Lämna igen

Lämnare
1

Min man och jag har varit ett par sedan vi var 18 år, vi är idag 36 och har två barn.

För ett år sedan gick vi isär på mitt initiativ efter en lång period där det inte varit bra, där vi levt kärlekslöst och gått i terapi men det kändes inte som det gick att reparera.

Vi var isär under ett halvår och bodde på olika ställen och hade barnen halva tiden var. Jag mådde bra och kände en viss lättnad under denna tid mestadels men kände en stor stor saknad efter familjelivet och att det inte blev som vi ville. Kände skuldkänslor mot honom och barnen och kände ändå en stor kärlek mot honom men inte på ett relationsmässigt sätt utan mer som mot en nära person jag delat mycket med och ändå älskar.

Efter ett tag började vi prata och vi bestämde oss för att bli ett par igen. Jag tror i efterhand att när vi sågs så blev det som en gammal vana och eftersom det fanns kärlek mellan oss så föll vi bara tillbaka in i det igen fast lite för fort. Nu har vi varit ett par igen i 8 månader och vi föll väldigt snabbt tillbaka in i samma rutin och beteende igen, och nu sitter jag här och tänker har jag gjort fel som gått tillbaka ?

Vi bor ihop igen. Men exakt samma problem kvarstår. Han går ofta runt och är sur och jag vet inte över vad. Kort stubin mot barnen har han. Han Har börjat göra mer hemma. Men vi är i grunden för olika är jag rädd. Olika i hur vi är som personer. Vad man prioriterar. Vi kan ha växt isär under alla år. Han har noll intresse för matlagning, testa nya saker, vi sitter varje kväll i olika rum, förutom nån helgkväll här och där. Minns inte när vi var på dejt sist och jag känner sexstressen krypa sig på igen när jag känner av hans missnöje och jag har ingen lust. Varken till sex eller att umgås med honom. Men jag älskar honom.

Om vi inte hade haft barn hade jag nog inte stannat. Men jag kan inte göra såhär mot barnen och mot honom igen. Det skulle krossa allt. Men jag har börjat dagdrömma om att få ta mig tillbaka till hur det var när vi var isär och jag fick bo själv.

Förlåt för väldigt lång tråd.

2 gillningar
2

Har ni testat familjerådgivning?

Om ni vill leva ihop så måste ni ju ändra något annars faller ni naturligtvis tillbaks.
Ni måste vilja och aktivt prata om det.
:heart:

3

Har han redan innan gått runt och varit sur, suttit i olika rum på kvällen etc?

Försök hitta något i vardagen som ni kan göra tillsammans. Se en serie, gå en promenad, lägga ett pussel eller spela ett spel. Sen har ni ändå lite tid för er själva också där var och en kan göra det den vill, läsa en bok, spela på mobilen, pyssla, prata i telefon eller vad det nu än kan vara.

Att han inte gillar matlagning är såklart tråkigt, men gillar du det? I så fall dela upp så du lagar maten men han får städa upp och diska efteråt. Huvudsaken är att arbetsbördan i vardagen fördelas någorlunda jämnt.

Vad gäller sexlivet blir det lätt slentrianmässigt efter så många år. Detta låter säkert töntigt, men bestäm en kväll i veckan när ni, nästan oavsett vad, ska ha sex. När båda är förberedda på det kan det faktiskt, hur konstigt det än låter, bli extra upphetsande och bra.

Sen försök prata med varandra. Din man är förmodligen inte speciellt nöjd heller, de flesta av oss kommer in i en fas i medelåldern där vi känner "Var detta allt?‘, "När ska jag få tid för mig själv egentligen?’ , “Hjälp jag börjar känna mig gammal”, “Usch så tråkigt liv jag har” osv. Inget konstigt alls med det, men prata med varandra om det istället för att gå och vara missnöjda på var sitt håll. Så kommer ni kanske närmare varandra och går större förståelse för varandra.

1 gillning
4

Citerar några brottstycken från din text… När ni gick i terapi, vad pratade ni om då? När ni gick tillbaka till varandra vad pratade ni om då?

