När jag läser dina inlägg tycker jag det känns ganska tydligt att du skulle må bättre av att lämna relationen. Tänk själv att du först kan leva själv och känna dig fri, om än även lite ensam. Därefter kan du om du vill träffa någon som du känner starkt för, någon som kompletterar dig på ett bättre sätt än din nuvarande fru. Då känns det säkert inte som en uppoffring att leva i en relation. Jag brukar inte föreslå människor att de ska skilja sig bara för att förverkliga sig själva, men i ditt fall tycker jag att det verkar som det du behöver.
2 gillningar
Jag är nog också lite inne på Honungspajs spår här. Du verkar vilja dra åt ett helt annat håll än din fru och trots att allt är någorlunda bra är det ändå inte bra. Ni pratade förut om att flytta till lägenhet och jag tror ändå den tanken är något att hålla fast vid. Du skulle frigöra så mycket mer tid åt dig själv, samtidigt finns risken att du då inte har något att göra.
Överlag känns det inte som ditt hjärta längre är med i leken och frågan är om du ens önskar involvera det igen.
1 gillning
Kan meddela här från andra sidan strandkanten att det inte nödvändigtvis visar sig ha varit värt att simma över den grumliga ån för att inse att det var tomt på grönskande gräs, guld och skogar. = Det är många som får leva ett liv helt utan att ligga åren efter separation. Men ja, visst har vi MÖJLIGHETEN. Men exakt vad är det för lågt hängande frukt du direkt tror kommer uppenbara sig bara för att du separerar?
Berätta gärna vägen till denna Edens lustgård, för dit vill jag också, tack.
2 gillningar
Ja det är ju ungefär vad jag intellektuellt sett kan förstå att tillvaron förmodligen kommer se ut. Skulle förmodligen inte bli mycket mer liggande än under tidigare singelperioder, dvs ca 0 
Jag tror egentligen det är bara en av många manifestationer av en längtan till att “få vara sin egen”. Och jag har inga illusioner om att ett singelliv skulle förflytta mig till något slags magiskt land där man alltid är lycklig och solen skiner.
Ja det är inte alltid lätt att veta vad man vill egentligen…
1 gillning
Är det så att ni valt att inte försöka få barn eller är det så att ni inte kunnat? Förlåt om frågan är för privat, den ställs för att jag tänker att en identitetskris i form av önskan efter att få vara ”sin egen” kan hänga ihop med detta.
Jag som har två barn kan iof tycka att om jag hade en relation utan barn hade jag haft eoner av tid att vara min egen, utforska mitt och utvecklas på eget håll med det jag gillar samtidigt som jag kunde haft tid att följa och vara nyfiken på min partners utveckling, utöver den tid vi kunde lägga på det vi byggde tillsammans.
Jag har ingen åsikt om huruvida du bör hålla ihop med din partner eller inte. Men oavsett vilka ni är för varandra kommer en annan relation också innebära kriser och prövningar. Det ingår lixom i paketet. Har du en dröm, eller fler och en partner som inte hindrar dig att vilja utforska och sträva så har du det rätt bra…
1 gillning
Vi försökte för ca 10 år sedan, men det gick inte. Ingen av oss hade någon jättelängtan efter barn. Det var nog mest för att det var “sista chansen”.
I efterhand, trots att alla vänner och bekanta nu har barn, är det inget som jag saknar eller längtar efter faktiskt.
Jag kan förstå att min situation för många kan tyckas som en väldigt fri tillvaro med oändliga valmöjligheter för personlig tid och utveckling. Så är det säkert också. Men återigen är människan väldigt bra på att längta efter det man för tillfället inte har.
I första hand är min längtan inte riktad mot att starta ett nytt förhållande. Jag känner mig själv såpass väl nu att jag vet att jag förmodligen skulle hamna i samma situation även med en ny kvinna.
Skulle det någonsin hända så skulle det behöva vara under radikalt annorlunda premisser.
1 gillning
En sak som jag tänker mycket på är att, om det skulle bli så att jag lämnar och vi skiljer oss, så skulle min fru kunna få det tufft.
Med sin begränsade inkomst blir det svårt för henne att hitta nytt boende i närheten av arbete. Hon står inte i någon hyreskö.
Denna situation, och att jag “sätter henne i skiten” är en stor orsak till att jag tvekar. Jag tycker ju fortfarande om henne, och vill att hon ska ha det så bra det går. Men samtidigt kan jag ju inte stanna för att jag tycker synd om henne.
Är det någon på detta kloka forum som haft att brottas med samma tankar? Hur har det blivit när skilsmässan väl gått igenom?
