Jag och min man träffades unga och varit ett par snart 15 år. Vi har två små barn under 5 år. För ca 10 år blev min partner deprimerand första gången och tog sig ur mörkret efter många månaders kämpade och medicinering. Andra depressionen var för 8 år sedan, då valde han att flytta isär några månader och jag blev lämnad med en dyr hyreslägenhet men jag klarade det. Jag tog själv kontakt med en psykolog. Vi hittafe tillbaka till varandra igen och hade det bra många år, gifte oss, skaffade barn osv. I höstas drabbades han av en till depression blandat med social fobi, troligtvis utlöst av mobbing på arbetsplatsen. Vi åkte in till psykakuten och han var självmordsbenägen. Det var en fruktansvärd tuff tid och jag upplever att vi inte riktigt hittat tillbaka sedan dess. För några veckor sedan började han bli psykotisk, det smög sig på och i fredags blev han inlagd på psykiatrin, han tvångsvårdas just nu och jag vet inte när han kommer hem. Troligtvis är psykosen utlöst av depressionen. Han har under perioderna av psykisk ohälsa aldrig varit hotfull eller elak egentligen men avståndstagande. Jag har investerat otroligt mycket tid och kraft att stötta och finnas där, helt enkelt så pass mycket att jag prioriterat bort mig själv, mitt mående intressen och mål med livet. Jag har och är nog medberoende till hans psykiska ohälsa.
Han har alltid varit en fin pappa till våra barn, skött hus och hem. Men ofta varit frånvarande i vår relation sedan i höstas. Jag har lite kommit till en bristningsgräns, kanske är jag i chock men tänkte höra om det finns fler som funderat på eller valt att under en period separerat eller skiljt sig pga tyngden av att vara anhörig till någon med långvarig psykisk ohälsa? Hur kom ni fram till beslutet? Hur hanterade ni det dåliga samvetet av att lämna? Detta var ju inget jag någonsin trodde skulle hända eller att jag ens skulle tänka tanken och såklart skulle det vara fruktansvärt tufft för alla. Men det tar för mycket av mig, kärleken är inte där längre och jag känner mig som en vårdade. Jag vill vara en trygg, glad mamma till mina barn.
Jag separerade från mitt ex (en man jag träffade efter skilsmässan från barnens pappa) pga ohälsa och hur den påverkade mig och oss som par.
Jag tvekade länge för att jag dels redan separerat från barnens pappa och dels för att han var en mkt bra bonuspappa. Men hans bipolära sjukdom tog alldeles för mkt plats i vår relation. I mani köpte han saker, resor, överöste mig med presenter men också jagade (bokstavligen) mig om jag skulle träna, träffa en kompis el bara inte var tillgänglig för honom. I depression var han för den mesta av tiden, förlorade jobb flera gånger, blev osocial, undvek människor, satt hela dagen ute i trädgården stirrandes, orkade inte äta eller laga mat och tappade mkt vikt. Han tyckte jag var för glad el för deppig, alltid på fel humör alltså. Hans egna demoner pratade han inte om utan allting vändes till att relationen var det fel på. Eller oftast jag. Han var svartsjuk. Inbillade saker. Sen mådde dåligt pga det. Det var evigt tröstande. Blev han arg el sur på mig körde han alldeles för fort, tittade på mig och hotade hur jag ville ha det, som om han ville testa mig. Jag började bli rädd för honom och hans temperament. Vi gick i parterapi. Försökte vid två olika tillfällen under 2 års tid men det blev aldrig bra. Tvärtom. Jag blev mer och mer medberoende och slutade umgås med vänner och kollegor. Samtidigt som han fortsatte fokusera på mig och mina fel. De två vänner jag hade kvar försökte få mig att se vår relation med andra ögon, men det var svårt för jag ville verkligen inte göra slut.
Droppen kom på en semesterresa, han hade hittat en bok som tydlig beskrev mig. Den heter Härskarteknik. Han tvingade mig stanna kvar i hotellrummet tills jag läst hela kapitlet. Jag trodde det var en mardröm, en slags utopi, det här kan väl inte hända på riktigt! Eller??
