Jag går nästan under av mina funderingar. Räcker det inte att ”ha det bra”? Är man orimlig om man vill ha mer än så?
Vi träffades 1999 och har varit gifta i drygt 20 år. Min man har aldrig haft något intresse för närhet eller sex, men tre barn har det ändå blivit och de är verkligen meningen med livet. Jag är så oändligt tacksam för mina barn.
Vi har det som sagt bra. Medelinkomst, stort hus med dito trädgård, husbil för semestrar och emellanåt även utlandsresor med flyg. Satsar mycket på hus och hem, projekt som ger glädje under planering och genomförande men ingen långvarig glädje. Vi köper mycket prylar, egentligen istället för att satsa på oss som par. Ser film och spelar sällskapsspel. Trevligt allting.
Men jag saknar sex. Senast vi hade sex var när yngsta dottern blev till. 15 år sedan… Min man verkar bli stressad när jag kramar honom för länge eller försöker kyssa honom. Jag tänker att han då blir rädd/stressad för att det ”ska behöva leda till mer”. Jag har försökt prata litegrann med honom om detta men han menar att han alltid haft låg sexdrift. Trött på att bli avvisad nu. Jag har slutat försöka.
Den senaste tiden har jag börjat känna att jag gärna undviker honom hemma. Ser film med något av barnen istället för med honom. Går ut på lååånga promenader för att få frihet, luft runt huvudet. Jag saknar honom absolut inte när han är borta på jobb veckovis, snarare uppskattar jag de veckorna. Efter jul har vi av en praktisk anledning haft skilda sovrum och det är så skönt. Jag ser ingen poäng i att sova bredvid honom, han snarkar och jag sover därmed dåligt. Han brukar annars helst vilja att vi ger varandra en snabb godnattpuss, som för att visa att allt är bra. Men aldrig mer än så.
Jag känner mig ensam och otillfredsställd i äktenskapet. Har absolut ingen motivation att jobba på relationen eftersom den ju alltid varit så här tam. Men trygg. I efterhand tror jag att jag tyckte att hans låga intresse var någorlunda skönt alldeles i början, pga en tidigare relation där killen konstant ville ha sex, men inte jag beroende på att vi egentligen inte borde ha blivit ihop. Sex ledde till smärta, så när min nuvarande man dök upp med låg sexdrift blev det ett andrum samtidigt som det kändes konstigt att han ”inte ville”. Kanske en utmaning, undrar jag nu.
Han intresserar mig inte längre. Varken att umgås med eller älska med. Jag har ett bra socialt liv med vänner, bra jobb som jag trivs med, fin relation med barnen. Nu vill jag ha frihet. Han är dock nöjd, pratar gärna om att hans kollegor har problem medan vi har det så bra.
Begär jag för mycket? Kanske ska man nöja sig med en trygg, stabil relation? Många far ju illa i sina äktenskap, det gör inte jag. Ekonomin lär ju förändras av en skilsmässa, men det känns uthärdligt.
Vad ska man förvänta sig av livet egentligen?! Jag vill inte längre bli gammal ihop med min man.
Men jag vill heller inte såra en god man ”i onödan”.
Å, vad jag skulle uppskatta råd!!
Tycker inte du begär för mycket. Frågan du bör ställa dig är väl om du tror att det går att rädda ert förhållande och hitta tillbaka till varandra. Om så inte är fallet, då skulle jag nog funderat starkt på att lämna och gå vidare. Vill du inte umgås med han eller bli gammal tillsammans ser jag ingen mening med att hålla ihop och vara olycklig.
Jag är i en liknande sits som du och är på g att lämna snart, skall bara ta det där jobbiga samtalet. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver.
Ja, det är ju det här med att ta det jobbiga samtalet… Det måste göras, men är inget som känns lätt.
Och efter det kommer så småningom att tömma huset (vi har så sjukt mycket saker i förråden) samt dela upp saker och flytta…
Såg i en annan tråd att du siktar på att ta ert samtal i maj. Det är mitt mål också, då hinner äldsta barnet fira sin födelsedag innan. Vi får hålla tummarna för varandra!
Nej du begär inte för mycket!
Jag står också inför ett jobbigt samtal och det kommer att ske mycket snart…
Jag har vänt och vridit på detta till förbannelse och jag kommer fram till samma sak hela tiden, jag måste gå vidare… trots att det kommer bli jobbigt på olika sätt men jag kan inte på något sätt se mig själv leva på den här nivån av otillfredsställelse.
