Tiden går.
Det är snart 4 månader sedan nu som bomben släpptes. Två månader sedan hon flyttade ut.
Varje dag känns som en vecka.
Varje vecka som en månad.
Tiden har fått ett annat tempo.
Det fortsätter att gå upp och ner men jag försöker vara trygg i att det hela tiden blir lite bättre.
Ibland känner jag mig väldigt stark. Känslan då är att det inte spelar någon roll vad som kastas på mig - jag kan hantera vad som helst. Så har jag aldrig tidigare känt.
Ibland känner jag mig ensam och nere. Då kan jag sakna att ha någon här, någon som betyder mer och som jag vill ge min energi och uppmärksamhet. Jag saknar närhet.
Men även om det funnits någon behöver jag först bli mer färdig med mig själv. Allt annat vore orättvist. Men jag hoppas att hon finns därute någonstans.
Dialogen med mitt Ex är ojämn. Hon har nu sagt att hon inte ångrar någonting hon gjort, att hon inte tycker att hon gjort några fel under separationen och att jag varit orättvis mot henne. Hon fick känslor för någon annan samtidigt som hon var i sin egna process att lämna mig, hon lämnade mig inte för någon annan.
Vi har två olika historier. Jag har också insett att det inte finns någon vinnare i att älta det som varit. Jag behöver blicka framåt istället.
Jag upplever henne som vilse men hon kommunicerar glädje och hur bra hennes nya liv är.
Hon ska inom de närmsta veckorna berätta att hon träffat någon annan för barnen. Jag är ok med det och tycker nog det är bra.
Kontakten och dialogen behöver fortsätta. Den är begränsad och fokuserar mest på barnen. Jag tror också det är väldigt bra träning för mig och nyttigt i min process.
Hon får mig fortfarande att reagera och känna.
Men jag känner mig mer stabil och starkare och hanterar det bättre. Sakta berör det mig mindre och mindre.
Det ger mig inte längre lika mycket ångest att träffa henne. Men jag vet inte hur jag kommer reagera när/om hennes nya blir en del av barnens liv.
Men jag vill verkligen kunna hantera det på ett bra sätt och därför tror jag vår dialog är viktig.
Jag vill inte behöva lägga min energi på ångest, ilska och sorg utan kunna delta i sociala sammanhang med rätt fokus.
Försöker fokusera på mig. Jag ser mig inte längre som den stora förloraren i den här separationen. Jag försöker kasta min offerkofta i soptunnan och samtidigt arbeta med mina egna beteenden och med vem jag vill bli.
Vikten fortsätter neråt. Bra bit över 20 kg ner. Hungern tillbaka igen men jag kan kontrollera mitt matintag och äter bättre och nyttigare. Träningen fungerar bra och antal löpta km per vecka ökar sakta. Det är en ny balans jag inte haft tidigare och jag mår fysiskt bättre än i hela mitt vuxna liv. Det är en stor framgång för mig. Kanske speglar det att jag på vissa plan redan nu mår bättre utan henne.
Jag försöker utveckla mina sociala kontakter. Ta bättre hand om dem jag har och skaffa nya. Rör mig mer i sociala sammanhang och tackar ja till det jag kan. Försöker utmana mig själv och testa nya saker.
Jag sover ganska dåligt och vaknar ofta väldigt tidigt. Men känner mig ändå ganska pigg.
Den värsta krisen och paniken är borta. Nu är det mer en malande känsla som återkommer. Men det är en lång resa jag ska göra så jag tänker att tålamod är mitt bästa verktyg så länge det hela tiden blir lite bättre.
Det finns ett hopp i mig att mina bästa år ligger framför mig.