Lämna eller inte lämna

Min historia
1

Hej
Jag ramlade in här för jag är i tankarna att lämna. Inte för att det har hänt något speciellt utan att jag känner att jag har kommit till ett stadie i mitt liv när jag tänker ett jag snart är 40 år och känner mig ensam så jag kan lika gärna leva själv. Tragiskt. Men jag umgås med mina barn 12 och 9 men inte så mycket med min man. Han gör saker på sitt håll och jag på mitt.

Jag drömmer mig bort att få leva ett liv utan en man, egen lägenhet som jag äger och får ha hand om min egen skit och allt och är rätt ointresserad av min man.
Men det skaver, är jag i en fas? Kommer jag ångra mig? Klarar jag mig på min undersköterskelön med två barn varannan vecka?
Vi kanske bara behöver parterapi men just nu orkar jag fan inte ta tag idet.
Har pratat med min man om att jag känner att vi håller påfart glida isär. Han vill absolut inte att vi ska gå åt olika håll.

Svårt val om jag ska ta steget att lämna.

Har kollat lite på olika boenden till mig. En trea, herregud vad dyrt det är att bo. Vi bor i villa och det är billigare än en lägenhet. Men jag har inte råd att ta över villan själv.

3 gillningar
2

Om du inte orkar ta tag i parterapi så undrar jag hur du tänker kring en separation?
Jag kan inte låta bli att tänka om du är en av dem som projicerar något annat på just relationen, att det är den det är fel på. Det kan bara du svara på.

Detta bestämmer ni och kan styras, av er. Viss egentid är bra tror jag, men det måste också finnas gemenskap och en relation värd namnet. Börja prata om hur du känner och hur du skulle vilja ha det.

Så vad ändrar ni på för att kunna hålla ihop?

Prata om det, ändra det.

Allt är väl möjligt men det blir naturligtvis ett annat liv än det du har idag.

Jag tycker att ni ska prova familjerådgivning/parterapi innan du ger upp så att ni åtminstone försökt, var tydlig med vad du behöver. Jag får lite känsla av att du mest bara vill bort och börja om, men kanske inte lika tydligt vad du saknar/vill ha.

1 gillning
3

Ja det är svårt.
Vi har pratat och vi är överens om att vi har en väldigt tuff period.
Barnen har det jobbigt i skolan och kommer hem gråtandes flera gånger i veckan.
I den här tuffa perioden så stöttar vi inte varandra utan tycker olika om allt !
Han vill ha mer sex, jag vill ha mer närhet som inte alltid behöver leda till sex. Han förstår inte varför det inte ska leda till det.
Vi är motpoler i mycket. Det tar så mycket energi.
Vi behöver verkligen prata i parterapi, innan vi kommer till den slutsatsen att gå i sär.

2 gillningar
4

Jag minns när jag berättade för min mamma att jag funderade på att separera. Det var en av få tillfällen när vi faktiskt på riktigt nådde fram till varandra. Hon sa:
-Jag vet hur du känner. Du är 40-någonting och undrar om inte livet ska vara mer än så här.

Mina barn var i samma ålder som dina när jag tog de första stegen. Det blev jobbigare än jag kunde föreställa mig (så om orsaken är att du bara inte orkar gå till familjerådgivning, så tänk om) men det blev också bättre. Jag ångrar absolut inte att jag separerade utan tänker att jag borde ha gjort det för länge sedan!

Jag läste någon stans att om båda i ett par upplever förhållandet lika halvdåligt så mår kvinnan sämre av att stanna i förhållandet medan mannen mår sämre om det bryts upp. Kanske är din mans upplevelse att det är lika dåligt men att det påverkar er på olika sätt?

I väntan på att du ska kunna bestämma dig kanske du kan förändra din situation så att du kommer klara dig bättre? Vidareutbilda dig? Byta jobb? Ställa dig i bostadskö? Detta är åtgärder som aldrig är fel, även om du kommer på att du trivs med din man.

