Jag tror att de flesta här har genomgått sorg och det du beskriver.
Det finns inga mirakelmedel. Livet är tufft ibland och det är jobbigt att inse.
Tiden kommer att hjälpa dig, men det känns ju inte som något ”nära till hands”.
Det bästa rådet är väl att tillåta sig sörja, men inte fastna. Jag tror att man behöver bryta sin sorg genom att gå en promenad, distrahera sig, träffa vänner/familj, så man slipper känna sig ensam. Men också ”utsätta sig” för olika sociala sammanhang för att behöva ”skärpa sig” så att man inte går ”all in”i sina destruktiva tankar och sin sorg.
Broder.
Du är ung.
Du har framtiden för dig.
I din ålder hade jag inte ens kysst en flicka.
Två år senare hade jag det - ett förhållande där hon lade an på mig men spolade mig efter en månad.
Sedan trodde jag att jag hade fått ihop det med en som det kändes att det var ödet, att vi var ämnade för varandra, det var bara meningen att det skulle vara vi när hon från ingenstans och utan att säga något dumpade mig. Jag dog invärtes, låg apstisk och stirrade i taket, studierna (läste på universitet i Uppsala) gick åt fanders.
Sedan dess har jag haft ett antal relationer mer eller mindre intima och lång/ kortvariga.
Mister du en står det dig tusen åter.
Å andra sidan är det inte ett självändamål att ha en relation. Efter att min senaste gick i stöpet bestämde jag mig såsom 60+ att skaffa katt från ett katthem istället. Rekommenderar det utifrån egen erfarenhet.
Nu tror jag inte att det kanske rör sig om komplicerad sorg i ditt fall, det är lite för tidigt att benämna det som komplicerad sorg då det bara passerat tre veckor än. Komplicerad sorg är ju en sorg som är ihållande och inte minskar med tiden och tiden är då månader eller kräver lång tid av professionell hjälp. Jag ska nu inte förminska din upplevelse men det är sällan separation finns med som riskfaktor för komplicerad sorg även om det så klart kan ske men då oftast med annan psykisk ohälsa i bilden före separationen.
Däremot låter det som att du kan ha drabbats av depression eller svår ångest (du nämner själv båda). Hur som så upplever du en svår ångest eller svår känsla som håller i sig i timmar och därmed bör du söka vårdkontakt för att få hjälp med det.
Att inte kunna känna glädje i dagsläget är så klart naturligt men försök ändå att genomföra aktiviteter för all fysisk/social aktivitet är positiv även om du inte direkt kan känna det. Eller är det så att du hade avsaknad av glädje även innan separationen?
Det viktigaste för dig är att förstå att dina känslor kommer att sitta i en tid framöver, det finns ingen quick-fix här. Men har du starka känslor som du känner att du inte kan hantera ska du söka vård.
Tack för de fina och tröstande orden. Jag har försökt att fortsätta vardagen så normalt som det går.
Konstigt nog tog jag examen igår, efter 5 år, är man äntligen examinerad. Jag hade även min sista arbetsdag förra veckan. Hade önskat att arbetet hade fortsatt. Trivdes väldigt bra på den arbetsplatsen och hade kollegor och vänner.
Nu försöker jag hitta saker att fylla upp dagarna med. Intressen, hobbies och så vidare. Det är inte lätt.
När man tänker på sin före detta så tänker man att ingen annan har haft en så speciell relation som oss, det är svårt att gå ur den bubblan.
När ångesten och depressionen lägger sig, då är det mycket enklare att tänka klart och njuta av dagen. Jag har frågat många om min reaktion är normal, och jag får alltid samma svar, att det är den. Det är bara svårt för mig som aldrig har upplevt sån stark sorg, ångest och depression tidigare att förstå att det är normalt att reagera så i en kris.
Tack för de fina orden och din omtanke. Det stämmer precis som du säger att jag känner svår ångest och depression. Jag har sökt hjälp och har en psykolog. Tydligen är dessa symtom vanligt förekommande vid en kris som denna.
Jag fick svara på några frågor och sedan visade det sig att jag har ångest och depression, vilka är symtom som utlöses av sorgen.
Jag gjorde allt med min före detta och nu måste jag lära mig att hitta på nya intressen, hobbies utöka sociala kontakten.
Jag har precis tagit examen och är arbetslös, vilket bidrar till mycket rastlöshet.