En tanke jag har, eftersom jag har ganska bra kötid i stadens hyreskö - tror ni det skulle kunna fungera att sälja villan, skaffa en hyresrätt och senare skriva över den på frun? Har läst att det ska kunna gå med hyresvärdens godkännande, men först efter varaktigt sammanboende (ca 3 år). Någon som lyckats få till en överlåtelse efter kanske 6 månader?
3 gillningar
Det låter som ett krångligt sätt. Är det inte bättre att hon köper en lägenhet för sin del av villaförsäljningen och att du eventuellt låter henne få lite extra om det behövs? Det är ju lite slarvigt av henne att inte stå i bostadskö, för att ställa sig i en kö har ju inget med ekonomi att göra. Men, visst, det är vanligt. Jag skulle om jag vore du hjälpa henne till en nystart genom en liten bostadsrätt, men sen får hon klara sig själv.
3 gillningar
Tack för input @Honungspaj . Ja det blir kanske onödigt trassligt att göra på det viset. Tror att om vi väl kommer till en skilsmässa, så vill man nog egentligen bryta så “cleant” som möjligt.
Vi har tyvärr inte jättemycket övervärde i villan, och med det nedåtgående prisläget blir det svårt att sia om eventuellt försäljningspris. Tror dock hon kan få hjälp av sina föräldrar med en insats, så det ordnar sig säkert för henne i alla fall.
Er relation verkar från dag ett haft en inbyggd obalans där hennes kulturutövning och ditt stöd till henne har varit ett substitut för det barn som annars kunde ha bundet er samman.
Undrar också vad det är du egentligen önskar omkring det ekonomiska? I och med att ni inte haft barn har ni väl reelt haft samma standard som alla andra eller vad har du saknat? Kan förstå att du är irriterad över rättviseaspekten i att du har fått subventionera hennes kulturutövning genom åren, men det har väl varit själva grunden till erat förhållande så varför blir du först missnöjd nu?
Helt klart har det från början funnits en inbyggd obalans i förhållandet. Det har altid varit en “öm tå” mellan oss och en starkt bidragande orsak till (efter ett par år med ökad prioritering av kulturutövningen framför “vanligt jobb” från hennes sida) att jag tog upp att jag ville skiljas där för ett drygt år sedan.
Tror att det helt enkelt ändå varit lättare att bortse från problemet när förhållandet var nyare och det kändes som det fanns planer.
Tror kanske efter att jag nu passerat 40 så börjar man reflektera mer över hur mitt liv ser ut och hur jag vill leva resten av det. Då har det helt enkelt börjat kännas som ett större problem.
Nu när det under senaste året ändå skett en del förändringar, och vi har kunnat prata om de här (och andra) problemen, så kanske det ändå känns som att det inte bara var obalansen och ekonomin som var problemen…
Ang. att vi reellt haft samma ekonomi som alla andra… Tja, det stämmer ju kanske om man ser det från den vinkeln. Men det som gjort ondast har varit att hon tidigare så starkt prioriterat sina egna intressen, på bekostnad av våra gemensamma ekonomi. Som sagt har det blivit bättre nu. Jag ser och känner att hon ändå förstår och bryr sig om hur jag ser på saker.
Kanske har vår barnfrihet lett till att jag har haft lättare för att “ta hand om” henne, och även bidragit till obalanser i förhållandet. Inget jag reflekterat över direkt , men känns inte helt långsökt.
Det är inte helt lätt detta…
Uppdaterade titeln på min tråd (tidigare: “Lämna pga ekonomi och obalans i förhållandet”) då jag tycker jag på något sätt kommit ifrån det som var problemet förra vintern.
Nu känner jag mer att trots att jag tycker om och på sätt och vis även älskar min fru, så är jag inte säker på att det är på rätt sätt.
Vi har försökt med parterapi, vilket varit positivt. Men på samma gång har det fått oss att vrida och vända på saker. Analysera och skärskåda. Ibland känns det som att förhållandet på något sätt blivit mer av en analysuppgift, än ett nöje och en lycka. Vi har en terapisession inbokad om ett par veckor, kanske något att ta upp till diskussion.
Någon som känner igen sig i det efter att ha gått i parterapi?
2 gillningar
Tack Tailor för dina kommentarer.
Jag skriver att jag älskar henne därför att jag gör det. Eller, jag tänkte att jag gjorde det…
Jag försöker skriva vad det är jag älskar med henne, men kan i ärlighetens namn inte precisera det.
Det jag hela tiden landar i är att jag älskar mycket av det vi har, inte det vi eller hon är. Vi har så klart fina stunder där vi connectar och allt helt plötsligt känns lyckligt och bra. Men sedan finns det andra stunder med en avgrundsdjup svärta där vi verkligen missmatchar. Tror faktiskt att terapin har spätt på detta genom att göra oss (eller kanske framför allt mig) mer uppmärksamma på dessa stunder.