Väl hemma sa jag att jag inte vill leva så här. Det går inte. Han ville ha tid, han bönade och bad. Jag stod på mig. Ungefär en vecka efter hittade en kollega honom på Tinder.
Han är inte en elak person. Han är väldigt charmig, extrovert och en doer. En otroligt fin pappa! Men en person som pendlar mellan mani och depression. Och som inte under vår gemensamma tid klarade av att ta hand om sin sjukdom utan att den fick otroligt negativa konsekvenser på mig och oss. Hade jag stannat kvar såsom mina föräldrar tyckte, hade jag gått under. De sista åren var jag bara en skugga av mig själv. Och just det, min cancer som under vår gemensamma tid var återkommande, slutade komma tillbaka när jag flyttade ut och började mitt nya liv.
Du har svaret inom dig 
Jag tror oxå att du redan inom dig vet vad du måste göra. När relationen har blivit vårdare/vårdbehövande så är den över som parrelation.
Det betyder inte att du inte kan finnas kvar i periferin, bara för att han är en människa som du bryr dig om, vill väl och som fortfarande betyder mycket för dig. Men det kan inte vara grunden för att du ska sätta hela ditt eget liv on hold för att 24/7 finnas till hands och parera alla up’s and down’s som han dras med i nuet och sannolikt kommer att göra i varierande omfattning även framöver.
Dessutom har ni två små barn, så det är tid att göra det nu innan hans sjukdom hinner prägla för mycket av deras uppväxt på vardags-basis. Vilket såklart inte innebär att de inte ska träffas osv. men hur mkt och i vilken form måste bli en senare fråga när alla är mer på det klara med hur hans sjukdom utvecklar sig och vad han orkar och klarar av för påfrestningar.
Skulle han förbättras och mha medicinering komma tillbaka till en mer normal tillvaro så är ju framtiden öppen, även om jag personligen inte tror/tycker att det är något som du ska orda för mycket om i nuläget. Dvs. inte välja den kortsiktigt enklare vägen att leverera ett obekvämt beslut genom att inge förhoppningar om en kommande framtid som ingen, inte ens du själv, öht vet om du någonsin är villig/kapabel att infria igen.
Låt tiden få ha sin gång och se vartåt det bär med hans sjukdom… men jag tror att du gör helt rätt i att separera i nuet medan du fortfarande har kraft kvar, både för din egen och för barnens skull.
Det dåliga samvetet och tankarna på vad omgivningen kommer att tänka och tycka är något som du krasst sagt bara måste tugga dig och deala med själv, gärna mha av en samtalskontakt för dig själv… tänk den tanke som vi alla borde umgås oftare med när vi är snabba att ha synpunkter på hur andra gör;
“När jag gått tusen mil i xx’s skor så kan jag ha rätt att komma med synpunkter, dessförinnan så tänker jag att jag har turen att slippa uppleva det xx går igenom och därför snälltolkar jag”… typ så, dvs tänk att DET är vad alla borde tänka och gör de inte det så är det för att de inte fattar vad det handlar om och därför är deras eventuella åsikter oxå helt betydelselösa 
Kan inte säga att jag varit med om precis samma sak, men mitt ex led och lider väl i viss grad av ångest och har haft depression. Går faktiskt fortfarande på antidepressiva och vill inte sluta med dom.
Jag funderade många ggr under åren om det var värt att vara kvar i relationen just för att hennes problem drog ner mig så pass mycket. Jag trodde i början att det gick att bli frisk, men insåg under åren att detta aldrig kommer försvinna. Hennes generella ångest kopplade bara på sig på nya saker hela tiden. Känslan av att man inte kan vara glad och njuta av livet för att man måste ta hänsyn till sin partner som inte orkar/klarar göra vissa saker och som dessutom inte vill bli bättre. Med barn i bilden är det oerhört svårt att lämna för en sån sak. Man har ju lovat varandra i nöd och lust.
Men nu tänker jag på ett annat sätt. Jag kommer aldrig inleda en relation med en sjuk människa igen. Det är inte värt det. Som Noomi skriver är det då inte en parrelation längre utan ett omhändertagande.
När man kommit till den här punkten så är det nog dags att lämna. Barnen behöver dig hel och fungerande.