I mitt fall träffade jag en ny man något år efter separationen där det verkligen är helt annorlunda. Vi delar verkligen intressen, inte bara tolererar varandras. En massa andra saker som också är bättre. Det hade verkligen varit en förlust om jag hade missat det här för tanken om att “hålla ihop”…

3 gillningar
5

Jag hör precis vad du säger. Copy paste. Dock (precis som det kan bli här) min fru som tog steget för ca ett år sedan.

Tror väldigt mycket på tesen som @Restenavlivet nämnde avseende hur olika förödande det är för män och kvinnor att leva i ett halvdåligt förhållande.

Livet snurrar väldigt fort i de barnåren och tror vi alla till mans får den där känslan av ”meningslöshet” mitt i livet. Var det här allt?

Jag är (kanske partisk som lämnad) dock av åsikten att det finns fler vägar i detta skedet än att lämna rätt upp och ner. Inte att man kanske inte bör tex separera och bo isär som kan vara bra för att skaka om. Dela upp varannan vecka inom förhållandet hade jag gärna kommit på när vi bodde tillsammans. Men kämpa för det. Inte härda ut utan kämpa. Identifiera, prata, jobba tillsammans. Inget som är värt något är enkelt.

Jag ser idag att vår separation var bra för oss. Den behövdes för annars hade vi aldrig brutit våra mönster. Men jag ser också hur mycket bättre det skulle kunna vara nu när de är borta och vi kan börja om utifrån det vi faktiskt sagt till varandra och med öppen dialog. Kanske hade vi kunnat få detta break och uppvaknande på ett annat vis än skilsmässa?

Men, alla olika. Det kanske är för sent, men det låter att ni är i ett skede vi var 1-2 år innan separationen. Hade vi på riktigt stannat upp, agerat och tex nyttjat familjerådgivningen rätt tror jag vi hade haft en chans. Men jag klarade inte att stanna upp och hon klarade inte att göra sin del där och då.

Nu är vi i ett varannan vecka liv med förlorad familjetid om än med en god relation och fint umgänge tillsammans ibland, ensamma veckor utan barnen och ibland rätt ensamma med dem när de vill vara på sina rum. Mer frihet absolut, men också mer logistik och beslut som är svårare än innan.

Jag vill inte skrämma någon till att stanna. Dock upplever jag att många här uppmuntrar ofta till att gå för det är så svårt och pepp behövs. Men att jobba tillsammans för sitt förhållande och familj är nog lika svårt och ibland behöver man pepp där också :man_shrugging:

Familjerådgivning och samtal/aktiviteter inom ramen för ert förhållande är definitivt inte jobbigare än att separera och kanske vinner ni varandra igen på det?

1 gillning
6

Nu framkommer det inte om ni någon gång tidigare sökt hjälp, stöd, via familjerådgivning…

Men jag skulle nog slå ett slag för det i Ert fall!

Det blir förvisso lite tvetydigt. Du känner dig å ena sidan ensam (men kan likväl leva själv). Du umgås med dina barn, men inte så mycket med din man. Du gör ditt, han gör sitt.

Vad gör ni som familj?

Du känner att ni håller på att glida isär, och det har du påtalat. Men du är samtidigt rätt ointresserad av din man.

Han vill inte att ni ska gå åt olika håll.

Du söker närhet, han söker sex.

Ni är överens om att ni har en tuff period. Ni har barn som har det kämpigt i skolan.

Ni stöttar inte varandra, eller kanske försöker ni, men det blir fel, så ni tycker olika om allt!

Ja, jag tycker nog att ni skulle ge familjerådgivning en chans! Både för att se om ni kan förstå varandra bättre, förstå sig själv bättre (i ljuset av sin partner, i ljuset av en moderator), hitta vägar framåt.