Jag tänker också på vad det ger för signaler till mina barn, jag vill inte att de ha känslan att mamma och pappa var tillsammans för vår skull och i och med det så är hon inte lycklig.
Sitter också med stor hus men allt vad det innebär. Jag far inte heller illa i mitt äktenskap, har en fin snäll man men jag har inga känslor för honom, jag bor med en vän kan man säga och så vill jag inte ha det.
Jag vill uppleva kärlek igen på sikt men just nu vill jag bara ordna det för mig själv, min egen borg. Men får jag bara tagit samtalet så drar det igång…
Så summa summarum, du måste lyssna inåt, där finns svaret. För vissa räcker det med att ha det bra och att livet rullar på men för dig, mig och en hel del andra är andra saker viktigare som självrespekt och kärlek till sig själv. Vi har bara ett liv och det livet är nu…
Du begär absolut inte för mycket. Ni passar bara inte ihop.
Jag känner igen mig i din situation, även om det inte var så extrem sextorka hos oss så var det en ständig plåga för mig att bli avvisad gång på gång.
15 år är lång tid att inte få sitt behov uppfyllt, mitt ex gick till en annan inom loppet av ett år när jag slutade fokusera på henne.
Sånahär saker tär ju på kärleken. Vi har alla lite olika sätt att ta emot och ge kärlek och det är uppenbart att ni inte matchar där.
Vill han inte ens prata om det så är det kört tror jag. Du kommer inte magiskt må bättre och han verkar inte se eller vilja se problemet.
Känslan att vilja bli fri är ju ett tydligt tecken som jag själv känner igen. Man förblindas av tillvaron där allt rullar på och familjen fungerar, men ändå mår man dåligt innerst inne. Det är heller inte rättvist mot motparten att stanna så länge tills man blir bitter. Det mår ingen bra av.
Jag tycker att du ska säga det du skriver här om sexet till honom. Var precis så tydlig som du är här. Tycker nog ändå att han förtjänar att veta, och du förtjänar att kunna säga att du inte är nöjd, och att du vill ha mer.
Kanske blir det en wake-up call, även om jag är tveksam då ni ju aldrig haft särskilt mycket sex.
Tror också att sex kan vara en nyckel till att få de andra bitarna med närhet och kärlek i vardagen att växa.
Risken är nog dock ganska överhängande att han inte vill göra några förändringar. Då måste du ta ditt eget beslut om vad du vill göra.
Kan du nöja dig med situationen som den är? Kan du (och han) tänka dig ett öppet förhållande, där du kan få sex och närhet någon annanstans men behålla familjen AB som den är?
RFSU erbjuder samtal och rådgivning angående sex och samlevnad. Kanske kan du höra med dem om du kan få ett samtal, och få prata om dina tankar med någon?
Till sist, min relation hade utvecklats till något liknande. Inga barn dock. Fast det var jag som inte riktigt ville ha sex. I januari valde jag att lämna. Fast att det är en stor sorg så känns det just nu som att molnen skingras från en jämngrå himmel. Min fru har accepterat. Hin är ledsen, men mest verkar det vara över praktiska ting. Så det GÅR att ta steget, även om anledningen för utomstående kan verka som en liten sak.
Samtalet är tungt det är det. Men det är ett samtal, ett slukhål kommer inte öppna sig. Öva med det där första ärliga samtalet som @frih nämner. Ni har 20 år i ryggen och han tror ni ”har det bra”. Så för hans skull ta det först. Sen behöver det på inget sätt gå år till nästa. Kommer argumenten som är ”men jag är såhär”. Ja, då är det ju så. Han är som han är, det är ok. Du är som du är och det är också ok.
Men ni är inte ok tillsammans längre. Ni har 20 bra år och tre fina barn men nu vill du ha mer. Och mer? Det du vill ha är en grundpelare i ett förhållande och för att en vuxen människa ska må bra. Det har förvägrats dig på olika sätt i 15 år av ditt liv. 15!
Det är INTE att be om mycket. Och alla saker och grejer, ja de är jobbiga att dela upp. Det är stökigt att bryta upp och städa ur en bur av guld. Men hur än vacker, en bur är det.
Men det jobbet är inget emot att leva utan närhet. Priset du betalar nu är högt, oerhört högt. Och återigen, 15 år! Det är lång tid. 1/6 del av livet typ (positivt räknat😉)
Ta samtalet, du behöver ju inte flytta dagen efter.
Låt det landa.