Du måste se till barnens bästa. Deras bästa är inte att bo tillsammans med en trött, ledsen, nervös mamma och en pappa som pendlar mellan att vara “normal”, deprimerad och psykotisk. Barnen behöver trygghet, och det får de inte nu.
När du separerar från honom, så är det också det mantra som du ska repetera för dig själv och för andra; “Jag måste se till vad som är barnens bästa!”. Varje gång du eller någon i din omgivning ifrågasätter ditt beslut, så repeterar du samma sak, för det är ändå den enkla sanningen.
@Johanna.m
.
Å fy fan vilken story Vännen, mycke lidande och hemskt.
Vete fan om jag har något förslag till dig.
Jag uppskattar verkligen era svar och tankar. Jag har sökt psykologkontakt och haft ett samtal.
Jag tror jag får se lite kommande veckor hur detta utvecklas och landa i ett beslut. Sälja hus och flytta kräver ju också en hel del kraft men jag har fint stöd av vänner och familj. Sen är väl bostadsmarknaden lite svajig också, inte optimalt.
Det är väl barnens reaktioner som kan oroa mig eftersom dem är så små, dem tycker ju han är världens bästa pappa. Men som ni säger, inte värt att stanna kvar om det skulle leda till en osäker och otrygg uppväxt när dem är äldre och börjar förstå mer. Jag tror också han skulle må bra av att ha mer tid till att fokusera på sig själv och sitt månende. Livet kan verkligen vara utmanande och inte bli som man tänker sig. Jag vill dock inte vara ifrån mina barn, säkert en vanlig tanke. Dem är verkligen mitt allt och ger så mycket glädje (och tålamodsprövning 
) men det är ju något som får lösas längre fram.
Kan du lita på att han känner själv, när han inte kan ta hand om barnen? Den diskussionen måste du ta med honom, så han inte bara sätter sig ner och stirrar in i en vägg medan barnen är hos honom. Han måste vara i form medan barnen är där!
Nej precis. Om detta som händer nu kommer bli långvariga problem tror jag vi får försöka lösa det så att barnen bor hos mig men är med honom dagtid en dag på helgen kanske. Det här med psykosen är ju fortfarande så väldigt nytt.
Jag tror verkligen inte han skulle skapa en konflikt rörande barnen utan vill nog barnens bästa han med och inser sina begränsningar. Allt beror ju på vad som händer och kommer fram kommande veckor. Idag ska jag besöka honom för första gången, blandade känslor inför det. Vi har ju känt varandra så himla länge, han är ju en av mina bästa vännern. Kanske är det enklare att inte tänka skilsmässa direkt utan separation och sedan se vad famtiden utvisar. Kanske ska jag låta detta sjunka in ordentlig.
Jag går i liknande tankar. Min man har varit deprimerad i omgångar och även som vuxen fått en ADHD diagnos. Jag har dragit i princip allt ekonomiskt efter att han sa upp sig från jobbet på grund av depression/utbrändhet för snart 5 år sedan och även att allt fungerar rent praktiskt med hem, barn och alla aktiviteter, absolut att han också gör saker men det är otroligt skevt fördelat. Sedan har det ibland blivit bättre och jag har tänkt att vi löser det och så blir det sämre och så håller det på så. Nu är det sedan ett par månader tillbaka betydligt sämre igen och jag känner bara… jag orkar inte mer, jag orkar inte igen. Våra barn är lite äldre, runt 10 år. Men känns som att vilket val jag än gör är det ett dåligt val. Stannar jag så visar jag för mina barn att det är ok att bli utnyttjad i en relation och att det är ok att i princip allt ligger på den ena parten, men väljer jag att lämna så visar jag dem att det är ok att lämna någon som mår dåligt. Jag är ganska tidigt i mina tankar fortfarande (kanske märks då det är rörigt) men jag förstår verkligen hur du känner det, hur man än vrider och vänder på det känns det fel.
