Krävs en superman för äktenskap?

[lotr]

Krävs en superhjälte för äktenskap?
Har varit tillsammans med min fru i 20 år. Vi har tre barn. Vårt förhållande känns som att det har pyspunka. Sakta håller luften på att gå ur. Om vi är gifta eller inte om tre år, det vet jag inte. Kanske, kanske inte.

Mest av allt känner jag nog förvåning.

Vi bägge är familjeorienterade, vi driver inte egna företag, vi träffar inte vänner någonstans varje helg, vi har inget krävande hus, vi har ingen särskild tidskrävande hobby, vi jobbar 90%, vi bor ganska nära våra arbeten. Detta borde ju skapa en bra grund för en stabil familj.

Jag gör också en hel del hushållssysslor. Jag avskyr när kläder, papper och jag vet inte vad trycks in i hyllor och lådor i en enda röra. Smutsigt som rent. Man letar och letar efter något, och det dyker upp smutsigt och kladdigt. Jag vill öppna en lucka och direkt se det jag söker. Inte behöva leta i tre dagar. Och när jag plockar ut något ur ett skåp ska inte fem andra saker rasa ut över golvet. När jag letar i källaren efter något vill jag verkligen hitta det då och inte tre år senare, då man köpt nytt i och med att man trodde att det man behövde var borta.

Jag är också flexibel vad gäller mina intressen. Jag vill träffa vänner och träna ibland. En speciell tid och klockslag är som sagt flexibelt.

Dessutom, jag vet att jag måste kompromissa, jag vet att jag inte alltid har rätt, jag vet att jag måste be om ursäkt, för ibland har jag gjort något fel.

Men ändå. Varför denna pyspunka? Andra människor upplever troligtvis samma sak. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Hur många av samboskapen? Ingen aning. Jag och min fru är vanliga personer med våra olika brister. Jag gör fel ibland, min fru gör fel ibland. Ingen är perfekt. Men ingen av oss bränner pengar, jag dricker inte något, jag driver inte ute om helgerna, vi är måna om barnen. Vi ljuger inte, vi är inga psykopater. Vi flörtar inte med andra. Men ändå. Vi tjafsar kanske två gånger per år. Vilka gör inte det? Somliga familjer får inte ihop vardagen, utan varje vecka är det någonting som skapar dålig stämning, stress och tjafs. Fast vi är inte så. Men ändå denna pyspunka.

Sitter just nu och accepterar alltmer en eventuell skilsmässa. Måste någon dag prata ut ordentligt om vårt äktenskap. Sitter mest och grubblar över hur det skulle bli med varannan vecka och tre barn. Hur löser man det? Vilken bostad skulle man ha råd med - i en större stad? En trea, hur trångt blir inte det?

Sitter här och läser precis i någon tidning om “julstressen”. Jul bara måste i somliga familjer ha en slags stämning, alla bara måste vara glada. Inför julplaneringen förra året blev min fru sur. Hon älskar jul och ljus och gran och annat. Allt ska stämma. Och när allt stämmer tindrar hennes ögon. Jag tror att vi inte förstod varandra då i planeringen, något hände. Ett av dessa två tjafs vi har varje år och så blir det pyspunka. Ibland har vi innan jul tjafsat om något annat, men det påverkade som sagt hela julen, som då blev förstörd i hennes ögon. Och så blev pyspunkan värre. Efter all julstress brukar många gå på bio, hörde jag också nyligen i TV. Koppla av efter julstressen. Jag känner igen denna stress genom åren det talas om, idag såväl som när jag var liten. Stressa för att ha trevligt???

Snacka om kontrast till en dokumentär jag såg nyss om Jugoslaviens fall. När kriget svepte in över Bosnien flydde människor i smällkalla vintern. Folk samlades runt eldar i olika städer för att värma sig i tio minus. Man kunde sova på marken i en timme runt elden. Mat fanns inte, bitande kyla. Och så sitter vi och tjafsar om jul?

En sak är säker om vi säger tack och adjö, att jag kommer inte ha en enda ljusstake där jag bor. Jag kommer strunta totalt i julen. Jag kan jobba, jag kan sitta med en Pepsi och trivas själv.

Jag kommer också satsa en hel del på att inte bli bitter. Ingen komma tacka en för att man är bitter, ingen kommer och stoppar om en så att bitterheten skingras, ingen kommer att ägna särskilt många tankar åt en. En dag är livet slut och så har år försvunnit till bitterhet. En fin meme på nätet läser jag om och om igen: Bränn det förflutna, vänd blad och gå vidare!

Känner någon igen sig i mina erfarenheter och tankar?

