Det var ju verkligen helt galet med körkortet. Hur kunde han tro att det hängde på den saken, och har han själv kommenterat hur det kommer sig att denna mirakelmedicin inte gjorde underverk? Förstår verkligen att du vill satsa på att leva och ha det bra nu, medan du kan! Det är du självklart värd, han verkar ju knappt ens bry sig, och om han gör det men inte uttrycker det får han faktiskt skylla sig själv.
Jag börjar känna mig rätt klar, så nu bearbetar jag mest hur jag ska hantera de reaktioner som kan komma. Förstås kanske inget man kan förbereda sig på helt, men jag är inte den mest spontana typen. Jag är rädd för att han kommer reagera just sådär, tystna ännu mer, dra sig undan, möjligtvis sura men på ett totalt icke-kommunikativt sätt. Och jag kommer, min vana trogen, direkt vilja springa efter och försöka släta över, få honom att känna att jag gillar honom ändå fast jag inte vill leva med honom mer, försöka få någon sorts kontroll på att han inte mår allt för dåligt. Och det går ju inte, avslutar jag måste jag ju släppa honom och låta honom falla om det blir det han gör. Vi har små barn ihop och jag tvivlar på att han skulle hitta någonstans att ta vägen i första taget, det skulle ju kräva massor med initiativförmåga.
Jag tänkte föreslå en sista gång att vi kan gå i parterapi och prata om saken, har föreslagit det flera ggr förut men inget intresse har funnits från hans sida, men annars har jag slut på uppslag och ger upp. Så det gäller väl nu mest att få mig själv i ordning så att jag kan göra det, ge upp på honom, och inte samtidigt försöka trösta eller bibehålla någon sorts band.
Jag är så glad över min vuxna dotter! Förr stannade jag kvar och tog tillbaka också på grund av henne. Även om han inte bidragit då mycket känslomässigt så har han varit en trygg person i hemmet. Tyvärr har han ju inte kunnat vara en manlig förebild så som jag hade önskat. I min romantiska värld så kan mannen fixa middagen, ta ut bonusdotter i lekpark, visa din kärlek mot de han lever ihop m.m.
Om jag amatörgissar så kommer min man att höra som han gjorde vid en tidigare separation då han bodde själv i nästan ett år - äta, sova och arbeta. Inget mer. Han gör nästan inget mer nu heller om inte jag talar om att vi behöver handla, gå en promenad, hälsa på min pappa m.m Det finns ingen motor…
Blir spännande om din partner denna gång förstår allvaret och vill gå på terapi! Om inte så tyvärr hår nog båda våra män klara sig själva…
Ja, det är otroligt. Så tänkte jag också, vet inte hur många avsnitt av Tattoo fixers och gränsbevakarna Australien som ”vi” sett… men det fanns lite tid för annat också, så att säga, även om jag ör rätt säker på att det var en ganska lågintensiv relation. Men telefonen, telefonen. Jag borde blivit mer misstänksam när han ändrade från pinkod till ansiktsigenkänning OCH fingeravtryck… Nu säger jag inte att din partner är otrogen, men kände så väl igen det där med att sitta passiv i soffan, och att jag minns nu att jag kände den där distansen, att han får väl sitta där, då… Hade inte han ”löst” situationen så hade jag nog om några år stått där du är nu.
Sörjer ju mest familjen, att barnen dragits in i en krånglig situation etc. Inte honom som person.
Min man använder inte sin telefon alls nästan förutom i jobbet. Han svarar inte ens när någon ringer en gång kanske två i veckan på kvällstid och han vet att det är hans ena syster. Paddan har jag full koll på men det finns verkligen ingenting. Kollar historiken om han möjligen är ute på sidor som jag skulle bli ledsen över men nej då. Aftonbladet sport, väder, banken m.m Inga sensationer någonstans!!!
Idag började jag morgonen med ett test. Maken satt i köket vid 6 och jag klev upp för att gå på toa. Tänkte att det var väl ljust i köket och struntade i att gå dit och ge honom en puss som jag brukar. Reaktion noll. Tittade ner i sin Ipad efter att ha sagt godmorgon. Jag gick in och lade mig igen och kollade forumet. Han hade kunnat komma till hallen eller till sovrummet och gett mig en godmorgonpuss om det hade funnits intresse.
Ikväll blir det klassträff med klasskompisar sedan 1:an och det brukar vara galet roligt! Tänk att det är 48 år sedan vi började i ettan och kan fortfarande träffas! Det är värdefullt!!