Det är tre veckor in i separationen och den har inneburit livsförändringsr för mig, allting är annorlunda känns det som.
Det är konstigt hur livet funkar, man tar examen och ska vara överlycklig, 5 års arbete i en av de svåraste utbildningarna som finns. Ändå är man nedstämd och har ångest. Tydligen är det vanligt med depression och varannan människa har varit deprimerad en gång i livet, sjuksköterskan säger att det varar några månader och sen går det över och man fortsätter med livet. Magiska ord, med tiden och hårt arbete, kommer dessa ord bli visdom för mig. Tid och hårt arbete, det finns ingen enkel väg runt. en av mina första riktiga smällar i hur tufft livet kan vara. Jaha er fram emot den personen jag kommer vara när jag tar mig igenom det här.
Det har du helt rätt i, jag är ung, väldigt ung. Jag har hela framtiden framför mig. Jag vill inte offra vem jag kan bli, för vem jag känner mig i stunden.
Precis som du säger mister jag en står mig tusen åter, det här är det svåra att inse nu i stunden. Precis som du själv kände att vi var ämnade att bli, känner jag. Det var vi mot världen kände jag, vi gjorde allt tillsammans, och hade alltid roligt. Nu har jag inte delat med mig av min historia och hur det hela tog slut, men det är svårt.
Acceptans kommer med tiden. Det knepiga med det hela att jag finner ro i att relationen är slut, när jag inte känner så svår ångest och depression. Jag måste fokusera på dessa symtom, och låta sorgen läka och låta den ta den tiden den tar, så länge jag kan överkomma ångesten och depressionen kan även sorgen läka.
Vörlden framför mig, hela livet, har knappt blivit vuxen, jag behöver kliva ur min bubbla och ta mig an livet på dess villkor, och släppa kontrollen över det okontrollerbara. Göra mitt bästa och be och hoppas för det bästa. Vad mer kan man göra ön sätt bästa.
Grattis till examen!
Jodå, du är alldeles normal
Och även om man vet att det finns människor som genomgått svårare sorger så funkar inte logiken när man är i kris. Man blir väldigt självcentrerad och kan fastna i destruktiva och repetitiva tankemönster som kan leda till djup depression.
Dessutom så har hjärnan den konstiga förmågan att tillskriva det man inte kan få/har de mest fantastiska egenskaper och att INGET/INGEN är lika fantastiskt osv osv. Så är det naturligtvis inte, men det känns så.
Har livet dessutom rullat på ganska smärtfritt innan så blir sådana här kriser dramatiska, man har ju ingen erfarenhet och man äter o sover dåligt, vilket inte heller ”hjälper” situationen.
Har du dessutom just avslutat med examen o jobb så kan det hända att du har lite för mycket tid att fundera just nu. Det är viktigt att tillåta sig att sörja, men samtidigt inte fastna i det. Sysselsätt dig, även om du inte vill ta tag i någonting, du måste.
Dags att börja fundera på jobb och en ny era. Det är ju egentligen roligt o spännande, även om du inte kan se det nu…. Men det kommer, trust me…
Bra att du sökt hjälp och har pratat med psykolog, men jag tror också att samtal med vänner kan hjälpa.
Du har fått goda råd, såg även din andra tråd, och du skriver något som är väldigt sant dvs att du behöver ”lära om” och hitta nya vanor och sammanhang. Dessutom tror jag att det kan vara viktigt att inte bygga sitt liv på relationen till en person. Det är viktigt att ha vänner.
Här tror jag generellt också män är lite sämre på att ha djupa vänskapsrelationer som man pratar känslor med. Jag har en nära manlig vän som skilde sig för några år sedan, så kommentaren kommer från honom. Sedan sitter man väl inte o diskuterar på djupet jämt, men det är viktigt att ha egna vänner och att livet bygger på fler ”pelare” än bara ens partner. Det gäller genom livet, självklart rasar världen när ens partner blir ens ex/dör osv, men vilar ens liv på lite flera basala ”pelare” så blir katastrofen mer hanterbar.
Jag känner igen mig i misstaget att låta partnern bli hela livet. Att jag inte har byggt upp så många andra pelare som ger livet mer mening. Det är mitt största misstag, att låta mitt liv cirkulera kring en person. Väldigt dumt av mig, att lägga så mycket tillit på mitt mående på en person, som kan försvinna vilken dag som helst.