Du listar ju några saker som du tycker känns jobbiga i er relation, eller som skaver. Ni verkar inte dela några speciella intressen, eller som du skriver, han gillar inte matlagning, testa nya saker. Ni verkar leva en form av parallella liv där ni knappt “ser” varandra på kvällarna utan sitter i olika rum.

Jag håller med @Lisa0987 här. Ni måste (ju) få till en eller flera förändringar. Annars så är ni (ju) som du själv skriver bara tillbaka i samma rutiner (det som jag i min f d relation kallade för “gamla hjulspår”.)

Man behöver inte adressera allt på en och samma gång. Men det börjar ju med att man måste våga öppna upp sig och börja prata om saker som även känns jobbiga (!). Och i min värld så börjar det med att man måste vara tillsammans (inte sitta i varsitt rum och häcka, eller, som din sambo kanske - sitta och sura…).

Har ni svårt för att prata om detta, saker, jobbiga saker, känslor - då är det kanske så att ni behöver hjälp (familjerådgivning) igen.

Men här ser jag två risker/vägar. Antingen så gör man en form av tydligt “comittment”, typ, att man vill verkligen få detta att funka. Att man älskar sin familj, att man älskar varandra, men man är öppen med att det finns saker som man som par måste jobba på, tillsammans. Aktivt!

Eller så gör man inget “comittment”. Rullar tärningen. En, troligtvis du, bokar familjerådgivning. Men då är risken kanske stor att det blir fler låsningar, mer osäkerhet, kanske mer “gnabb och tjafs”.

Eller så struntar man i familjerådgivning. Du tar dig en lång och seriös funderare på vad du verkligen känner, hur du verkligen vill ha det.

Efter ca 6 år i min relation med mitt ex (23år lång relation, skild sedan 6,7mån). Så hamnade vi en en rejäl svacka, kris, som triggade behov av familjerådgivning. För ett kort ögonblick så tänkte jag ovan tanke. Men jag jagade snabbt bort den… för innerst inne så kände jag inte så. Inte när jag grävde på djupet…

Jag skulle inte vilja att min partner kände enligt ovan tanke. Det skulle kännas förminskande, och på ett sätt “ovärdigt”.

Jag kan förstår den. Absolut. Men jag tycker att du skall “gräva lite i den känslan”. Är den så pass stark och tydlig…? Eller är det mer ett uttryck för att du saknar så mycket i din relation? Av din sambo? Från din sambo? Att du tycker att din sambo mest är sur och vresig…? Att ni fastnat i gamla rutiner och beteenden…?

1 gillning
5

Vad är kärlek - egentligen? Det svarade jag när mitt x under vår sista vår sa “Jag älskar dig”. Jag kände att han inte egentligen menade det. Han älskade inte mig, han älskade att livet flöt på utan större bekymmer så som han ville ha det. Men han såg inte mig.
När du säger att du älskar honom, vad är det du tänker på då?

Just det där att han var sur, och i mitt fall även fick jobbiga vredesutbrott när han skällde ut alla inklusive barnen (då 9 och 12) var det som till slut fick mig över gränsen att bestämma mig för att separera. I efterhand har jag insett att de andra sakerna påverkade min lyckokänsla mer än jag hade trott. Att han aldrig ville göra något nytt. Tjatsex. Missnöje.

Det jag kan säga är att livet blev mycket bättre.

1 gillning
6

Lider med din situation. Hoppas ni kan hitta en väg till lycka igen!
Jag har läst en bok som heter “Kärlekens fem språk” som jag tycker var väldigt bra.
Kan varmt rekommendera den då jag tror att du skulle få värdefulla råd genom den.

1 gillning
7

Finns enklare tester avseende Kärlekens språk att göra också som jag önskar vi gjort när vi fortfarande var i ett förhållande för att särskilja vad som är viktigt för respektive part i förhållandet (även klargörs för en själv).

Kan även rekommendera ”Hemligheten” för att bättre förstå anknytningsteorin och, utifrån den modellen, varför vi är som vi är i relationer. Även denna en ögonöppnare avseende mig själv primärt men även mitt ex.

Detta har skapat en mycket större förståelse för varför vi båda har agerat som vi gjort samt en chans att förbättra sidor och bygga trygghet i mig själv för framtiden.

1 gillning