Lämna eller vara kvar?

Min historia
1

Kort historia men… lever ihop med min man sedan 2015. Vi har två små barn. Vi lever ihop men ändå känns det inte som det. Vi båda arbetar. Min lön är inte bra men jag har precis fått ett nytt jobb med 10 tkr mer i lön varje månad och ska gå upp till heltid från deltid då barnen är lite större.

Min man är besatt av pengar. Varje månad kan han bli irriterad på hur lite pengar vi har när vi egentligen har det ok. Jag kan inte dra in mer pengar än vad min lön ger mig. Har fått ett toppen bra jobb nu men har uppsägningstid på gamla jobbet. Är sjukskriven nu också på grund av utredning av tarmproblem. Detta irriterar min man då han ber mig gå tillbaka till jobbet pga ekonomin. Jag får ju sjukersättning…

Vi har det inte bra mellan oss, har misstänkt otrohet sedan vi fick första barnet. Han älskar gå ut på helgerna med sina vänner och alkohol finns med i bilden. Såklart ska han ha kul… jag har inte gått till en nattklubb en enda gång sedan jag blev mamma… det ska inte mammor göra tycker han.

Jag har sett lite sms här och där av tjejer i hand telefon men har slutat snoka för jag är bättre än så… orkar inte gräva. Han har alltid bra bortförklaringar. Jag fick svamp en gång efter samlag då vi inte hade haft det på en månad… men det är fortfarande inget bevis på otrohet.

Jag tar han om barnen till 99% och han är bara där. Jag matar dom, lagar deras mat, duschar dom, torkar dom… allt. Jag städar hemma och sköter hushållet… men han klagar ändå.

Nu när jag har fått nytt jobb så tycker han inte jag ska ta semester i sommar… på grund av att jag har haft semester nu. Han syftar på min sjukskrivning. Jag har tagit nästan alla vabb för han tjänar ”mer”. Jag hjälpte till när han ej fick lön då han köpte resturang …. Han fick in pengar på annat håll… men min lilla lön gick åt räkningar… fortfarande går mina pengar till räkningar. Jag ber han om fickpengar så jag kan handla mat… slutar alltid med att jag slösar och får en hel del skit… jag shoppar aldrig för pengarna… så förstår inte hans agg.

Han kysser mig aldrig, kramar mig aldrig, ingen närhet… bara sex. Även när vi har sex så inkluderas inga kyssar. Ingen fysisk närhet. Han vill att jag går ner på honom men han går aldrig ner på mig. Orsaken enligt honom är att han var med på förlossningen och tänker på det, vilket gör det svårt för honom. Vi har inga fina helger tillsammans eller mysiga kvällar. Hans träning är viktigare och hans vänner. Mig är det fel på enligt honom, men inte sig själv. Han ville lämna oss i sommar men han stannar kvar, jag vet inte ens varför.

Varje gång vi är ute med barnen och en vacker kvinna går förbi så tittar han. Men han tittar aldrig så på mig. Det är inte svartsjuka från min sida, mer en undran på vad han ser i mig… ingenting tror jag.

Det finns ingen kemi mellan oss, ingen vänskap… jag tar hand om hushållet. Han jobbar och donar
Så vi kan ha det bra… jag har förändrats, jag mår inte bra i vår relation. Barnen betyder allt för mig. Vågar inte riskera att dom påverkas av en skilsmässa men… min man älskar ingenting med mig. Hela tiden tänker jag att det är mig det är fel på, jag är den fula, den som inte drar in pengar, den som är konstig. Men jag var inte såhär före vår relation. Hur ska man tolka detta. Jag orkar inte må såhär.

2

Det är inget fel på dig. Du är fantastisk som klarat av att bo med en egoistisk mansbebis. Du är god, duktig och ansvarsfull.
Kanske t o m din sjukskrivning har kopplingar till din man.

Nu när du har fått ett nytt arbete, med bättre lön, ska du inte ta och välja att separera då?
Jag ser uppriktigt inga skäl för dig att stanna. Vanligtvis tycker jag att man ska ge varandra chansen att förändra relationen, familjerådgivning osv, men din man är inte värd en chans då han behandlar dig illa.