En kompis till maken har ringt flera ggr i veckan och vill att de träffas för att äta på restaurang. Mannen kan inte bestämma eftersom det ska regna… Vännen erbjuder sig att avstå alkohol, ta bilen till oss och handla med sig mat. Maken kan inte bestämma sig. Han är nog värd att spendera sitt liv, ensam och bitter i ett soffhörne med sin Ipad. Helt jävla omöjlig! Man skulle tro att han är deprimerad men det säger han att han inte är. Ärligt talat tror jag inte det heller men det hade ju kanske gett lite mer förståelse till hur han är.
Ensamvarg. Eremit. “Vill någon mig något kontaktar de mig. Jag föredrar att hålla mig i min lilla vrå.” Så jag känner igen mig. Förutom att har jag en hjärtevän vill jag gärna ta i och på henne.
Jag har haft en bra fredag och lördag! Fredagen träffade jag klasskamrater sedan 48 år tillbaka! Det är alltid roligt! Igår umgicks jag med min dotter hela dagen och hade bror och far på middag. Min man hade varit ute på fredagen (kors i taket!) Men blev tyvärr så packad att hela dagen igår spenderades på soffan framför tv. Jag slapp se eländet för jag var inte hemma förrän maten skulle fixas.
Jag kan ärligt säga att jag ignorerade min man igår. Han vågar inte konfrontera mig och fråga varför jag beter mig på det viset. Han vet att jag hatar riktigt äckliga fyllor och det var så han kom hem. Sov med kläder o skor på sig i hallen… Jag lämnade honom där… Han har inga alkoholproblem men dricker ibland för mycket då han väl dricker. Han vet att jag hatar honom i det skicket och jag tog bilder och skickade till honom för att han kan se eländet själv. .
Igår kväll gick jag och lade mig innan honom. Inga samtal på kvällen. En godnattpuss så var det bra.
Söndagsmorgon… Han gör frukost på helgen och väcker mig. Likaså idag. Tyst frukost med paddan på bordet! Jaja då tar jag min också så har vi lika kul…
Efter frukost sätter jag igång med bak, matlagning och städning. Vi bor på 50 kvadrat och maken gör allt jag gör från sovrummet där han ligger med paddan. Nu är det snart lunchdags och jag undrar om han planerat något… dumt av mig - det gör han ju aldrig. Han satte sig vid tv:n nu.
Jag skulle vilja att han bara blev förbannad och började ifrågasätta men det sker inte. Han är enbart passivt aggressiv… Jag har sådan lust att bara säga - nu räcker det för helvete! Man up din jävla fegis! I mina mer sansade tankar tänker jag att jag kan lika gärna bara säga att jag vill skilja mig då mina känslor är slut. Han skulle aldrig ifrågasätta det. Jag vinner ingenting på att försöka få svar på varför han inte gör eller gör på ett visst sätt för han lägger sig platt och klandrar sig själv. Mitt mål är inte att förgöra någons sista självkänsla. 18 år är inget man bara sopar under mattan…
Här ringer det varningsklockor, blåljus och larmsignaler för full orkan. Hur ofta dricker han då?
Dricker han för mycket när han väl dricker stavas det i min hjärna “alkoholproblem”.
Hej Rulle!
Tack för din omtanke kring ämnet men jag jobbar inom socialtjänsten med missbruk och jag lovar att inga larm eller blåljus behöver ljuda! Det var minst fem år sedan han ballade ut på detta viset och det ända som händer är att han somnar. Det är den ännu större konflikträdslan som infinner sig som är intressant… Han blir ännu mindre när han vet att det tillståndet är det äckligaste jag vet
Lustigt hur den tysta mannen helt plötsligt får för sig ringa och undra hur jag mår… Jag blir inte klok på honom. Han lät levande i telefon och inte det trista och tysta han uppvisat i helgen. Detta är en man som fungerar allra bäst då han jobbar. Då har han självkänsla och självförtroende. Han kan till och med bli arg. Jösses! Han har genom åren alltid sagt att jobbet är viktigast för honom. När jag då har opponerat mig och frågat om inte bonusdottern och jag är det har han skruvat på sig och sagt ja… Jag vet dock att han kan klara sig utan mänskliga, nära kontakter men han skulle aldrig klara sig utan sitt arbete. Han skulle inte vara någon. Detta är hemskt såklart men hans pappa var likadan. Dock hade pappan en mer social sida så han kunde träffa folk på jobbet utan att hela tiden vara igång och jobba. Hans pappa arbetade tills han dog en natt och då var han över 75. Min man kommer nog att göra på liknande sätt om inte jag är med. Hoppas inte men risk finnes.
