Hej,
Jag skulle behöva lite råd. Det är så här att jag och min sambo har varit tillsammans sedan sena tonår och är nu strax över 30 års åldern. Jag har egentligen sedan start aldrig haft riktigt lika starka känslor som hon har, det har jag märkt tidigare. Men hon har liksom varit min trygga person och stöttepelare genom allt och min bästa vän. På senare år har jag känt att mina känslor svalnat, vi har knappt sex längre (ca 1 gång varannan månad) och vardagen går på repeat.
Det känns mer som att vi är bästa vänner och jag älskar henne för den hon är och tanken av att lämna gör ont i mig, mest för hennes skull men också för min egen. Vi har liksom byggt upp vårat liv tillsammans. Hennes familj har blivit som min egen då jag själv inte har en speciellt tight familj, vilket också skulle göra att jag blir väldigt ensam om vi skulle separera.
Hon är en helt underbar människa och jag vet att det skulle vara otroligt svårt för mig att hitta någon så bra som henne, men jag har liksom inte dom känslorna kvar.
Vi har inga barn och det vill hon heller inte ha, vilket jag ändå vill ha och tiden tickar på. Det är inget vi har diskuterat jätte mycket men jag vet att hon verkligen inte vill ha barn. När jag har tagit upp det så säger hon ungefär att om du verkligen vill så skulle jag kunna skaffa barn men helst inte. Det känns inte heller rätt?
Vi jobbar också på samma jobb och jobbar väldigt tätt med varandra vilket kommer förmodligen bli ett problem om jag skulle välja att lämna eller ens ta upp det.
När jag tänker på att lämna så känner jag både en lättnad men även en sorg, men jag tror mest att det är pga vad som förväntas i framtiden och vad vi har varit med om tillsammans.
Har också på senare tid fått upp ögonen för andra, inte att jag blivit kär i andra men ändå liksom tyckt att dom ser bra ut och blivit smått intresserad. Vilket jag tänker inte borde vara så normalt om jag nu fortfarande har dom känslorna för min sambo.
Vet inte riktigt vad jag vill ha svar på utan mer lite råd om hur jag ska gå vidare eller liknande då jag inte har så många att prata med detta om.
Hej!
Tant Caro speaking nu. Vad sägs om att du börjar med att leta efter ett annat jobb på en annan arbetsplats? Det kommer ge dig nya kollegor och ett annat umgänge. Folk som bara du känner och inte hon. Oavsett om ni håller ihop eller ej. En bra början för att du bygger DIG, vad som än händer sen.
Bygg alltid din egen framtid, och ditt eget liv. Var ditt bästa jag. Vänner och ”släkt” som en får på köpet med en partner kommer och går. Skaffa egna vänner, om du nu inte har någon släkt i närheten.
Barnfrågan… ska du inte ignorera. Vill du ha barn och detta är en dealbreaker mellan er, så bättre att du tar upp den medan tid finns för dig.
Hej,
Tack för ditt svar!
Det som är problemet, jag kan inte riktigt byta jobb. Eller jag kan, men det skulle ställa till med ännu större problem. Svårt att förklara, men det skulle i princip bli så att vi får jobba ihop ändå vilket jag ändå tror och hoppas att vi skulle kunna göra. För jag skulle gärna fortsätta vara vänner, då vi delat så mycket ihop. Sen om det är möjligt eller inte är jättesvårt att svara på.
Angående barnfrågan, så är jag inte 100% säker själv på att jag vill ha barn när jag tänker efter ordentligt. Men jag vill definitivt ha möjligheten om jag vill ha barn och inte känna att det aldrig kommer bli av liksom.
Tycker du jag borde prata med henne om detta? Hur är det bästa sättet att lyfta detta på? Förstår att det kommer bli otroligt jobbigt för båda.
Tack för ditt svar, jag förstår vad du menar.
Det känns dock inte som att känslorna kommer komma tillbaka, jag har känt efter ett bra tag ändå.
Sen är det så klart att det finns bra stunder när det känns bra, men attraktionen eller kärlekskänslorna finns dock inte där ändå. Utan mer att vi har kul ihop, vilket är bra men det känns inte som att det är tillräckligt.
Jag har fått för mig att om man känner attraktion eller intresse för andra så bör man inte vara tillsammans med den man är med, jag vet inte om jag har rätt men det känns rimligt.