Kanske dela upp det i olika delar; vuxen-relationen, barn och föräldraskap, intimitet och sex-samliv. Kanske för att tydligare se likheter och olikheter och vad som kan göras, eller inte göras…

Detta oaktat om du väljer att lämna eller “stanna kvar”, efter en tid.

Era barn kommer ni ändå behöva stötta, hjälpas åt med, oavsett om ni lever tillsammans eller isär. Visst, somliga lever kanske väldigt strikta “varannan-veckas-liv”, även vad gäller barn, frågor som rör barn. Men andra är föräldrar “varje-vecka”. Så även om ni hamnar i ett läge där ni går isär… så kanske “familjeterapi” kan hjälpa er även om läget blir så…

Tycker även att @Restenavlivet säger kloka saker som kanske mer handlar om dig, som individ. Utbildning, jobb, hobby (!?), vänskapsrelationer…

Hur tankar du energi…?

mvh

1 gillning
7

Då ska du veta att det är 20 ggr tyngre att börja rodda i en skilsmässa. Så det kanske mer handlar om att du är så uppgiven att du inte tror det ska leda till något. Och om du inte orkar ta tag i det, säg till din man att han måste göra det för annars slutar det med skilsmässa. Börja kommunicera! Du säger att han inte vill skiljas, vad händer med samtalet sedan? Det kan ju inte ta stopp där eller?
Terapi kan ju möjligen leda er till att inte vara motpoler i precis allt, kanske kan få er att kommunicera på en annan nivå.

1 gillning
8

Förändra ditt liv i relationen först. Det låter för mig som om du hamnat på en platå utan möjlighet att se nästa kapitel.

Fast för att bryta mönster så måste man våga gå emot det som skaver.

Sex är ju förbaskat trevligt egentligen, så hur blir sex bra för dig? Vad går du igång på? Vad vill du kanske prova att utforska?
(Enbart för tanke och ej en faktisk fråga)

Vad gjorde ni ihop innan barnen?

Ni kanske egentligen behöver en veckas semester på tu man hand för att ”se” varandra igen :blush:

Det är värt att kämpa. Men ni måste båda vilja och ni måste skapa ett äventyr av det. Helt enkelt, gör livet lite roligt.

2 gillningar
9

Tack för alla svar. Mycket att fundera på.
Vi har haft det sämre till och från i vårt förhållande… många gånger känns det som att vi håller ihop för barnens skull men denna gång känns mer som att jag vill bort, det är därför jag skriver att jag inte orkar med parterapi. Jag kanske redan nu har gett upp typ. Vi har varit på botten och klättrat upp förut och jag vet inte om jag pallar att gå igenom det igen.

Jag har bytt yrke nyligen och där och då minns jag att jag fick noll stöd. Jag gick i samma banor och mådde dåligt. Tog egna initiativ att börja plugga trots att han sa att det var en dålig idé men jag gick på min magkänsla och ångrar mig inte en dag. Idag har jag ett jobb där jag trivs och får utvecklas och har fina arbetskamrater.

Sen tycker jag inte att det är rättvist mot honom som vill kämpa och innerst inne så fryser jag till is när han kommer i närheten och jag helst vill vara ifred många gånger. Jag sårar honom säkert.
Jag har dåligt samvete för att jag håller på att tänka såhär om skilsmässa.

Men känslan bottnar i att jag har känt mig ensam ett bra tag nu och har lyft det till min man men har inte fått något gehör om det. Och då menar jag att jag verkligen försökt banka i det i hans huvud. Och sen kommer han med missnöje om vårt sexliv…
Det är rörigt, svårt att få ner allt i skrift hur jag känner och vill kunna beskriva bättre för er om min situation.

Ingen i min närhet har skilt sig så nej jag vet nog inte riktigt vad det innebär och det är inte alls så bra för barnen heller. Jag kan förstå men nej jag vet inte. Min mans föräldrar har skilt sig när han var mindre och han minns det som otroligt jobbigt men då var också hans föräldrar väldigt osams och det var alkohol missbruk inblandat.

