Hej,
Jag behöver hjälp med att tänka, känner mig jätte vilsen.
Kortfattat vi är i åldern 25-30. Jag är född hör och min man utomlands, han kom hit för ca 10 år sedan men har en gammaldags mentalitet och kultur som inte passar mig. Vi har varit gifta i ca 5 år och har en 2 åring tillsammans.
När jag träffade min man så mådde jag inte psykiskt så bra och han kändes rätt för tillfället. Han är en jätte bra människa, kan svära ibland om han blir jätte arg och säga saker som gör mig väldigt ledsen men har vant mig vid det.
Problemet är att under 3 års tid har jag försörjt oss och hans familj som inte jobbar pga att dem båda är sjuka och inte har råd. Min man hade en jobb där han fick väldigt dåligt lön eftersom han var nykomling. Sen min dotter kom så har jag varit strikt med att vi inte skickar pengar till hans familj eftersom jag var mammaledig och hade inte bra betalt osv.
Jag ser inte min man som en man, sanningen ör detta eftersom jag är så trött på hans problem med allt vi har gått igenom det är mycket mer än detta som jag skriver här och har funderat ganska länge på skilsmässa men är inte 100 % säker. Jag vet inte ens om man kan vara 100% säker på detta men sitter i skiten helt enkelt. Vi båda tänker olika, vill olika. Han är en person som inte har sin familj här så jag tycker jätte synd om honom och kan inte prata med honom.
Har försökt uttrycka mina känslor utan någon vidare resultat. Han tar det fel varje gång jag säger att detta inte känns bra. Han gråter, blir ledsen, försöker förklara saker och ting som blir att allt skit hamnar på mig.
Vet inte vad jag ska tycka och tänka. Har försökt skita i mina tankar mina känslor men det funkar inte heller på detta sätt. Tänker på mitt barn, kommer jag mp bättre utan honom, ska jag fortsätta äktenskapet. Så många frågor. Helt enkelt är jag inte kär längre och har endast känslor som en vän kan ha. Han känns mer som mitt barn än min man.
Vad fan ska man göra. Sorry, lång text.
Normalt sett hade jag absolut rått dig att lämna, men här finns så många faktorer att väga in.
Om du lämnar, hur kommer då din man att agera? Finns det risk för att han blir våldsam? Kommer han att försöka ta barnet och återvända till sitt hemland? Eller skicka barnet till sin släkt där?
Om så är fallet bör du ta kontakt med en kvinnojour.
Om du inte ser någon risk för ovanstående så rekommenderar jag separation rakt av. Livet är för kort för sådant här.
7 gillningar
Tack för svaret.
Han skulle aldrig våga ta mitt barn ifrån mig på så sätt men han har förklarat att han inte kan göra utan vårt barn och mig. Han är ju svensk medborgare nu och har sitt liv här på så sätt.
Det skulle vara så enklare om han bara kunde vara mogen och acceptera hur jag känner eftersom jag har sagt detta till honom i flera år.
Det jag tvekar över är att vi har inte svåra problem i relationen så allt skit hamnar på mig och mina känslor. Vi har haft problem innan men dem har ju avtagit. Det största är att vi har ingen kommunikation eftersom vi inte kommer överens, att jag vill utvecklas, och att jag inte orkar med hans problem som fortfarande kan dyka upp då och då för jag vill fokusera på mig och min dotter.
Så det känns också synd att lämna på grund av bara mig och mina känslor och alla säger detta till mig och psykar mig.
T.ex. din man är så bra, varför ska du lämna? Ni har ett barn gemensamt. Tänk på din dotter och din man slutar vara så här osv.
Har så svårt att ta ett beslut och vet inte vart jag ska ta vägen.
1 gillning
Vad är svåra problem enligt din definition?
Förminska inte din känsla. Du nämner ett flertal problem som måste lösas om en relation ska vara fungerande.
Andra människor kan inte bestämma hur du ska leva ditt liv.
1 gillning
Min definition med svåra problem är typ våld osv.
Du har rätt vi har mycket vi behöver lösa men jag vill inte.
Det jag är orolig över om jag ångrar mig i framtiden över att jag valde att lämna eller om jag gör fel val? Hur tänker man kring detta är frågan:(
1 gillning
Jag förstod nästan att du menade det, men de flesta människor skiljer sig ju inte pga våld i relationen (som tur är).
Om du inte vill lösa era problem så har du svarat på frågan vad du borde göra….
Kanske du borde gå och prata med någon som kan hjälpa dig att ställa rätt frågor till dig själv eller att ni söker familjerådgivning, men då måste du vilja.
Jag är inte född i Sverige och har inte min släkt här. Jag flyttade hit frivilligt men stannade kvar pga kärlek och studier. Jag vill utmana dig med att sluta tycka synd om din man. Han är en vuxen person, verkar klara av att vara förälder och partner, haft jobb. Med andra ord, han är fullt kapabel till att ta hand om sig! Jag har i mitt tidigare jobb sett många människor som av olika skäl tvingats börja ta ansvar över sig själva och plötsligt så vänder hela deras liv, i många fall till ett mycket bättre liv!
Så om du stannar enbart pga du tycker synd om honom, tänk om! Det är t o m mer omtänksamt och schyst av dig att du gör slut och ger honom en möjlighet att skapa sig ett nytt liv och kanske hitta en person som passar ännu bättre 
3 gillningar
Mitt tips gällande olika beslut och val i livet är följande. Du behöver själv hitta och påminna dig om att du i varje stund, i varje läge av ditt liv tar de bästa besluten för dig där och då. När du sedan tänker tillbaka och ditt liv och din situation har ändrats, du kanske har mognat/ändras, är det frestande att tänka att man hade kunnat ta ett annat beslut, hur hade livet blivit då. Tillåt dig dessa tankar men skapa dig en vana att lita på dig själv.
Att välja ett förhållande är tufft, jag har gjort det med barn vid 2 tillfällen. Och självklart har jag förlorat massor, t ex exmannens släkt och vänner, ekonomiska förutsättningar osv. Men det är inte vad jag fokuserar på. Jag vet att jag hade gjort allt vad jag kunde, med de resurser, med de krafter och med honom men det gick inte. Därför väljer jag att tro på mig själv, lita på att jag tog ett beslut som var bäst för mig och mina barn. Och nu efter 11 år med facit i hand, det var ett mycket bra beslut!
Så fastna inte i olika typer av scenarier, ha tillit till dig och att du kommer hitta verktyg och lösningar. Det är ju så du gjort hittills i livet! Med studier, jobb, kärlek och barn 
1 gillning
Det tog mig 6 år av tröstlöst resonerade för att förminska mina egna känslor, eller då avsaknad av känslor för mitt X. I efterhand kan jag förstå att jag behövde den tiden för att komma över viss obefogad rädsla och oro. Men jag skulle gått tidigare, istället ställde jag upp allt fler pillerburkar i badrumsskåpet för att “hålla ihop”, helt enkelt sedera min egen olycklighet till förmån för allt och alla andra. Klara av att “offra mig”
Det är väl egentligen vad som ligger i vågskålen för dig också om du känner som du beskriver, dvs ditt välmående, och din psykiska hälsa. Stanna, och förbli olycklig men “duktig” eller lämna och åtminstone ha chansen att skapa dig något annat.
Men kom ihåg att uppoffring värderas ofta väldigt högt av dem som inte behöver göra den. Då är det väldigt lätt att säga att man borde göra si eller så för den eller det. Men det är du som ska leva i det.
Lämna. Han klarar sig.
1 gillning