Det du upplever är konsekvensen av traumatisk bindning, att kastas mellan hopp o förtvivlan i en destruktiv relation, frestar på din stressmekanism i kroppen.
De lyckliga stunderna uteblir när vi bryter kontakten, abstinensen efter lyckokänslor blir oerhört smärtsam.
Det gör fysiskt ont i kroppen och du får massa konstiga symptom i kroppen avdomningar stickningar pirr, sömnsvårigheter eksem etc,etc.
Att gå igenom detoxen från en destruktiv relation är bland det värsta man kan göra.
Jag har brutit sedan 2 månader, vissa dagar är det lättare, men jag halkar tillbaka dagligen o tänker på det fina o längtar tillbaka till det.
Då måste jag påminna mig om att jag inte fick vad jag gav, respekt som byggde på ömsesidighet.
Det finns mycket att läsa om narcissistiska drag o giftiga personer.
Instakonton som beskriver narcissistiska beteenden o våra ”medberoendes reaktioner o beteenden.
Det har hjälpt mig, att hantera ångesten som hela cirkusen drog igång i mig,
Det finns ingen som kan sätta ett exakt antal dagar, månader eller år på det du efterfrågar. Det är ett arbete som du måste göra själv. Du har ställt den frågan här flera gånger. Jag menar väl när jag svarar dig nu, du behöver hjälp så att du kommer vidare!
Jag jobbar varje dag, timme, minut för att komma vidare. Känns som att man trampar vatten. Jag ska till psykolog idag, jag går till kyrkan, vi går parterpi. 11 månader. Men om min fråga stör dig här ska jag inte ställa den igen. Lovar! Jag har bara känt att det har varit skönt att ha er därute att bolla med. Ni som kanske också är drabbade. Jag förstår att det är olika. Vi alla är olika.
Nej, herregud din fråga stör inte alls!!
Jag känner bara att du ställer samma fråga som att du inte kommer vidare och blev orolig att ditt stampande är så konstant. Fortsätt ställa frågor! Du behöver det!
Tack för ditt svar. Inser att jag är mitt i detoxen nu. Extra jobbigt eftersom han är så snäll nu när vi ses och mot barnen. Då är det så lätt att tänka, vad gjorde jag för fel, var jag för tjatig…. Måste komma ihåg att det bara var jag som sörjde för hans behov, anpassad mig till hans humör, stod i badrummet och torkade tårar minuter innan gäster kom på besök eftersom det alltid fanns något att bråka om precis då. Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på alla gånger hans blick svartnade. Det gick inte att diskutera någonting på ett vuxet sätt.
Fy faan
Känns som jag läser mina egna ord. Precis där är jag nu… igen. Så förvirrad i huvudet. Kan knappt reda ut vad känslorna står för. Jag skrev dagbok under separationen, allt som hände, försökte få ner hur vårt förhållande faktiskt var. Läste igenom allt i går… det går fortfarande inte in. Behöver också precis som du skriver bygga upp mig själv. Lära mig älska mig själv. Börja där… såklart måste det börja med mig själv…men fan det har gått ett år snart och jag har verkligen kämpat. Trodde jag var där… men poff så ramlar jag tillbaka…
I går öppnade jag Tinder… igen… swipade lite men stängde ner. Det går inte… inte rätt sätt och jag mår ändå bara illa av tanken…
Precis så. Så många gånger, så många år. Hur kan man liksom bara glömma allt. Varför är det så svårt. Samma här. Jag har sett en helt annan person. Så snäll, omhändertagande. Fin. Men han håller mig fortfarande på jobbigt avstånd. Tar tillräcklig kontakt för att jag ska hänga kvar. Suck så trött jag blir på mig själv. Kan ändå inte släppa tanken att han faktiskt kan ha förändrats…
Den dagboken hjälper mig också. Började skriva när han bad om skilsmässa, mest för att bearbeta tankar. När jag läser nu så blir jag matt av tanken hur jag kämpade för att nå fram till honom… innan jag då visste att han släppt känslorna flera månader tidigare.
Gör ju inte att mina känslor försvunnit eller att man nånstans hoppas på något - men det är mer hjärtat som pratar. Hjärnan vet att det gått för långt för det.
Snart 5 mån för min del sen beskedet, vissa dagar känner jag mig stark, andra så är jag tillbaka till dagarna efter han sa det. Bergochdalbana alltihop.