@pappa73 som familj gör vi inte mycket. Förutom det vardagliga, köra på träning, kollar på tv, lagar mat, handlar.
Jag jobbar oregelbundet och de helger jag är ledig har min man passat på att jaga. Frågan har inte varit… är du ledig i helgen, ska vi göra nå tillsammans utan. Är du ledig? bra då jagar jag…
varpå jag säger att måste du göra det ? Kan vi inte göra nå tillsammans äntligen när vi är lediga tillsammans.
Och nej vi håller inte med om samma saker oftast är det tvärt om och det är också så himla dränerande.

10

Det här var i hög grad skälet till att mitt äktenskap tog slut. Min exman var inte heller pigg att hitta på saker med familjen, han ville ägna sig åt alla sina egna projekt istället. Ju mer tiden gick, desto mer kände jag att min roll mest var att hålla igång hushållet på egen hand. Alla gemensamma familjeaktiviteter fick jag tjata igenom. Det var som att ha en motsträvig tonåring som man måste lirka med sig på en trist släktmiddag med inkännande diplomati - fast varje dag.

Hur du ska göra vet jag inte, men jag vet att man inte kan leva i en sådan relation utan att bli trött, bitter, besviken och uppgiven. Det är så fruktansvärt slitsamt att vara ensam i en relation. Något blir du alltså tvungen att göra.

Kanske är din man en person som är villig att förändra detta om han ställs inför fakta? Han kanske har kapacitet att börja se er som en enhet som tillsammans kan förbättra hela situationen? Har han möjlighet att ta till sig av en vision som du målar upp för honom? Kan han lyssna och ta till sig om du beskriver hur du önskar att ert familjeliv ska se ut, och kan han gå dig till mötes i tillräckligt hög grad?

Min exman hade inte det. Vi pratade mycket om vår situation och gick även i parterapi och han lovade många gånger att försöka fokusera mer på familjen, att prioritera annorlunda osv. Han menade säkert väl, men det höll aldrig i längden. Till sist konstaterade han att han inte kunde göra om sig. Jag tror att han innerst inne tyckte att jag krävde något orimligt.

Vi hamnade alltså i en situation där ett fortsatt äktenskap skulle ha medfört att någon av oss hade blivit tvungen att göra våld på sig själv.

Med detta sagt tycker jag verkligen att ni ska ge parterapi en chans. Visst är det lite meckigt och kanske blir det du som får tjata honom dit. Men jag tror att ni behöver ett utomstående proffs för att reda ut vad hans bristande engagemang i förhållandet beror på. Ni behöver ta reda på om ni bara har hamnat i en ond cirkel eller om ni faktiskt har fullständigt olika syn på vad en relation ska innehålla.

1 gillning
11

Ingen bokad tid till parterapi än. Varken han eller jag har lagt ner så mycket tid på vårt förhållande sedan jag nämnde för honom att vi kanske ska flytta isär.
Vi har ju problem med barnens skolgång, i veckan har vi tagit beslutet att ena sonen ska byta skola. Jag har varit där och besökt skolan och fått en fin uppfattning om klassen. Jag har förklarat det för honom men det han ser är bara att det är väldigt mycket invandrare i skolan. Jag skiter i vilket! Det är bara svenskar i hans klass idag och dom eleverna har ingen respekt för lärare eller vuxna och mobbar vår son.
Men han har hakat upp sig på det. Jag säger till honom att om du är osäker får du gå dit och få en egen uppfattning och jag vill inte höra att du är missnöjd på någonting förrän du varit där!
Han säger -jag litar på dig, men……