Här kanske någon annan också sitter och är flitig och flexibel och tänker att detta måste ju skapa ett oerhört bra socialt nätverk, bra familj och så vidare. Jag säger bara: räkna inte med det.

[Soloigen]

Hej, läste din text. Som utomstående utan inblick i ditt liv så är det två saker som slår mig med din berättelse.

1. Nej, man behöver inte vara superman. När jag läser din text låter det som att ni har ett ganska tråkigt förhållande, du uttrycker inga känslor. Allt är “vanligt” och neutralt. Saknar du spänning i livet? Det är helt okej, men vad säger din fru, kanske ni vill ha olika saker? Har ni pratat om behov och värden i livet?

2. Du säger att du inte vill bli bitter. Tyvärr är det något som redan skiner genom i din text i hur du beskriver fruns julbestyr och dina krav på städning, ni verkar ha olika syn på saker och det har alla, men det verkar som att du tycker att du kompromissat för mycket. Gå inte i den fällan och börja leta fel hos andra! Ta tjuren vid hornen, prata med din fru. Förklara hur du önskar ha det och om ni kan mötas och ge det en andra chans, bra så. Men annars är det okej att avsluta, det finns säkerligen någon bättre för dig, annars är det helt okej att leva ensam också, tycker åtminstone jag.

[Lisa0987]

Nej, man behöver inte ha superkrafter, men man behöver kommunicera, vara lyhörd, ha roligt, underhålla sin kärlek o relation och ha respekt för varandra. Vara emotionellt nära och närvarande. Inte hela tiden, då är man nog en supermänniska, men man behöver kunna komma tillbaks o ”hitta varandra ibland”, känna närhet (inte bara fysisk), ha viljan att vara engagerad och viljan att hålla ihop.

Det finns bara två ansvariga för det. När såg ni varandra i ögonen senast? SÅG varandra.

På dig låter det som om du inte kan veta om ni är gifta om tre år, det kan du faktiskt, åtminstone vad gäller den del som du kan påverka, dvs dig själv och hur du är.

Du är kritisk till att stressa för att ha trevligt. Det kan mycket väl vara en kompensation för andra saker man saknar, känner att man inte kan kontrollera, eller att duga o få uppskattning. Inte en logisk förklaring, men det är en möjlig psykologisk förklaring…. Hur mår din fru i detta?

Det finns ju väldigt lite engagemang hos dig. Kärlek o lycka mäts inte i hur många gräl man har. Kanske tjafsar ni lite just att ni inte är engagerade, det är likgiltigt o mellanmjölk.

Vem kan ändra på det?

Om du tycker det finns något i ovanstående så tycker jag du ska föreslå att du och din fru går o pratar med någon, typ familjerådgivning.
Tycker du att det jag skriver mest är dravel och ointressant så är nog behovet för er att söka stöd ännu större.

[frih]

När jag läser ditt inlägg känns det lite som mitt förhållande, dock med skillnaden att jag inte har några barn. Allt har varit ganska mysigt och bekvämt. Inga stora konflikter, men istället har det blivit “pyspunka” av det.

I mitt fall skulle jag nog säga att jag varit den mest bidragande till denna pyspunka. Min fru har gjort allt hon kunnat efter att vi hade vår kris för två år sedan. Vi har gått i familjeterapi, som i och för sig gett oss nya perspektiv, men för min del inte ändrat något i grunden.

Det som skapade vår pyspunka, och varför jag säger att jag var mest bidragande, är att jag nog inte velat tillräckligt. Har inte velat, eller kunnat, lägga ner det arbete som krävts för att underhålla äktenskapet. Mina tankar har varit någon annanstans. Inte hos någon annan, men på något annat.

Därför undrar jag lite - vet du vad du vill?

Vill du att förhållandet ska funka, eller har du genom åren “checkat ut”?

[Trassel]

Det framgår inte riktigt om det är du som funderar på att lämna din fru eller om det är hon som har uttryckt funderingar på att lämna dig.

Det låter som att det är du som mest funderar, men samtidigt beskriver du att du känner dig förvånad.

Är du förvånad över att du har hamnat i ett läge där du inte vet om du vill stanna i äktenskapet, eller är du förvånad över att din fru har tvivel?

[Noomi]

Min första tanke när jag läser det du beskriver är att allt är relativt… ni har det bra på exakt alla sätt inkluderat de två årliga små tjafsen som är nada om man faktiskt inser att man är vanlig människa levande på jorden och inte bland molnen… men ändå så blir känslan hos er att det inte räcker för, “mycket vill ha mer” som ordspråket säger…

Du är bra på att relatera till krigshärdar och andra svåra förhållanden, man skulle lika gärna kunna relatera till inhemska människor med dålig ekonomi, skulder, fattiga barn i Sverige, missbruks och misshandelsrelationen etc. etc.