Det känns ledsamt att skriva att jag inte kommer på vad det är hos henne jag älskar… Men det kanske är ett tydligt tecken att det inte är henne, utan det vi har, vi upplevt och iden om vårt förhållande som jag älskar…
Ekonomin är nu ingen issue egentligen. Jag har förlikat mig med detta och situationen är mer jämlik nu. Dock verkar det ju inte ha gjort så mycket för att förbättra eller förändra mina känslor.
Ååh, jag tror jag vet vad jag behöver göra. Men minnena av hur det kändes förra gången är fortfarande starka. Jag ser verkligen inte fram emot att såra henne igen 
3 gillningar
Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Tror ni att man kan vara en person som “inte passar i ett förhållande”?
I mitt första förhållande (ca 8 år i 20-års åldern) var det lite samma sak. Jag kände under en stor del sv förhållandet att jag ville ut, men var för feg för att ta steget. Istället blev tog det slut först när hon träffat en annan som hon ville satsa på. Det var mycket välkommet från min sida. Men när det skedde hade jag velat lämna i säkert 3-4 år.
Vid ett tillfälle var jag otrogen och det är något jag aldrig vill vara igen. Min flickvän fick aldrig reda på det, men jag hade så otroligt dåligt samvete och det vill jag inte uppleva igen. Jag ser mig ändå som en schysst kille, och vill inte vara en svikare.
Dock funderar jag ofta på vad som hade varit annorlunda i mitt liv om jag hade lämnat redan 3-4 år tidigare. Jag hade sluppit leva i ett trist sexlöst förhållande, och hade kanske träffat någon annan som jag passat bättre med. Jag hade kanske träffat någon som jag skaffat barn med. Inte för att det är någon garanti för ett lyckligt liv eller hållbart äktenskap, men kärleken till sina barn har jag förstått är något speciellt.
Min poäng med det hela är dock att man inte vet vilka upplevelser och möten man missar medan man sitter i ett förhållande som man helst vill lämna. Det gäller ju både för mig och för min fru. Är det schysst av mig, som är 40+ men ca 10 år yngre än min fru, att vänta ytterligare några år, när jag är rätt säker på att jag till slut ändå kommer att lämna. Eller är det bättre att riva plåstret direkt och he oss båda en större chans att finna fotfästet och kanske även ett nytt förhållande?
När jag skriver “finna ett nytt förhållande” så tänker jag i första hand på min fru. Själv har jag ingen längtan efter något nytt förhållande. Jag har i min bekantskapskrets en “evig ungkarl” som lever ett liv jag gärna skulle vilja ha. Fritt, resor till när och fjärran, mycket umgänge med vänner och familj. Det finns ju helt klart ett värdigt alternativ till tvåsamhet.
Nu i mitt andra (och nuvarande) förhållande, har jag under ganska många år också känt en längtan efter oberoende. Inte för att jag har vantrivts med min fru, vi har haft det bra med mycket värme och närhet, men det är någon djupare drivkraft som får mig att längta bort.
Det är därför jag undrar ifall jag helt enkelt inte är en “förhållandekille”. Jag känner mig inte schysst mot min fru när jag känner att jag inte är helt dedikerad. Å andra sidan får jag hugg i bröstet när jag tänker på verkligheten i en skilsmässa. Hur vi säger “hej då” till vårt liv tillsammans, vårt hus som vi arbetar så mycket på.
Jag höll på att också skriva minnen, men de har man ju faktiskt alltid kvar.
2 gillningar
Det är intressanta tankar, det kan absolut vara så. Det finns en tvåsamhetsnorm i samhället som är stark. Man ska vara i ett förhållande eller sträva mot det. Och man tar det till sig och formar sig efter det helt omedvetet. Att våga se ärligt inåt och konstatera att man vill ha sitt liv på ett annat vis än det som förväntas av en är starkt.
2 gillningar
Jag är en person som rent generellt trivts bra som singel. Mina singelperioder hör till de bättre perioderna i mitt liv
Så jag håller med om att livet som singel kan vara både bra och värdigt.
Men däremot finns det ett par saker som jag reagerar på i dim text.
Jag upplever att den präglas rätt mycket av det jag tror brukar förkortas FOMO, dvs en rädsla av att hela tiden missa något eller gå miste om något. Det verkar vara mycket spekulationer kring hur livet skulle ha sett ut om du gjort det ena eller det andra, osv.