Allså jag blir så trött. Min äldsta son ångrade jag att vi inte bytte skola för länge sedan men då sa min man nej, varför lyssnade jag så mycket på honom. Jag har mest insyn i skolan och ändå är det han som ska bestämma… därför fick det bli ändring på det nu denna gång ! Äldsta sonen ska byta till 7:an. En skola som ligger i samma hus som lillebrors nya skola så ett kommer bli jättebra! Barnen där var så fina mot varandra. Tyst i klassrummet, läste och gjorde vad deras fröken sa. Helt tvärtemot vad barnen gör i den andra klassen…

Tycker att det blir mer tydligt att jag har bara fått anpassa mig till vad han tycker är bra. Han kommer heller inte med några egna förslag till semester, vem tar barnen vid lov… stängningsdagar, när är dom??? Allt det där anpassar jag mitt schema efter.

I sommars fick jag bla en pressent att vi skulle gå på bio hela familjen tillsammans.
Jag nämnde det för honom under hösten, du har velll inte glömt ? Barnen påminde honom också men han sa bara att det finns ingen tid, du jobbar ju helger, barnen tränar helger, jag jagar på vissa helger…. Alltså bara massa undanflykter. Sen i februari så sa jag att jag tänker inte hålla på såhär. Vill du inte umgås med mig?
Vi kan lämna våra stora barn hemma själva så kan vi två gå på bio själva…
Han ser liksom inga möjligheter.
Vi gjorde så men då fick jag ändå påminna honom och hjälpa honom att se möjligheterna men är det verkligen mitt jobb?? För mig känns det som att jag tvingar honom att umgås med mig.
Vi umgås ju i veckorna säger han… men det är vell inte samma sak då har vi vår familj som ska lagas mat, köra till träningar ovs…
Han vill ha sex men inte umgås, då tar jag det.
Ja vi har otroligt olika sätt att se på hur ett förhållande bör vara…

12

Tror jag har bestämt mig för att lämna.
Vi har samtal med familjeterapeut nästa vecka men ser inget som skulle kunna rädda det här.
Jag är så himla rädd också för ekonomin. Hur ska jag klara mig. Ni som är själva och har barn varannan vecka hur ser era utgifter ut?
Jag får ut olika varje månad, vilket beror på hur mycket ob jag jobbade förra månaden. Men säg i snitt 25000kr.
Nu när barnen har bytt skola så vill jag vara nära skolan och sett en 3:a som är ledig och som jag kan få ta men den är en hyra på 11000. Herregud vad dyrt det är att bo nuförtiden!
Har jag äns råd med det? Bil finns inte tal om, jag får cykla till jobbet även om det isf skulle vara 7km enkel väg. Barnen har nära till skolan och kan cykla till sin fritidsaktivitet.

13

Det är är svårt att generalisera egentligen eftersom folk bor olika, olika städer har olika kostnader och barn kostar olika (tänker ex aktiviteter, kläder, barn, abbonemang).

Det bästa är om du i exempelvis Excel lägger olika budgeter.

Vad får du in? Vad kostar olika saker.
Kommer det till barn ska (bör) även kostnader delas.

Hyran i ditt exempel. Vad igår där? Vad tillkommer? El? Värme? Bredband?
Sen hemförsäkring.

Banker räknar KALP. Det vill säga kvar att leva på efter boende (avgifter/lån/amortering/försäkring).

I år, 2024, är den generella KALP för en vuxen och ett barn 16,000 månaden. (=mat, kläder, kringkostnader, osv…). Detta kan du kanske få ned med bra budget.

Så om din hyra var 11,000 och om du har två barn (vilket blir då 1 barn kostnadsmässigt) så blir totalen grovt 27,000 i månaden.
Så skulle ev en bank räkna - såtillvida el/värme ingår i hyran, men annars lägger de till runt 1,000 till.

