Alltså jag blir galen!
Min sambo sedan 12 år bestämde sig för ca 2 månader sen att han ville separera. Vi har tre barn och hus. Månaden innan berättade han att han inte mådde bra, var nere i ett svart hål, kände sig låg osv. Han behövde tid för att bygga upp själv för att orka vara ett VI. Han lovade mig att det inte hade med oss att göra utan med honom själv.
Jag gav honom allt… tid, tog barnen, gjorde allt hemma osv. Jag ville verkligen att han skulle må bra. Själv grät jag i skym undan för det var tufft och jag kände att han var så långt ifrån mig på alla sätt… Han var helt identitetsförändrad under dessa veckor. Jag var helt utfryst och kände mig totalt osynlig i alla sammanhang. Väldigt förvirrande.
Jag stod inte ut längre. Krävde någon förklaring, något som fick mig att känna mig trygg i allt… för att orka fortsätta ge honom all sin tid. Då helt plötsligt slänger han ur sig att han vill separera. Bara sådär. Nu är det slut!
Jag bröt ihop. Chock. Panik, ångest… Visst, vi har inte haft det så bra den senaste tiden, kanske inte i perioder under alla dessa år… Det vet jag…
Nu har några månader gått. Vi bor fortfarande ihop i väntan på boende. Barnen vet. Jag har själv accepterat att det här kanske är det bästa. Att vi kommer bli gladare föräldrar. Att jag kommer bli en starkare och lyckligare person. Jag har kommit över den värsta sorgen även om jag dippar titt som tätt…MEN… jag kan inte komma över sveket att han tog det här beslutet utan mig. Utan att försöka, utan att i princip kommunicera och prata. Att det inte var vårat beslut. Jag kan inte heller ta att han går igenom det här utan att visa den minsta känsla. Han verkar inte bry sig det minsta om mig eller våra 12 år längre. Han är gladare än någonsin och kör bara på…Hur kan man gå igenom det här utan den minsta process eller sorg?? Jag har tappat all tillit…
Det är även så att jag misstänker otrohet. Jag har sett flörtiga konversationer från en tjej från hans nya jobb. Han har gått promenader med en samma tjej bakom min rygg (alltså innan han sa att det var slut). Han har börjat träna kopiöst, är ute på promenader? ca 4 timmar i sträck flera gånger i veckan. Varit borta extremt mycket från barnen. Släppt allt ansvar i hemmet. Har gjort saker som att raka allt kroppshår på bröstet (har han enbart gjort en gång innan på dessa 12 år och snarare för min skull, för jag var nyfiken) osv… Jag har lagt alla kort på bordet flera gånger men han lovar mig att det inte finns någon annan… börjar till och med bli förbannad för att jag inte kan släppa det…
Alltså hur kommer man över sånt här?? Jag känner mig så grymt sviken. Den jag litat mest på i hela världen litar jag inte på ett skvatt längre. Blir orolig för framtiden. Hur vi ska kunna uppfostra barnen ihop utan tillit. Rädd att de ska hamna i kläm. Rädd att jag ska hinna bli så bitter och sårad och arg under den här månaden det är kvar innan han flyttar. Orolig att jag ska fortsätta känna så här även när han är borta…
Hur förlåter man den andra för att man själv ska kunna må bra och gå vidare. Hur släpper jag det här med otroheten. Nu är det ju slut, så egentligen skit samma! Men jag känner ju inte så
Kan det vara så att han hamnat i någon 35-års kris? Kan det vara förklaringen på allt? Finns det andra som lämnat utan att känna den minsta känsla eller ånger och INTE varit otrogen/hittat någon annan? Jag kan verkligen inte få ihop allt om det inte är så att någon ger honom energi…
Fy, nu vill jag gråta igen. Ingen bra dag