Jag har inte heller lyckats bygga upp så många vänskapsrelationer, sen är det ju så att alla är så upptagna nuförtiden att man inte alltid hinner träffa sina vänner så ofta som man vill. Jag har däremot vänner och familj, som jag alltid kan prata med om mina känslornas det är väldigt bra.
Men det känns som att jag just nu söker en gemenskap.
Det känns som att jag fortsätter och ställa mig sjölv frågan, precis som du säger självcentrerad, att ingen annan har haft en sån speciell relation som oss, att vi var menade för varandra osv. Ett naivt tänkande i en hård värld som krossar det tönkandet, även om man inte vill acceptera det.
Första riktiga smörta, i ändå ett tidigare relativt smärtfritt liv, det känns som du säger otroligt dramatiskt. Jag vill inte tappa hoppet, även om det är mörkt just nu. Igår hade jag en fantastisk dag, jag var väldigt förvånad igår över hur skön och lugn dagen hade varit, ångesten och depressionen var nästan borta hela dagen, och jag hade roligt och skrattade. Förvånansvärt bra dag igår.
Det känns bra att få skriva ut sig här, även om jag i stunden kanske har svårt att ta till mig råden och visdomen, så finner jag det mindre ensamt dessa dagar.
Fast samtidigt är det ju naturligt. Dvs att hon var viktigast. Och ärligt så måste man ju lägga sin tillit hos en person, det är ju en del av en djupare relation. Att våga.
Så klandra dig inte för mycket.
Att ha haft en djup o fin relation är väldigt bra när du går in i en nästa relation.
Givetvis är det bra om en relation håller hela livet, men jag tror att det finns bättre förutsättningar att ha en livslång relation, om det är det man vill, om man faktiskt haft några seriösa relationer innan.
Det är en bra tid för självreflektion… när man just avslutat en relation. Men var inte för hård mot dig själv.
Det är väldigt många som skiljer sig i medelåldern, man kanske träffas unga osv. Att genomgå en skilsmässa/separation med barn inblandade är ju svårare, men samtidigt är det ingen tröst för dig nu och det finns naturligtvis inga garantier att en relation håller över tid bara för att man är äldre när man träffas….
Men jag tycker ändå mig höra att du har en logik och hopp för framtiden, vilket är bra. Du kommer förstås ha även dåliga dagar framöver, men det blir bättre.
Det blir det. Det ska jag se till att det blir. Jag har inget annat val. Fortsätt framåt. Jag ska komma ut som en ny människa, även om det är svårt att inse det nu.
Yep.
Men när man legat utslagen i rännstenen ett tag kan man vända på sig och istället för att ligga med näsan mot marken titta upp mot himlen. Fast du kan ge dig fan på att det regnar och dropparna blandas med tårarna men det rensar systemet och sköljer väck träcket. Sedan blir det uppehåll. Och så spricker molntäcket upp och då ser du stjärnorna. Sedan kommer gryningen och solen stiger, värmer och torkar dig. Så reser du på dig, borstar av dig och går mot den nya dagen. I slutändan kan det visa sig att dina bittraste erfsrenheter blir till dina dyrbaraste skatter som kol under högt tryck pressas till ädla stenar fast du inte vet det nu. Lyssna gärna på Frank Sinatras “I’m gonna pick myself up, dust myself off and start all over again”. “Du skall få en dag i moro” kan också rekommenderas “Livet är ett helvete” med Povel Ramel rekommenderar jag inte även om jag brukar lyssna på den när jag är nere, däremot “Always look on the bright side of Life” och “The galaxysong” med Monte Phyton med scenerna från filmen, de finns på youtube.
Hej tack för dessa fina ord och råd. Väldigt kreativt sätt att beskriva hela situationen. Det fick mig att le
Jag är glad för din skull att du har lyft dig själv upp och tagit dig igenom den här helt otroliga resan. Önskar dig alla styrka i dagarna framåt.
Om jag förstår dig rätt så handlar det hela om att uthärda situationen, och småningom med små steg framåt kommer man att börja lyfta upp sig själv. Uthärda, en dag i taget.
Ljus kommer, det kan inte vara mörkt för evigt. Solen kommer en dag att skina igenom, även om man inte kan se det just nu. Det kommer ljus.