Ni har ingenting av det och därför blir man/du sannolikt hemmablind och slutar uppskatta allt det man faktiskt har och tar för givet. Ni är definitivt inte ensamma om det, vi har sannolikt alla varit där, mig själv inkluderad.

Problemet med långa familjerelationer med flera barn som fortgått sedan ung ålder är ju att de flesta inte har just något annat (än möjligen någon skolförälskelse) att på allvar jämföra med och då blir man lätt hemmablind samtidigt som man idealiserar och tror att gräset alltid är grönare för andra. Vilket det inte är. Den som behöver ett ständigt förälskelserus för att känna sig levande, eller ha ständiga konflikter för att det “ska hända nåt”, eller parta och festa runt så att livet upplevs glammigt eller annat… den får leva sitt liv med Tinderappen ständigt i handen för enligt min tro så blir sällan livet sett över tid så värst annorlunda, dvs om du inte väljer en partner som gör allt väldigt mycket annorlunda. Men då kommer sannolikt andra negativiteter med i bilden. Förälskelsekänslorna och hur lätt och roligt livet känns då, det är övergående i alla relationer.

Så mitt tråkiga tips är att du skaffar dig lite perspektiv genom att tala förtroligt med andra människor i din omgivning och då kommer du snabbt att inse att inget är en dans på rosor.

Så när du kan se och uppskatta allt det positiva du faktiskt har med din fru… så gör ett mentalt och emotionellt inre hopp och bli en rolig, flörtig, överraskande person tillsammans med henne och se vad som händer. Har du tur så vaknar hon oxå och gör detsamma för dig och plötsligt kanske ni finner er ha riktigt roligt tillsammans för ovanlighetens skull

[DantesInferno]

Den första och vanligaste frågan. Kommunicerar ni? Ja alltså regelbundna samtal om livet, mål, framtid, önskningar, behov. Kan ni vara helt öppna med varandra utan att ta saker personligt och bli defensiva?

Jag reagerar på julhistorien. Din fru tycker det är viktigt med julen. Har du lyssnat på henne om varför det är så? Så att du kan förstå hennes behov i det hela?
Har hon lyssnat på dina behov av mindre stress?

Den här pyspunkan tänker jag är bristen på kommunikaion. Efter ett tjafs bör man tala ut, inte glida isär, för då blir det såhär efter år tillsammans.

Att vara flitig och bidra i hemmet är något män generellt är dåliga på sägs det. Och om vi bara kunde bidra lite mer hade kvinnorna varit glada och nöjda. Det stämmer inte alls. Sysslor har väldigt lite med något att göra. Människor, oavsett kön, vill bli sedda, hörda och älskade och respekterade. Detta åstadkommer man genom att aktivt lyssna på varandra och förstå varandras behov. Bekräfta den andres känslor och viljor. Det betyder inte att man alltid kan få som man vill och upplever man att viktiga saker inte uppfylls i äktenskapet så kan man ju fundera på separation såklart.
Men väldigt mycket går att göra med kommunikation och förståelse för varandra.

Så, hur ofta sitter ni tillsammans och skapar emotionell närhet?

[Leaf]

Mina föräldrar var gifta i över 50 år. På gamla dagar började de dela med sig lite mer av vad de lärt sig, kanske för att de såg att mitt äktenskap höll på att falla i hop.
Träffas inte för mycket! Ett väldigt annorlunda råd, som min mamma kom med. Hon sade att en del par mår bäst av att alltid vara tillsammans och alltid prata i genom sina småtjafs. Andra par mår bäst av att vara i från varandra regelbundet och låta småtjafsen rinna ut i sanden. Mina föräldrar turades om att vara borta på kurser, utbildningar eller bara för att hälsa på sina släktingar. Det var bra att man fick “längta lite” efter varandra, sade mamma.

Något annat de gjorde var att inreda varsitt rum där de kunde sitta själva och pyssla med sitt, utan att springa på varandra och vara irriterande. Pappa hade ett hobbyrum där han tillverkade fiskeflugor en period, han fixade med fotoalbum, släktforskade och en massa annat. Mamma hade ett rum med fulla bokhyllor och en egen liten TV, där hon såg filmer och musikaler som pappa inte gillade.

Det båda mina föräldrar sade, var att inget äktenskap var gulligt och puttinuttigt hela tiden. Det kom perioder när de knappt gillade varandra alls, och då höll de sig för sig själva. Sedan kom perioder när de stod och pussades i ett hörn stup i kvarten. Så länge det inte gällde någon riktigt stor fråga de var osams om, så kände de inte att de måste “prata ut” om saken.

Nåja, det var mina föräldrars livsvisdom, och den lät vettig för mig.