Läs din text ”utifrån”, vad skulle du råda en väninna som beskrev sin situation som din?

4 gillningar
3

Det låter ju som ett riktigt dåligt förhållande på många olika sätt, har svårt att se några argument för dig att stanna där alls. Din man verkar ju inte heller intresserad av att jobba på något eller själv se några problem med sitt beteende.

4

http://www.varningstecken.n.nu/

Börja med att läsa listan på varningstecken för psykisk misshandel. Den listan kan öppna ögonen för vad som pågår från hans sida.

Vi är flera här på sajten, som kan nicka igenkännande till allt du skriver. För mig svider det extra mycket när jag läser om att du är sjukskriven och får höra att du är en ekonomisk belastning för honom. Mitt ex förlät mig aldrig för den gången jag blev inlagd på sjukhus och han måste skjuta upp ett projekt han hade tänkt sig. Jag ägnade flera år åt att försöka gottgöra honom för det, utan att se det sjuka i att JAG skulle be om ursäkt för att HAN tyckte det var jobbigt att jag hamnade på sjukhus.

Din man är antagligen inte en ond människa, precis som att min man inte var det. Hans (och mitt) problem var bara att han satte sig själv först i alla lägen och struntade i hur andra drabbades. Om vårt hus börjat brinna, så hade han räddat sig själv först, sedan plånboken, sedan sina kläder och annat viktigt, sedan mig (för jag var ju till viss nytta för honom) och i sista hand barnen. Inte av ondska, utan av det skälet att han och hans prylar var viktiga medan vi inte var det.

4 gillningar
5

Lämna! Bygg upp en ny tillvaro för dig och barnen där du kan känna den självrespekt, stolthet och det jävlaranamma som du förtjänar. Du är stark, din man uppenbarligen ett litet kryp.

Sträck på dig, tro på dig själv och lita på att du, utan din man kan få ett väldigt mycket bättre liv än det du beskriver!

2 gillningar
6

Du skriver att du är rädd att barnen ska påverkas av en skilsmässa.

Vänd på det. Hur påverkas de av att leva mitt i er relation, som verkar rätt usel?

Det är ni två som är modeller för barnens framtida egna relationer. Varje dag lär ni dem hur vuxenrelationer ska se ut, genom att bara vara.

Du kan bryta det mönster som de just nu håller på att anamma för fullt. Du kan lära dina barn att inte stanna i respektlösa relationer - om du blir deras förebild på den punkten.

3 gillningar
7

Du är värd så mycket bättre!!!
Jag har lärt mid de sista åren att inte vara den som säger till andra att lämna. Men i ditt fall ser jag ingen anledning!!

8

Läser det ni skriver och vill ge så rättvis bild som möjligt men känns som jag bara skriver 0,5% av hela bilden. Jag har blivit tom som människa och känner mig som en robot som styrs numera. Jag har alltid varit driven, en femårig examen och arbetat sedan dag 1 efter min examen.

Hur jag än vrider och vänder på allt och försöker se det positiva så ser man att jag inte mår bra. Jag har gått ner cirka 10 kg och väger numera 47kg. Har ingen aptit för när vi äter middag då sitter jag och hjälper barnen, mannen äter och jag ser till att alla är nöjda. Aptiten är noll få jag inte njuter av att stressa med maten.

Jag har nog aldrig fått en fin komplimang av min man. Jag brukade få av flera män före jag gifte mig, jag var eftertraktad. Vilket inte är så viktigt men jag kände mig självsäker och stark som tjej, vilket syntes på mig. Nu är jag som en zombie. Jag är inte deprimerad i mig själv, jag är deprimerad av miljön hemma. Barnen inkluderas inte i samma mening då de ger mig så mycket lycka och kärlek: allt jag gör är för dom, tvekar inte ens sekund. Men jag mår extremt dåligt i mig själv numera och det börjar synas.

Är det konstigt att min man aldrig, notera aldrig, kramar mig eller kysser mig. Han håller aldrig om mig. Går alltid flera meter före mig när vi är ute. När jag ber han gå saktare så vi kan gå tillsammans så säger han att ja behöver gå fortare. Lite svårt med en liten pojke som går ganska sakta, vår son.

