Kort historia men… lever ihop med min man sedan 2015. Vi har två små barn. Vi lever ihop men ändå känns det inte som det. Vi båda arbetar. Min lön är inte bra men jag har precis fått ett nytt jobb med 10 tkr mer i lön varje månad och ska gå upp till heltid från deltid då barnen är lite större.
Min man är besatt av pengar. Varje månad kan han bli irriterad på hur lite pengar vi har när vi egentligen har det ok. Jag kan inte dra in mer pengar än vad min lön ger mig. Har fått ett toppen bra jobb nu men har uppsägningstid på gamla jobbet. Är sjukskriven nu också på grund av utredning av tarmproblem. Detta irriterar min man då han ber mig gå tillbaka till jobbet pga ekonomin. Jag får ju sjukersättning…
Vi har det inte bra mellan oss, har misstänkt otrohet sedan vi fick första barnet. Han älskar gå ut på helgerna med sina vänner och alkohol finns med i bilden. Såklart ska han ha kul… jag har inte gått till en nattklubb en enda gång sedan jag blev mamma… det ska inte mammor göra tycker han.
Jag har sett lite sms här och där av tjejer i hand telefon men har slutat snoka för jag är bättre än så… orkar inte gräva. Han har alltid bra bortförklaringar. Jag fick svamp en gång efter samlag då vi inte hade haft det på en månad… men det är fortfarande inget bevis på otrohet.
Jag tar han om barnen till 99% och han är bara där. Jag matar dom, lagar deras mat, duschar dom, torkar dom… allt. Jag städar hemma och sköter hushållet… men han klagar ändå.
Nu när jag har fått nytt jobb så tycker han inte jag ska ta semester i sommar… på grund av att jag har haft semester nu. Han syftar på min sjukskrivning. Jag har tagit nästan alla vabb för han tjänar ”mer”. Jag hjälpte till när han ej fick lön då han köpte resturang …. Han fick in pengar på annat håll… men min lilla lön gick åt räkningar… fortfarande går mina pengar till räkningar. Jag ber han om fickpengar så jag kan handla mat… slutar alltid med att jag slösar och får en hel del skit… jag shoppar aldrig för pengarna… så förstår inte hans agg.
Han kysser mig aldrig, kramar mig aldrig, ingen närhet… bara sex. Även när vi har sex så inkluderas inga kyssar. Ingen fysisk närhet. Han vill att jag går ner på honom men han går aldrig ner på mig. Orsaken enligt honom är att han var med på förlossningen och tänker på det, vilket gör det svårt för honom. Vi har inga fina helger tillsammans eller mysiga kvällar. Hans träning är viktigare och hans vänner. Mig är det fel på enligt honom, men inte sig själv. Han ville lämna oss i sommar men han stannar kvar, jag vet inte ens varför.
Varje gång vi är ute med barnen och en vacker kvinna går förbi så tittar han. Men han tittar aldrig så på mig. Det är inte svartsjuka från min sida, mer en undran på vad han ser i mig… ingenting tror jag.
Det finns ingen kemi mellan oss, ingen vänskap… jag tar hand om hushållet. Han jobbar och donar
Så vi kan ha det bra… jag har förändrats, jag mår inte bra i vår relation. Barnen betyder allt för mig. Vågar inte riskera att dom påverkas av en skilsmässa men… min man älskar ingenting med mig. Hela tiden tänker jag att det är mig det är fel på, jag är den fula, den som inte drar in pengar, den som är konstig. Men jag var inte såhär före vår relation. Hur ska man tolka detta. Jag orkar inte må såhär.