Stackars alla ni kvinnor som drar runt dessa ickefungerande män samtidigt som ni ska försörja både dem och hela familjen och sedan sköta all markservice med hus, hem och ffa allt med flera barn närmast 24/7. Inte undra på att ni är på bristningsgränsen 
Så frågar du mig så är det så här;
Visa dem gärna det, i synnerhet om du har flickor, att de har all rätt att värna även sin egen livslust och livskvalitet 
För det ÄR helt okej och till och med mer än okej!!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver men samtidigt är inte vårt problem att jag drar ett så mycket större lass. Han har alltid haft inkomst (jobb, föräldraledighet, csn) och hämtar och lämnar på förskola, tvättar, lagar mat, nattar osv. Han försöker verkligen och är en fantastisk pappa och alltid varit. Det som tynger mig är mer den psykiska påfrestningen att alltid stötta någon annan samt (tyvärr) försöka hålla en fasad mot barnen och beknata (nära vänner och familj vet såklart) att allt är okej. Jag känner mig som en psykolog i mitt eget hem och alla dessa bergodalbanor tär på mig. Kanske vore bra att prova gemensam terapi innan ett definitivt beslut tas. Känns inte mer än rätt att verkligen göra allt innan man “ger upp”. Har ni gått i parterapi? Hjälpte det er?
Jag hoppar in och svarar även om du ställt frågan till en annan 
Jag gick i terapi med mitt ex för att sätta mer fokus på oss och relationen men även där, i parterapi, blev det tydligt att han och hans behov stod ofta i centrum. Han var känslomässig, han behövde prata och gråta ut. Men förstås hann vi med även bra saker såsom att skapa en plan över hur vi kan gå ifrån fokus på det negativa till att främja det positiva, varför är vi tillsammans egentligen?
För min del var det en mycket viktig del i processen att ha testat ALLT. Terapi, egen terapi, gemensamma dialoger, åka i väg, mer dejter osv. Tyvärr kunde jag inte se någon förbättring utan hans mående fortsatte ta väldigt mycket plats och påverkade mig och barnen. Jag varken kunde eller ville stå upp för den bilden som vi förmedlade av att vara ett par och jag valde att avsluta.
Jag är mycket trygg med mitt beslut och jag är numera i en annan relation där jag känner mig jämlik, där kärleken visas och upplevs på ett helt annat sätt och där jag kan stå för oss som ett par. Ett fint kvitto på att mina barn ser mig och min relation på ett annat vis nu är orden jag fick av mitt yngsta “mamma, jag är så glad för din skull!”.
Dina barn ser dig och ser er. De observerar det som sägs och inte sägs. De märker nyanserna och de ser hur ni agerar som par. Vad vill du att dina barn ska komma ihåg och ta med sig sina framtida relationer?
Nu kanske jag lätt lite väl hårt mot min man, han försöker också (det är det som får mig att stanna kvar) och han är en bra förälder och han hämtar och lämnar och skjutsar till träningar (finns inte så mycket alternativ eftersom jag jobbar ganska mycket). Men jag håller med om den där känslan att man alltid måste stötta någon annan, känns som det sällan finns plats för mitt mående, att man alltid måste vara den starka. Vi provade parterapi för länge sedan när första var liten men det var långt innan allt var så dåligt som det är idag. Kanske är det något man behöver försöka igen, men då är det ytterligare en sak som jag måste ansvara för…
För oss var det ju inte så här från början utan det har kommit med åren och han har blivit sämre och sämre. Men ja, det är tufft att hålla ihop allt och jag är definitivt uppfostrad att vara “en duktig flicka”.
Har både son och dotter så förstår vad du säger (är nog mest orolig för vad jag visar sonen som också har en del liknande problem (troligen ADHD).
Det kan jag förstå är ett dilemma för dig utan samma problematik, men personligen tänker jag att det istället lika gärna kan sporra sonen till att inse att även han behöver ta ansvar för sig själv och sitt vuxenliv, både som singel och än mer i en framtida parrelation som så småningom kanske även inkluderar barn.
Ta emot all tillgänglig hjälp, vara öppen och receptiv i en kommande relation och jobba med de ev problem han har som kan vara uttalat problematiska och dränerande i en vuxen parrelation.
För han vill sannolikt inte vara i kommande relation med “sin” mamma och unga tjejer/kvinnor vill inte heller (förhoppningsvis) behöva betrakta/behandla sin partner som sitt barn. Du kommer att vara en utmärkt guide in i vuxenlivet för honom 