Om ni inte har haft sex på 15år så tror iaf jag att det är svårt att få det att fungera och kännas naturligt och att det in är mun-mot-mun metoden man håller på med.
Det är ju inte bara sexet, man vill bli sedd, bli åtrådd, man vill att partnern ska vilja ha en och du vill känna så gentemot din partner också.
Det verkar som att din man stoppar huvudet i sanden och bortser från sexet när han gör sin bedömning av ert förhållande.
Vi verkar ha väldigt mycket gemensamt, du och jag. Tänkt länge. Tvivlat på vad som är bäst för barnen; jag vill egentligen att de ska se mer värme och kärlek mellan sina föräldrar. Denna ”trevliga vänskap” ger ingen ledning inför framtiden vad gäller det de ska söka efter. Själv vill jag inte leva med en vän. Länge var det åtminstone min bästa vän, men till och med det är över. Men barnen lever med båda föräldrarna och inga gräl eller bråk, utan trygghet. Det är bra och den vill jag alltså ta ifrån dem…
Men Gud, vad jag längtar till något eget, en lägenhet där jag är ensam vuxen i min egen värld.
Tänk om man dessutom hittar kärleken någonstans där i framtiden…
Men man ska ta sig dit också, via jobbiga samtal där jag är skurken, ändlöst mycket arbete med flytt och rensande… Orkar man det?!
Håller tummarna för att du fixar din bit!!
Precis! Det är för sent nu. Även om min man mot alla odds plötsligt tände oerhört på mig, så är de känslorna helt borta för min del. Det skulle kännas som att kyssa sin bror. Nej, inte lockande alls.
Ja, det är ju just så som du skriver!! Vardagen rullar på, alla är mer eller mindre nöjda, livet är okej. Man gör allt som man ”borde” utifrån sett. Men inuti förtvinar man, jag kan nästan KÄNNA hur jag slocknar successivt.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Speciellt det här med att man undviker partnern och hellre är själv. Jag har funderat i flera år egentligen över hur jag ska göra.
Det jag kommit fram till är att man har rätt att vara lycklig och är man inte det så är det ett fullgott skäl till separation. Det behöver inte finnas några grava missförhållanden eller stora svek. För vissa människor är sex en tillräckligt viktig del av en kärleksrelation för att om den biten inte fungerar så fungerar inte relationen.
Jag har dock själv inte lyckats reda ut mina känslor på ett sånt sätt att jag kan ta steget än.
Egentligen är det väl så: om man inte är lycklig så är det skäl nog att separera. Vi har bara ett liv, vad är det som säger att det bästa alltid är att kämpa vidare i en relation där man inte är just lycklig?! Vi människor är ju inte ”livegna”, vi måste få ha en egen vilja och även följa den! Och ändå tvekar man… I mitt fall för att vägen framåt känns så fruktansvärt jobbig. Jag har verkligen min målbild men begriper inte hur jag ska orka ta mig dit.
Problemet är nog att om allt är bra på ytan och inga större svek sker under ytan så känner man att man borde vara lycklig. Men man kan ju inte styra sina känslor och ibland kan man inte med ett fåtal anledningar förklara varför man känner som man känner.
Vi är många som varit där och många som lever i det. Till viss del tror jag det alltid kommer finnas en sån känsla om man är tillsammans med någon. Ingen är perfekt och parametrarna är så många att det måste ske kompromisser.
Man kan bara svara själv på när det är nog.
Jag kommer ihåg att jag hade svaga tvivel redan från början men blundade för dessa eftersom jag tänkte att detta var nu eller aldrig. Sedan gick jag sista 5-6 åren och blev mer och mer bitter. Det är inte bra, för någon.
Jag klarade heller inte bryta utan det tog slut när exet meddelade hos familjerådgivningen att hon ville skiljas. Kom fram senare att hon bedragit mig sista 4 månaderna minst.
Så, i efterhand hade det bästa varit att lyssna på mina känslor och behov tidigare och tagit dom på allvar. Samtidigt vet jag inte om det hade varit bra att separera med en liten bebis.
Så tidpunkten i livet tycker jag man ska ta i beräkning faktiskt. Kan man stå ut ett tag om det underlättar situationen för alla så är det väl schysst. Men har man gått många år och mår riktigt dåligt, samt om inget annat stoppar så ta klivet på en gång. Det finns aldrig något lätt tillfälle oavsett.
Oavsett borde man meddela sin partner och framföra allvaret i situationen. Berätta hur man mår och vad planen är om inte situationen förbättras utifrån ditt perspektiv.
Jag fattar precis vad du menar!!