Min pappa är förmögen, det är min pappa som köper presenter till mig (mot min vilja ibland). Min man har aldrig någonsin visat kärlek genom presenter förutom tvångsköp när jag fyller år och julen. Jag vill inte ha saker men jag vill ha uppvaktning, det där lilla fina. Hade han gett mig en teckning hade jag värdesatt det till fullo.

Minns en dag då jag letade efter leksaker i källaren, jag hittade mitt gamla smyckeskrin som låg i en flyttlåda. I den låg en guldkedja som jag fick av min far och som betyder en del för mig. Det första min man gör är att ta den och säga att den passar honom perfekt. Jag trodde han skojade med mig så jag fråga menar du allvar det de var en gåva från min pappa. Han insisterade och jag brydde mig inte för inte kan ha vilja ha en gåva till sig själv.

På kvällen förstod jag hur seriös han var, så jag frågade du ska väl inte ta min pappas kedja, den där betyder mycket för mig. Han började skrika på mig och skälla, sa att han aldrig får något och att han inte vill ha kedjan mer. Han kastade den på mig och skrek så högt. Just innan han skrek så bestämde jag mig att mysa till det och bara krama honom, jag behövde närhet. Bråket slutade med att jag bad om ursäkt och att jag bad han ta halsbandet som en gåva från mig, allt detta för att lugna ner han. Då skrek han ännu mer och sa att mitt sätt att be om ursäkt är fel och att jag ska be om ursäkt ordentligt. Vilket jag gjorde igen. Då sa han att han godtar min ursäkt. Jag mådde så illa och ville bara sluta gråta och sova bort det. Det gjorde ont, att jag gav han närhet som han kastade bort.

Fysisk närhet finns inte. Ibland vill jag bara ha en kram, kärlek… det finns inte oavsett hur mycket jag försöker. Om jag håller om han när vi kollar film så byter han plats efter ett tag. För varmt, för jobbigt, obekvämt. Han blir obekväm…, men vad gör han kvar….

9

Du är värd så mycket bättre! :heart:

10

Snälla du, lämna honom innan han knäcker dig helt!
Han kan inte ens ge dig en kram, han går flera meter framför dig, bråkar med dig och tvingar dig att be om ursäkt?!
Du försöker men inte han. Han har fått det han vill, varför ska han lämna? Du mår dåligt av hur han behandlar dig. Lämna!!

11

Herregud @Lisap , du kan och skall inte ha det så i ett partnerskap.

Vilken dynghög till man du har, han tar ju 100% energi från dig och ger inget tillbaka.

Tycker du ska kontakta kvinnojour/kommunen och prata och förklara ditt problem.

1 gillning
12

Du behöver agera nu. Du behöver bli dig själv igen. Har du någon nära vän som kan stötta dig? Hör av dig till en kvinnojour, de kan stötta.

Du behöver göra detta för att bli dig själv igen, du behöver må bra och dina barn förtjänar en glad och lycklig mamma. Det är mycket sämre för barnen att du stannar och de får en helt osund bild av hur en relation ser ut om de växer upp med en pappa som beter sig som din man.

Lämna för deras skull och för att få tillbaks ditt liv.
Rent praktiskt: Har du koll på er gemensamma ekonomi? Som gift har du rätt till hälften av era tillgångar. Det finns många trådar om bodelning här. Krävs bodelning för att du ska kunna flytta? Kan du flytta in hos familj/vänner, det kommer att hjälpa dig må bättre.
Ansök om skilsmässa IDAG. Du går under annars.

1 gillning
13

Det är så svårt, det enda jag tänker på är barnen. Får panikkänsla av att ta ett beslut som kan påverka barnen i framtiden. Jag älskar dom så. Min man jobbar en hel del och håller på med sina projekt när han inte jobbar. Är mestadels ensam med barnen och vi trivs så fint ihop.

