Här har det varit full fart
Efter mitt senaste inlägg i tråden hände det något med mig. Det blev bara för mycket av allt för mig. Det är så mycket känslor som sprutar ut hela tiden.
Så jag valde att backa tillbaka i mig själv. Vad håller jag på med?, var är jag påväg? Vad vill jag egentligen?
Efter flera misslyckade försök till dialog tillsammans med henne valde jag att vända på allt och bad henne förklara för mig. Vad var det som hände och varför. Något hon inte klarat av tidigare utan bara vagt svarat undvikande.
Efter lite påtryckning var hon helt ärlig och öppen för första gången sedan hon i februari berättade att hon ville skiljas.
Det blev både ett genombrott i vår kommunikation och gav mig nya insikter.
Nu finns en tydlighet mellan oss att vår relation är slut. Att vi står längre ifrån varandra än vi någonsin gjort tidigare. Ingen av oss har landat och det speglas i våra beteenden.
Mycket av det som sagts och gjorts de senaste månaderna har sårat, mycket av det omedvetet. Det är inget som speglar våra verkliga jag.
Innerst inne vill vi båda varandra väl. Just nu är vi inte rätt för varandra och vi kommer nog aldrig bli det heller. Vi landar i gamla mönster och skapar egna sanningar efter tidigare dåliga erfarenheter oavsett vilket bemötande vi får.
Våra olikheter gör att vi bearbetar på olika sätt. Vi båda blir provocerade av varandras bearbetning. Men vi sitter inte ihop längre och därmed upphör många skyldigheter och rättigheter.
Det som tidigare har hållit oss ihop trotts att vi är så olika är vår kommunikation. Nu när vi inte längre bor tillsammans har den försvunnit.
Det finns också oläkta sår hos mig efter svek som kommer ta tid att läka.
Nu har vi satt ett gemensamt mål att fokuserar vår relation på barnen och skapa de bästa förutsättningarna vi kan för dem. Vi ska hålla en reglerad kontakt utan barnen för att hålla vår kommunikation igång så avståndet inte växer ytterligare och påverkar barnen. Det känns som ett riktigt avslut där vi båda för första gången sedan i vintras förstår varandra.
Kanske att vi i framtiden när allt ligger bakom oss kan hitta den respekt och tillit som krävs för en något djupare relation där vi kan stötta varandra mer.
Nu vet jag att detta bara var en av alla backar som kommer. Men det är ändå en backe mindre kvar nu.
Nu hade det varit skönt att få rulla i nedförsbacke ett tag innan nästa uppförsbacke kommer.
Jag konstaterar också att jag inte vet vilken relation jag vill ha på sikt men också att jag inte behöver bestämma någonting nu. Allt bygger på vilken respekt och tillit som kan byggas. Jag vet bara att vi inte kommer bli ett par igen.
Jag känner mig tillfreds och samtidigt helt tom.