Anledningen för att jag tvekar är nog för att jag inte vill såra henne eller alla i min omgivning då vi alltid har varit det “starka” paret. “När ska ni gifta er?” “När kommer barnet?” är fraser som nästan alltid haglat. Men jag har aldrig riktigt velat gifta mig heller.
Om jag ska vara helt ärlig med mig själv och leka med tanken av att jag skulle vara singel utan att behöva gå igenom det jobbiga som blir innan det stadiet, så hade jag nog tagit det direkt. Vilket ändå säger en del antar jag.
Men som du skriver så är det väldigt svårt, vad är vad? Hur ska man känna?
Jag är inte super lycklig just nu och känner att vara själv möjligtvis hade gjort mig lyckligare.
Men vad vet jag. Allt är lite rörigt i skallen.
Jag hade gett det lite tid, du verkar inte 100% säker på ett beslut än men det låter som du kanske vill vara singel igen. Det kan vara en fas eller så kommer förhållandet ta slut.
Om du inte får känslor tillbaka för din partner och du känner att något fattas/att du inte är lycklig i relationen över en längre tid hade jag gjort slut. Tänk igenom så du inte ångrar dig bara.
Om du skulle göra slut här och nu skulle du kanske ångra dig.
Jag hade avvaktat tills jag känt mig helt säker.
Mina känslor för min partner känns också mer å mer åt vänstadiet och jag vet inte hur det ska kännas i en längre relation…
Man kan tom bli förälskad i andra i en längre relation fast att relationen inte tar slut.
Så det behöver inte vara ett tecken på att relationen kommer ta slut pga attraktionen du känt. Men om du inte känt intresse/attraktion förr hade jag ändå sett det som att det skulle kunna betyda att du behöver något annat.
Jag är själv i samma sits och fattar ingenting. Brukar aldrig känna attraktion för andra. Så oromantiskt.
Jag vill ha mer passion och sex i mitt förhållande men det blir bara mindre å mindre, vi har det bra i övrigt…
Det kan vara att du känner tristess, ålderskris också.
Om du bara byter ut “hon” mot “du” så är det här hur du kan ta upp det med henne. Prata med henne! Låter du tiden gå för långt så är risken större att det blir otrohet och skit. Bättre att våga prata om det!
Det bästa är alltid att prata om det! Hon kanske känner likadant? Vi är många härinne som varit med om motsatsen, en partner som inte vågade ”prata om det”. Och låtsades som ingenting tills allt brast. Efter det går det inte att vara vänner…
Nu vet jag inte vad du jobbar med eller vart du bor, men jag har svårt att tro att det inte går att byta jobb för att utvecklas. Finns det inget i nästa stad? Är du inte lycklig med ditt liv så är du skyldig dig själv att göra något åt det. Livet är för kort för att vara smått! Börja med att förändra något litet.
Ja jag måste nog göra det. Även om det känns sjukt tungt.
Jobbet kommer jag inte kunna göra något åt. Men jag håller med om att livet är för kort för inte göra något åt det. Måste bara göra mig själv redo för detta.
Hej min vän, min situation är fan identisk med din, och jag kände exakt samma sak. Jag har tuggat på i vardagen. Toppar och dalar är det alltid efter 1-2 år. Men jag vet att efter 14 år så är detta inte bara en dal för mig. Man kör huvudet i sanden och det är okej överlag. Vi hade också det HELT perfekt, hon är perfekt. Men lågan har slocknat. Min attraktion finns väl kvar men annars är det mest min bäst vän.
Exakt som du kände jag att, fick jag en chans så allt det praktiska trollades bort och jag var ensam så hade jag tagit den. Nu har jag tagit den och det kändes som att en stor sten släpptes, som att jag kunde komma upp till ytan igen och reflektera och andas. Jag visste att hon kände helt tvärtom från mig vilket har gjort det 10 gånger svårare att ta beslutet eftersom att hon betyder så oerhört mycket för mig.
Jag har allt det jobbiga praktiska framför mig, men det känns fortfarande som rätt beslut.
Det är (oftast) en sorg att separera, även om det är vad man vill. Ni som varit tillsammans länge har ju nästan blivit vuxna tillsammans också. Då är man ganska ihopväxta.
Nu kanske det finns viktiga grundläggande skillnader för TS, som viljan att skaffa barn, men jag kan också fundera på vad man kan/ska känna efter sådär 15-20 år tillsammans och kan man gå genom livet utan att någon gång snegla intresserat på någon annan?
Sedan tror jag inte att det är jättebra att dessutom jobba ihop….