Min man har ju tryckt på att börja jobbet dagen efter min sista dag på gamla jobbet. Själv valde jag att ta en månad ledigt då jag får mina semesterpengar utbetalt. Detta gjorde min man irriterad och absolut inte nöjd. Han tycker att jag inte ska få ta semester då vi behöver pengarna. Han kommer ju få ut en hel del av sina projekt.
Jag ser inte heller hur en månad ledighet innan jag går upp i heltid drabbar honom när jag kommer få in en hel semestermånad som
Inkomst den månaden. Jag låter ju inte familjen påverkas… räkningarna kommer betalas i tid och vi kommer ha pengar över slutet av månaden.

Men såklart så begärde jag att börja en månad tidigare på nya jobbet. När jag berättade det till mannen så sa han bra beslut… jag vet ju att han tänker på pengarna bara.

Han tog 10.000 kr från ”vår buffert” som
Jag inte har tillgång till. Han sa sedan att dessa 10.000 kr som ska gå till hushållet är något jag måste betala tillbaka med min första lön. Jag blev tyst… stum. Vi är familj? Ska inte han isåfall betala hälften tillbaka? Varför ska jag få en skuld på 10.000 kr när jag inte har tagit dessa till mig
Själv…

Dagen efter jag sa att jag ska börja direkt efter min sista dag så sa han att han vill börja studera
Så fort jag börjar jobba på mitt nya jobb, och sen vill han jobba extra och få in kanske 10.000 kr per månad och säga upp sig från sitt jobb som han har. Jag känner mig lurad?

14

Jag tänker att du ska vända på resonemanget kring barnen. Hur skulle du vilja att barnen agerar som vuxna om de hamnar i en sådan relation? Ska de växa upp och lära sig att detta är okej och att man ska stanna om det är så? Om du inte älskar dig själv nog, tänk dig in i hur du skulle känna och råda om det var någon du älskade, som ett av dina barn, som blev utsatt?

Jag tror verkligen inte att det är det bästa för barnen att du stannar i det där, både för att de behöver en fungerande mamma och för att de kommer att ta med sig saker från det som inte alls är bra. En skilsmässa är mycket bättre än det där. Ibland får man komma till den tunga insikten att det kanske inte finns några valmöjligheter som är “bra” eller precis det man skulle han önskat sig eller sina barn, utan bara mer eller mindre dåliga alternativ. Och då är skilsmässan ett betydligt mindre dåligt alternativ än att fortsätta som det är.

1 gillning
15

Seriöst, har ni ett konto med en gemensam buffert som DU inte har tillgång till??

Han tvingar dig att gå upp till heltid och börja vid en viss tidpunkt och sedan ska han säga upp sig så där utan förvarning för att plugga??

Min man sa upp sig från sitt jobb för några månader sedan. Detta pratade vi om under flera månader, om det var rätt beslut, hur det skulle påverka oss som par och vår ekonomi. Jag fick till sist puscha honom till att lämna in uppsägningen då jag såg hur det påverkade honom negativt att jobba där han jobbade. Han må har gjort mig vansinnigt illa genom att vara otrogen. Men han har lärt sig läxan och vikten av att vara närvarande, tänka på familjen och kommunicera. Innan vår kris hade han aldrig tagit pengar och krävt att jag skulle återställa balansen på kontot. Det är ju inte rätt!
Min jobb situation har genom åren inte heller varit på topp. Han puschade mig till att jag skulle säga upp mig från ett tidigare jobb där personalen blev behandlad som skit.

Helt ärligt så hade min respons, på din mans information att han ska börja plugga, varit att jag hade lämnat förhållandet. Jag hade inte klarat av att leva med en människa som försöker köra över mig på det viset.

2 gillningar
16

Oj. Jag försökte hårt att hitta positiva infallsvinklar här, men det låter inte riktigt klokt att han skriker på dig för en guldkedja. Vilken besynnerlig självupptagen diva… :worried:

Du skriver tydligt om vad du förväntar dig av förhållandet så det känns som att du gjort en grundläggande analys. Ta det till nästa steg och gå till parterapi. Fungerar inte det så skilj dig. En relation utan kärlek kan fungera men då är ju istället frågan vad du (ni) har för praktisk nytta av varandra? :thinking:

1 gillning