Jag vill släppa bomben men hittar inget givet tillfälle. Jag vill bete mig respektfullt och sakligt. Ha en bra dag därute!
Natten till 1 oktober 2020
Vaknade efter två timmars sömn och direkt går hjärnan på högvarv. Samma tankar snurrar dag och natt! Vill prata om att mina känslor är slut och att jag vill vandra vidare i mitt liv utan honom. Om han inte var så jävla snäll! Han gör mig inget ont men han gör mig inte heller så mycket gott. Han märker att något är på gång men han vågar aldrig konfrontera mig. Som alltid ligger allt ansvar i mitt knä.
Jag väntar svar från vår hyresvärd om han kan ta lägenheten vid skilsmässa trots att jag står på kontraktet. Jag vill helst behålla lägenheten för jag har gångavstånd till mitt jobb. Samtidigt vet jag att jag är mer framåt än honom när det gäller att ligga i och söka.
Jag vill inget ont men jag vill inte leva i en relation där jag känner mig ensam. Jag är rädd för att jag åter igen vill separera och sedan vill ha honom tillbaka, så som vi höll på innan vi gifte oss…
Jag är beredd på att låta honom behålla både bilen och största delen så vårt sparkapital. Detta pga dåligt samvete… Jag har tack vare min man och mig själv förstås blivit helt skuldfri. Inte ens CSN lån kvar… Om jag känner honom rätt drar han bara utan att ta med sig något och av den anledningen vore det bättre om jag flyttade. Många turbotankar är det… Tillfället blir söndrig rätt. På måndag är det 18 år sedan vi blev ett par. Jag fyller år den dagen och det kanske vore den bästa presenten till mig själv - att ta steget. Ibland kan jag, väldigt fult, önska att han hade träffat någon eller gjort något riktigt dumt så jag kunde göra slut av en anledning. Jag vet att det är anledning nog att mina känslor är borta men visst hade det varit lättare att bryta om det fanns något rejält att ta på. Och framför allt om han hade gjort något… Han gör ju absolut ingenting… Någonsin… Sitter bara där. Existerar bara… Kravlöst… Tråkigt som faaan… Natti lilla dagboken- det blir inte bättre än så här i natt…
1 oktober 2020
Jag har meddelat maken att jag vill skiljas. Han tog det med ro och det är inga hårda toner här. Jag är rädd för att han sin vana trogen lämnar allt till mig och själv ställer sig utan. Jag försöker tala om att det är viktigt för mig att han tar det han har rätt till ekonomiskt och också accepterar att han måste få extra för att inhandla nya möbler m.m. Som tur är, är ingen av oss så lystna på pengar så att det skulle bli bråkigt. Vi får se hur detta landar men nu är bomben släppt.
2 oktober 2020
Första natten är till ända och sömnbristen är ett faktum. Inte konstigt alls efter 18 år. Jag har skickat efter bodelningsavtal och gjort ansökan om skilsmässa via nätet. Maken fick frågan igen igår om att söka gemensamt samtalsstöd men han vill inte. Jag känner att jag har gjort det jag kan. Det var såklart jag som var mest ledsen igår och han visar ingenting. Han har en jädrans förmåga att stänga in sina känslor! Ibland önskar jag mig lite av den förmågan.
Jag är dock glad över att han inte stormade iväg igår för så har han kunnat göra tidigare då han haft alternativ. Det är tungt efter så många år och då mitt mål varit att bli gammal ihop med honom. Idag och med facit i hand efter allvarlig cancer vet jag att han tyvärr inte kan bidra med känslomässigt stöd. Återfall i sjukdom kan komma, man ser dom oftast inom två år. Av ålder kan man bli sjuk och jag tror inte att min man helt plötsligt kan bli psykologiskt och känslomässigt stöttande. Han har tyvärr inte de skillsen. Det är inte något han kan tvinga fram heller oavsett mina önskemål.