Jag skulle, om jag var du, kalkylera på en budget eller flera exempel på budget. Sen följa upp den över tid.
Antar att dina 25,000 är ex barnbidrag

(Ps för mig är boendekostnaden ca 18,000 i månaden med avgifter + lån/amortering + el + hemförsäkring.
Sen tillkommer då andra försäkringar, fritidsavgifter, mobiler, internet, fack och a-kassa, mat, hygien/kläder, streamingtjänster, barnens aktiviteter, lite sparande även för pension, bil som körs lite, och några lite ströutgifter och framförallt mat…. med totala utgifter då på ca 30-34,000 i månaden… men olika familjer har det olika så klart. Så KALP för mig pendlar lite mellan ca 12,000 till 16,000 i månaden - mina nettoinkomster pendlar även lite men mellan ca 32,000 och 36,500)

1 gillning
14

Kan du möjligen få bostadsbidrag?

15

Åh jag inser att det inte kommer räcka. Jag får helt enkelt tänka om.
Jag ska prata med min pappa om jag får bo med honom i hans hus där han idag bor själv tills jag har jobbat ihop en buffert och vi har sålt huset.
Förhoppningsvis säger han ja och jag kan hitta ett lämpligt boende när jag vet mer vad jag har och röra mig med.

Idag frågade min man mig vad jag tror kommer bli bättre ifall vi skiljer oss… han menar att jag kommer få det jobbigare med planering, ekonomiskt, barnen kommer att tycka det är jobbigt att bo på två olika håll ovs…

Jag kan ändå inte sluta reflektera över det han sa….
Tror han att jag är dum. Jag fattar att det kommer bli svårt. Men han verkar inte fatta att han och jag har det svårare…
Eller försöker han skrämma mig så jag ska ändra mig…?
Eller få mig att känna mig mindre stark i mitt beslut?

Hur skulle ni tolka det?

16

Jag tror att din man är mer realistisk i sitt tänkande och att du mer har ett behov av att lämna (kosta vad det kosta vill) och med det behovet så försvinner möjligheten att granska för och nackdelar.

Tro mig jag säger ingenting om att något är rätt eller fel. Du har dina behov men han ser nog fler hinder än vad du kan se utifrån de val du tagit.

Jag har fått flytta från stort hus till liten 3a. Pengarna räcker inte de månader jag vabbar. Hade ingen bil i början. Men det var ohållbart. Livet är helt enkelt sjukt tufft. Jag måste byta jobb för att kunna höja min lön. Och jag har ändå en bra lön.
Men försäkringar och boende är lika dyrt. Oavsett om man är 1 eller två som betalar.

Så jag förstår hans argument. Jag förstår även de av mina vänner som sagt att om jag vetat hur mycket jag och mitt ex skulle bråka efter separationen så hade jag stannat.

Allt blir kanske inte så nödvändigt mycket bättre. Det blir annorlunda och kanske fantastiskt.

Så jag förstår er båda.

Du måste få leva ett bra liv och du måste få hitta vägen dit. Men det är bra att vara realist. Det är väldigt tufft ekonomiskt att bryta upp en familj

17

Ja jag så allergisk mot honom just nu och har varit det väldigt länge.
Det är som att jag är utbränd av att leva med honom.
På jobbet jobbar man i team, vi har roligt och skojar och peppar varandra och talar om för den andra att den gör ett bra jobb. När någon ser att något behövs göras så gör man det. Det är struktur och jag älskar det !
Jag har inget att klaga på med mitt jobb men så fort jag kommer hem kommer känslan av ångest, stress.

Jag har 100 saker att göra och jag orkar inte ! Tidigare när det har varit vår så har jag varit så inspirerad och älskat fixa på tomten, odlat, planerat årets blommor jag vill ha ovs.
Men nu känner jag ingenting. Snarare att jag vill ha en lägenhet så slipper jag allt detta.

När jag vaknar senare efter att ha jobbat kväll så är det ett berg av disk. Bara av att öppna en låda får jag panik, vad rörigt det var här. Stänger och försöker glömma…

Ni kanske tänker att jag har för höga krav på det men nej… jag är inte sån som måste ha kliniskt rent överallt.