Jag tror därför att det finns en risk att du inte kommer att vara nöjd med något, oavsett vem du träffar eller vad du väljer.
För förmågan att trivas som singel tror jag inte handlar om att jaga nya sensationer, utan mer om att kunna vara sig själv nog och kunna uppskatta sitt eget liv just för att det är ens eget liv. Det är knappast någon Edens lustgård (som tidigare användare klokt uttryckte det), och det är inte ett dugg säkert att det blir särskilt spännande eller omvälvande.
Om du är helt okej med ett leva ett rätt normalt liv på egen hand och ändå känna mer av glädje, tacksamhet och välbefinnande än vad ett förhållande kan ge dig har du rätt i att det är bäst att avsluta din relation så fort som möjligt hellre än att låta din partner leva i en lögn.
Men vore jag du hade jag nog tagit mig tiden att fundera över orsaken till att du verkar ha detta mönster
4 gillningar
Samma tanke har jag haft eller kanske har, ”passar jag i en relation?” Jag har inte svaret på det ännu. Men jag undersöker saken genom att gå djupare i mig själv. Jag lär mig att skilja på mina känslor och andras. Jag funderar på vad som är viktigt för mig i livet. Jag tänker att självkännedom alltid är en viktig ingrediens om man vill vara två.
Att ångra saker från förr eller grubbla hur det hade blivit om…är sällan produktivt. Konsten i livet är att försöka befinna sig precis där man är. Medvetet. Så när du är med din fru, se henne, känn dina känslor, var där i stunden inte i dina tankar som tvekar i hur ditt liv ska styras upp. Inga praktiska tankar på hennes eventuella nästa relation, det är inte din sak att planera för hennes liv i framtiden. Det är nu du bör vara. Prata med henne. Oftast är det i samtalet man kommer närmare eller hittar en förståelse. Eller en insikt för den delen.
2 gillningar
Tack för ditt svar!
Jag är och har generellt varit ganska bra på att vara i nuet. Jag lägger, intellektuellt i alla fall, snabbt saker som hänt bakom mig.
Det jag skrev var mer som exempel på rationella tankar och funderingar på att ett avslut inte behöver betyda att man slutar att leva. Nya dörrar och andra vägval kan öppna sig.
Såklart finns det säkert (vilket också blivit tydligare i terapin) saker som hänt och upplevts som blir kvar som mönster. En del av det kan nog vara nyttigt att bearbeta, men jag funderar på en sak.
Mycket av terapin går (tycker jag i alla fall) ut på att förstå varandra och att fungera bättre som ett par. Jag tycker även att vi blivit bättre på att prata om saker och att identifiera när våra mönster triggas. Men för att det ska lyckas, och förhållandet igen blomstra, så krävs det nog att båda är helt inriktade på det och har hela hjärtat investerat. Vet inte om jag är där…
Vi har ett terapisamtal inbokat snart, funderar på att ta upp mina funderingar där. Min längtan efter att “leva själv” och tankar på ett öppet förhållande. Är det vettigt, eller är det oschysst att ta upp en sån sak för första gången under terapin?
Har du funderat på vad ett öppet förhållande innebär för dig? Vad är det du hoppas på med att öppna upp relationen? Vad längtar du efter med att leva själv?
Jag har lyssnat en del på en podd som heter Evas relationspodd. Hon pratar ofta om att paret behöver sära på sig och bli individer för att kunna mötas igen. Ibland växer par ihop och blir ett ”vi” i allt de pratar om. Det är inte fel att vara ett jag också.
Hur ser ett förhållande ut som blomstrar tycker du?
1 gillning
Nu har jag inte läst allas kommentarer i denna tråd, men jag tror att det är jättesvårt att leva i en väldigt ekonomiskt ojämlikhet relation, för båda parter.
Men det är kanske för att jag inte själv skulle vilja vara i beroendeställning…. Men som sagt, jag tror det är vanligt att det innebär fler utmaningar än i en någorlunda ekonomiskt jämlik relation. Så då är det naturligtvis svårt för mig att sätta mig in i din situation.
Hela vitsen med terapin är väl att ni måste vara ärliga, mot varandra och mot er själva. Att leva själv måste du nog ta upp… att ha ett öppet förhållande, jag vet inte, jag är själv inte alls öppen för det , så för mig skulle jag nog ta illa upp, kanske mer än om min partner skulle vilja separera…. Jag vet inte, kanske är jag bara konservativ, monogam och inte så öppen… 
Jag vet någon här som skrev att det brast lite för honom när frugan föreslog det….
Men ska terapin leda någon vart så måste du ju vara öppen med vad du känner.
Jag önskar dig i alla fall lycka till, oavsett utkomst!
1 gillning