Men vad förväntar vi oss egentligen? Vänskap är viktigt, men inte nog. Attraktion måste också finnas. Men en flammande konstant förälskelse? Ja, i perioder kanske, men går det ens att känna med någon man känner så väl? Då bär man ju själv ansvaret t ex för att dejta i sin relation, skapa stämning.
En del i förälskelsen är ju spänning, osäkerhet, nyfikenhet, topparna/dalarna. Det är svårt (o kan t o m vara tröttsamt ) att ha år ut o år in i decennier.
Jag tycker inte man ska nöja sig och stanna i det trygga invanda om det skaver, men man ska ev reflektera över hur länge man kan ha den typ av relation som man längtar efter och om det inte känns rätt längre, har man då underhållit sin relation eller är relationen med ”fel” person? Och när blev den det? Ni som säger att ni älskar o är attraherade av er partner, att de är perfekta, vad är det ni mer behöver och kan ni vara med och blåsa liv i det istället för att ”checka ut”? Vad saknas?
Det är ju självklart att nya intressen (läs potentiella partners) kan väcka nyfikenhet o spänning på helt andra sätt än en person man känner så väl. Tom ryggsäck dvs utan jobbigheter, inga praktiska vardagliga problem, inga svek eller bittra minnen. Är de mer rätt för det? Ja kanske, men kanske då i 10-15 år, innan liknande känsla uppstår? Eller hur tänker ni där?
Vad tror TS om att söka samtalsstöd? För sig och kanske också för er båda, dvs familjerådgivning? Kan det vara något eller är du förbi det och faktiskt bara vill separera?
Det jag menar med att min partner var perfekt, är på papperet. Hon är väldigt fin, men de romantiska känslorna är borta.
Som jag skrev förstår jag att man aldrig kan ha fjärilar i magen under alla år. Men för mig så har det tyvärr blivit så att jag inte känner att jag ens behöver kyssa henne. Att säga fina saker och visa uppskattning är ingenting som kommer naturligt. Dessa känslor driver tyvärr igång andra känslor som irritation, en ovilja att kompromissa och sånt känns inte bra, speciellt när man verkligen bryr sig om sin partners välmående.
Men jag vill tro att även om det har gått 15 år, så ska man bli glad när man ser sin partner efter jobbet, eller att man känner att man verkligen vill kyssa den.
Tyvärr så är det ofta svårt att separera känslorna av trygghet och bekvämlighet från kärlek. Man kan känna ”hur ska jag kunna vara utan denna person”. Efter så många år så blir nästan båda parterna att omformas till en person, hela ens identitet är knuten till den andra.
Självklart ska det kännas så. Att det ger energi och är positivt. Det jag menar är att man har ett ansvar för att upprätthålla detta i sin relation, för när försvann det? Det fanns väl där? Då måste man hålla igång det, eller?
Gör man inte det, båda två, så är det väl inte helt otroligt att nästa längre relation slutar på liknande sätt:
According to Albert Einstein, The definition of insanity is doing the same thing over and over again and expecting a different result
Absolut. Men ditt exempel att inte bli glad av att träffas är väl ett tydligt tecken på att det skaver?
Absolut lär det hållas i, men jag vill fortfarande tro att det ska vara en känsla av att vilja. Inte en känslolös handling som sker av ren vana.
Vi var så unga när vi träffades, så jag kan faktiskt inte minnas när jag började glida ifrån. Det var mitt första förhållande i livet och det varade i så många år.
Jag tycker också att det ska vara en känsla, inte vilja/”tvång”, men i min värld kan man styra känslor till en relativt hög grad och känslan skapas av att man VILL skapa tillfällen/aktiviteter etc som hjälper de positiva känslorna, det tror jag man måste vilja och jobba med.
DET är att underhålla sin relation. Då skapar man FÖRUTSÄTTNINGAR för positiva känslor.
Det ansvaret äger man tillsammans.
Jag tror att det är väldigt svårt att leva ihop i +20 år utan att underhålla sin relation, helst medvetet, och att prata om just det, hur man vill ha det.
Förstå mig rätt men det känns skönt att någon annan befinner sig i samma sits, någon som har förståelse för min situtation.
Hur reagerade hon när ni pratade? Vad sa du och hur öppnade du upp?
Känns så jävla jobbigt för jag vill verkligen inte såra henne, men jag antar att det är så det måste bli.
) att ha år ut o år in i decennier.