[nuggen]

Gulligt å härlig berättelse @Leaf

[Hasse]

Du skriver att ni inte har någon krävande hobby ! Men vad gör ni tillsamans ? Har ni gemensamma intressen ? Jag fullständigt jobbade sönder mit första förholande ! Det var först när jag blivit lämnad som jag insåg. Att vi gorde inte något tillsamans som båda upskatade ! Du behöver verkligen sätta dej ner eller varför inte bjuda ut din fru på resturang o pratA så här känner jag ! Vad känner du kanske ni känner samma o kan hitta en väg framot om inte vet du i alla fall hur din partner ser på saken lycka till !!

[Noomi]

Kommunikation är verkligen vägen till ömsesidigt närhet och (själslig) intimitet, men bara därför är delade vardagssysslor inte oviktiga… just saying

[Noomi]

Underbart att läsa @Leaf… det du beskriver är nog en av vägarna till en enda livslång relation som är ömsesidigt tillfredsställande hela vägen… så få som får uppleva det bara.

Men de som får det är desto lyckligare och så fint att du kan känna och har fått växa upp och uppleva att dina föräldrar är ett av dessa avundsvärda par

[DantesInferno]

Nej och det tror jag du förstår att jag inte menade Som med sex så är det ingen stor grej när allt funkar, men är förhållandet halvkasst så är det en av många saker man kan haka upp sig på. Det är dock sällan grundproblemet.

[Noomi]

@DantesInferno

Nej och det tror jag du förstår att jag inte menade

Det gjorde jag och det tror jag nog att även du faktiskt fattade att jag gjorde

Men min point är att det inte riktigt går att påstå att “hjälpa till hemma” är oviktigt för att kvinnor ska uppskatta sina män mer och att en ökad medvetenhet om ansvaret i hemmet skulle vara något som inte löser några problem stämmer inte. För i de fall där det är en påfallande ojämlik arbetsfördelning i hemmet så är det verkligen ingen oviktig sak och i DET fallet så hjälper inte mer kommunikation heller.

Så min point var att båda delar representerar var sin sida av myntet och båda sidor har samma vikt för en ömsesidigt tillfredsställande relation

[DantesInferno]

Självklart är det viktigt. Men för att koppla till huvudinlägget här i tråden så fick jag en uppfattning att trådskaparen tyckte han bidrog på alla vis som man bör. Och jag säger då, att bidra i hemmet osv är inte en garanti för ett lyckligt förhållande. Och jag tror nog kommunikation kan leda till en mer rättvis fördelning om båda är måna att lyssna på varandra. Sker ingen kommunikation är det dock bergsäkert att dessa grejer kommer gro till irritation och möjligtvis resentiment.

[Noomi]

Hmmm… ingen idé att stånga oss blodiga mot väggen, kanske/förhoppningsvis menar vi samma sak

[DantesInferno]

Jag tror det Jag uttryckte mig nog lite väl fyrkantigt i mitt första inlägg. Åter till ämnet!

[Kommavidare]

Ärligt talat krävs det väl superpersoner för att hålla ihop ett förhållande? Särskilt under barnåren.

Ofta då boet ska byggas, bostadskarriär göras. Parallellt ska 1-2 jobbkarriärer byggas. 1-3 barn tas om hand, älskas och överleva. Helst ska vi samtidigt förverkliga oss själva. Leva upp till bilden av lycka på Instagram. Alltsammans på minimalt med sömn.

Att då tappa inte tappa bort varandra i allt annat kräver nog sina superpersoner. Super på att i allt se varandra. Bekräfta varandra. Kommunicera med varandra. Hinna vara med varandra. Orka välja bort något av det andra för varandra kräver mycket. Alltsammans i tid innan attraktionen och gemenskapen falnar bort och vi hamnar där många förhållanden på Forumet verkar ha gjort.

[Trueblue]

Krävs ingen superman! Även om allt klirrar så kan ju rutinen va trist. Inte säkert man är nöjd med livet även om det rullar på friktionsfritt. Jag är så krass så jag tror väldigt få är ämnade leva livet ut ihop och det är inget fel med de.

[Jag123]

Det känns som det kanske saknas emotionell närhet? Du tycker inte man ska stressa kring t ex jul. Men kanske din fru känner sig ensam och måste “ta hela lasset” för att det ska bli en jul. Här känns det som många män tappar bort sin fru. Att man tänker att hon gillar ju att greja med det osv. Men detta kan bidra till att man känner sig otroligt ensam och kan oftast appliceras på många delar i relationen.
Att känna sig ensam,inte sedd och bekräftad i det man gör för familj/partner förgör sakta men säkert ett äktenskap.