annan (särskild om du vill lämna som kompisar).
Det handlade inte om någon pik utan om att jag trodde att det var viktigare att försöka lösa situationen först innan man tänker på att träffa någon ny.
Träffar man någon som man älskar så står självklart inte ett handikappat barn emellan.
I min värld så är småbarnsåren riktigt tuffa för en parrelation, även med friska barn. Så jag tycker det är väldigt lätt att förstå varför er kärleksrelation har gått i stå.
Med gemensamma barn kommer man iof aldrig ifrån varandra och med ett gravt handikappat barn så är iaf min tro att då behöver båda föräldrar varandra tusen gånger mer än med friska barn.
Så mitt tips är att iom att ni har turen att vara så välvilligt inställda och måna om varandra så vore det guld att satsa ALLT på att väcka liv i en/er slumrande kärleksrelation. Fundera på saken, ta hjälp av extern samtalskontakt exv FR och lägg upp en plan.
Och ffa involvera asap din fru i dina tankar, om du inte redan har gjort det… för vad är hennes inställning till alltsammans, relationen fortlevande eller ett uppbrott osv?
Jag har två (iof friska) tvillingar och jag var så in i märgen trött att jag redan när de var runt året desperat önskade mig en varannanveckastillvaro. Inte ett smack för att få dejta eller ha sex utan bara för att få vara för mig själv, tänka en och annan tanke till punkt och kunna få sova när och hur länge jag själv ville. Iaf till dess jag vaknade av mig själv och inte av allt annat. Vi hade mkt krävande jobb båda två och sömnen var en sådan bristvara att jag kan enkelt förstå att man kan använda brist på sömn som en tortyrmetod och driva fångar till komplett galenskap genom att förhindra dem från att få sova.
Det blev ingen skilsmässa… i det läget, men jag förstår mkt väl att ni har det supertufft för med de insatser som ert barn behöver så har det förmodligen inte lättat något nämnvärt inte ens efter flera år.
Dessutom så tror iaf jag att du har helt rätt i dina misstankar om att det inte kommer att vara varken speciellt enkelt eller självklart att lyckas påbörja en ny seriös relation för någon av er, i det läge ni båda befinner er i. Det kan man ha vilka åsikter man vill om, men vill du vara en högt närvarande och delaktig förälder så tror iaf jag att den uppgiften kan du aldrig dela med någon annan än din fru.
Så gör allt vad du kan för att blåsa liv i er relation. Ni har assistans vilket kan(ske?) kan medföra att ni båda har möjlighet att lämna barnet med assistenterna och faktiskt schemalägga vuxen tillsammanstid på mkt regelbunden och tom. mkt tätare basis än vad föräldrar med friska barn vanligtvis har möjlighet att göra… bara för att det är vad ni tveklöst behöver, båda två
Det handlar väl inte om att vara ensam för evigt. Jag kände att han vill bli säker att han kan hittat en ersättning för sin fru innan han byter ut henne. Jag tycker män är typisk för det. Kanske jag har fel, kanske lite fördomsfull kanske………
@MisterT glöden är ju borta för att ni BÅDA TVÅ låtit den försvinna. Du fick ett jättebra tips på en bok. Ta och läs den!
Du ser din partner som en vän. Jag säger så här: dom tankar man har föder de känslor man får. Att du slutat se henne som din kvinna är inget som bara råkat hända. Och säkert hon lika mot dig.
Hon tycker ni haft det bra. Det tar jag med en nypa salt. Tror nog att hon precis som du har drömmar. Men att ni fastnat mycket i omvårdnaden av ert barn och fått nya roller. Ni är inte man och hustru längre.
Ni har inte sex. Det är det värsta. För då går det utför fort. Kvinnor (generaliserat) kan lättare tappa sexlusten om det är mycket stress, oro, leda. Man tappar så lätt de här sakerna som är viktiga. En kram när man kommer hem, en liten lapp med fina ord, titta på varandra på riktigt, längta efter varandra etc.