Ny dag, nya tag! Mitt mål är att leva varje dag till fullo! När man genomgått de behandlingar jag just gjort blir ens perspektiv lite annorlunda. Jag vill vara lycklig här och nu och hela resterande del av mitt liv. Mitt liv som kan bli både kort eller långt liksom för alla andra är det viktigaste! Carpe diem
Det lunkar på och är lugnt och fint hemma. Allt är som vanligt förutom att det saknas några pussar per dag. Mannen pratar inte om skilsmässan slösa förutom pm han får någon fråga. I ett samtal häromdagen sa han att han inte ville detta och då frågade jag honom varför han säger det nu och om han ändrat sig angående att ta hjälp. Han vill inte ta hjälp… Så läget är som det är. Ibland tänker jag att jag skulle vilja se något känslomässigt utspel som gav vid handen att situationen är desperat för honom eftersom han älskar mig som innan och inte vill skiljas. Men nej - det är fortfarande lugnt och fint…
Jag gissar att domen om skilsmässa kommer i nästa vecka. Förslaget på bodelning har jag presenterat och har godkänt. Får se om han vaknar till liv när dom fallit. Missförstå mig rätt här - jag vill såklart inte att han ska bryta ihop egentligen men jag skulle vilja vara med om det händer då detta är en egendomligt introvert person. Jag vill försäkra mig om att han inte gör något överilat eller dumt om jag kan undvika. Han är känt känslokall och kanske han kan härbärgera detta tills han flyttar till egen lägenhet. Märklig separation dock, kan jag tycka. Men helt nödvändig och det styrker ändå mitt val då han inte verkar ha känslor kvar han heller även om han inte vill ha förändring.
Hoppas boendesituationen snart löser sig så livet går vidare och bearbetning kan påbörjas!
Idag kom domen om skilsmässan från Tingsrätten. Den 30 oktober är överklagningstiden slut och jag är då singel. Känns konstigt… Mannen blev tillfrågad hur det känns nu när dom fallit och svaret blev väl som förväntat; det är som det är svarade han. Fortfarande inga känsloyttringar alls från hans sida. Det känns också lite märkligt ändå… Nåväl, vi är sams och lever som vanligt. Det enda som är nytt är att inga pussar förekommer. Innan var det väl i alla två torra om dagen. Jag är på honom lite när han kallar mig gumman eller när han glömmer sig i telefon och avslutar samtalet med puss, puss.
Livet är satt på paus i väntan på att han får tag på boende. Därefter påbörjas min process mot mitt självständiga liv som jag önskat mig!
Måndag 19 oktober 2020
Domen om äktenskapsskillnad vinner laga kraft den 30 oktober 2020. Det känns som att det kommer att dröja innan mitt liv kan börja på nytt då det är så svårt att få bostad I storstaden. Han får max söka fem per gång och vartefter han får nej på en lägenhet får han söka en ny.
Om han får välja skulle han vilja bo kvar i området där han har sina kära, alltså svärfar, styvdotter och mig. Låter väl gulligt men jag ser problem med detta. Varför i helvete vill han bo så nära?
Tyvärr tror jag att han tänker att detta är övergående såsom det var förr innan vi gifte oss. Då var det många separationer och återföreningar. Sedan vi gifte oss för snart 8 år sedan har det inte varit någon separation alls.
Det går fortfarande inte att få honom att prata om skilsmässan. Han uppför sig som att allt är som innan. Jag har tagit av ringarna och han bär fortfarande sin. Han har inte berättat för någon om skilsmässan. Jag är ibland orolig över om han inte tar in det förrän flytten blir ett faktum, vilket kan ta månader…
Jag känner att jag blir irriterad på honom och att jag ibland pikar lite. Detta ville jag hålla mig ifrån för jag vet att vi måste bo ihop ett bra tag till. Han är inte värd pikar och hårda ord. Han är en bra man, men för någon annan än mig.
Ja, det låter ju lite som att han inte vill gå isär och försöker, medvetet eller omedvetet att “lösa” det genom att låtsas som det regnar och hoppas att problemet försvinner av sig själv om han inte gör något.
22 oktober 2020
Efter lite middag med vin lossnar tungbanden… Idag har jag kritiserat min ex ovanligt mycket! Trots att jag bestämt mig för att uppvisa ett respektfullt beteende… Vi pratade om Facebook, foton mm och det är så tydligt att han aldrig gett mig någon respons på fina inlägg på FB eller har tagit några foton på mig. Ett fåtal tillfällen, på min begäran, har han fotat mig. Aldrig skickat svar på FB på fina och kärleksfulla inlägg jag lagt till honom. Sa till honom att det är viktigt i nästa relation att han någon gång gör det eftersom han läser allt på FB dagligen. Tror inte att jag är ensam om att behöva bekräftelse på något sätt… Detta är en man som inte gör det varken i dagliga livet eller via sociala medier… Mitt beslut är rätt!
Nu säger jag inte att din partner är otrogen, men kände så väl igen det där med att sitta passiv i soffan, och att jag minns nu att jag kände den där distansen, att han får väl sitta där, då… Hade inte han ”löst” situationen så hade jag nog om några år stått där du är nu.