Du ska inte vara kvar och låtsas att allt är bra. Men det känns på nåt sätt som om du gett upp utan att göra jobbet. Nån gång i tiden så hade ni det bra eller hur? Börja fantisera om den tiden och be henne göra samma sak.
Kolla även med kyrkan, en del har parterapi. Det kanske löser sig. Kanske inte. Fint iaf att du värdesätter att ni ska vara vänner oavsett. Och om ni då slutar som skilda, när du landat med nytt boende och ett stabilt liv - då är det dags att börja fundera på en ny tjej. Förstår du hur jag menar? Börja i rätt ände…
I det här ligger nog lite förnekelse, bra… varför ligger ni inte då? Därför att hon är astrött, inte känner sig lyssnad på, för att ni inte pratar ordentligt bara ytliga vardagsgrejer om vad som måste uträttas, eller för att ni inte gosar för då vet hon att du bara vill ha sex osv…… nu hittar jag på, men det är ju också ett faktum att lust föder lust så det gäller att komma igång Det är inte motiverande då att ha någon som ger en dåligt samvete för att man inte vill ligga.
Ni måste nå varandra emotionellt.
Ev har hon faktiskt stängt av sina egna behov osv osv. Det är inte ovanligt, speciellt inte i er situation.
Ni måste ju prata med varandra! Och då inte i termer om att om jag inte får x så vill jag skiljas… det är inte bra kommunikation.
Visst det är rätt, jag är sjukt rädd för att vara själv och ev chanser för att träffa en ny. Ingen vill ju vara själv i livet… om ni kan försöka sätta in er i en relation där ni konstant har ett magsjukt småbarn med er. Tänk er 1,5 åring som Kan spy iprincip när som helst. I mat affären, på skola / dagis. I bilen på väg till jobbet eller till skolan. Detta händer mellan 3-8 ggr per dag. Oavsett vad. Barnets psykiska ålder är också runt 1,5 och blir inte äldre… Är barnet sjukt på riktigt är det 15-20 spyor per dag. Och det ska återmatas varje gång… så har vi haft det i 9 år… bristen på sex beror inte på henne… det är jag som inte vill / känner ngn attraktion längre… jag har kontaktat rådgivning och ska försöka… men jag vet i fasen alltså… allt jag vet är att jag inte vill såra min partner… jag är så mån om henne. Hennes och vår ev framtida relation. Även om det är som ex eller vän, sambo, fru
Ironiskt svar och jag skulle kunna svara likadant…… men avstår.
Anledning till min fråga är förstås att om du inte mår bra i dig själv så hjälper det inte att separera, visst, kanske ett tag….
Sedan kanske du är typen som tycker psykologer och annat är dravel och då är det svårt att ta hjälp.
Bra att ni står i kö för FR, förhoppningsvis kommer ni att kunna reda ut något där.
Du borde i varje fall börja ta upp dina tankar med din fru. Förklara hur du känner. För nu verkar hon tro att allt är bra och hon är nöjd. Du måste börja kommunicera. Annars kommer ni inte att skiljas som vänner.
Vilken djup ångest. Finns det möjlighet för er att lämna ifrån er barnet? Jag vet inte vilka möjligheter som finns men det finns kanske ett fint vårdboende där barnet kan bo och till och med ha det bättre med utbildad och betald personal än med er föräldrar, som säkerligen är fullständigt slutkörda både mentalt och fysiskt vid detta laget.
Sen kan ni hälsa på hur ofta/mycket ni vill.
Sen kan ni fortsätta tillsammans eller var för sig. Om ni båda är runt 36 kan ni träffa nya och till och med skaffa nya familjer. Om det nu inte är ett genetiskt fel i någondera av er för då är det inte läge att skaffa fler barn.
Det är inte motiverande då att ha någon som ger en dåligt samvete för att man inte vill ligga.
