Allt beror ju på dels vad man har för behov och dels hur den andre personen i relationen är.
Jag var ihop i 24 år med barnens pappa. Nu har jag varit ihop drygt 7 år med min nye sambo.
Det är verkligen stor skillnad! Vi är samspelta vad det gäller hur vi vill att förhållandet ska vara. Det behövs inte kompromissas för vi vill lika. Lika i det här sammanhanget betyder inte att vi är i symbios med varandra utan även är fria som individer.
Förhållandet ger energi och glädje!
Långa relationer med alla pojkvänner innan äktenskapet, lååångt äktenskap. Det hann bli 1,5 år som singel efter skilsmässan innan jag träffade min nuvarande. Vi lever som särbo sedan 2,5 år pga hemmaboende barn, och det är jag glad för. Mitt X skenade vidare in i ett nytt äktenskap, nu verkar det som att det inte går toppen… 
I framtiden, när mina barn flugit ur boet, kan jag tänka mig att bo ihop. Jag är ju uppenbarligen en relationsperson! Det är drygt två år bort. Ser inte riktigt poängen med att inte dela vardagen ihop, förutsättningarna har ju dessutom ändrats sedan jag senast flyttade ihop med någon. Vi kommer tex inte att skaffa nya bebisar tillsammans utan ha våra respektive vuxna barn och egna intressen, så egentid kommer det att finnas. Framförallt har vi hunnit lära känna varandra som de vi är!
För en tid sedan så hade jag nog gett den här tråden en wide berth…
Har i grund haft två, längre, kärleksrelationer. Första, från sista året på gymnasiet, som blev min första sambo-relation ett år efter studenten. Ca 6 år, sambo i ca 4år. Tog slut ungefär när vi båda var klara med våra universitetsstudier.
Min första hjärtesorg i livet.
Sen inföll en period då jag var singel och ”ungkarl”. Satsade på min yrkeskarriär, mina vänner, och uteliv med kortare ”kärleksrelationer” host,host, och en kärleksrelation som endast varade knappt ett år.
Var 28 när jag träffade mitt ex. Kände mig klar med singellivet. Den relationen kom sedan att hålla i 22,5år. Den gav en massa fina minnen, upplevelser men framför allt tre fantastiska barn.
Vid tidpunkten för skilsmässan hade jag inga tankar alls på en ny relation. Inga överhuvudtaget. Kände varken någon stress över att behöva inleda något, ej heller någon stress över framtida relationers vara eller icke vara.
Kände, och känner mig tämligen säker på att någon sambo-relation låg/ligger inte i korten då, och inte nu heller närmsta åren. Kanske längre fram, det får framtiden utvisa helt enkelt. Känner inget behov av att stänga några dörrar gällande sambo, särbo, ”kulbo”… Det enda jag vet är att det blir inga fler barn, det blir inget nytt giftermål…
Som person är jag ganska van vid att vara själv, att vara ensam. Trivs med mig själv, för mig själv. Har egentligen aldrig känt mig ofrivilligt ensam – mer än i perioder i min tidigare relation, både fysiskt och känslomässigt. Tragiskt. Men sant.
Har heller aldrig funderat så mycket kring det här med ”tvåsamhet”. Mer än att de två åren innan min skilsmässa, då jag levde ”isär” från min familj och i viss mån mitt ex, så ploppade det upp med jämna mellanrum. Kanske mest utifrån perspektivet att ”lever jag, är jag i, en relation så vill jag känna en tvåsamhet”. Ett vi. Ett oss. Den känslan fick tyvärr en och flera rejäla törnar under de två åren…
Sen behöver det inte nödvändigtvis innebära att man ses 24/7,365 och bor och lever under samma tak.
Just nu så är jag förälskad (!). Japp, det gick fort. Det går fort. Känner mig kär, känner att någon annan är kär i mig. Det är spännande, det är pirrigt. Det skänker glädje, energi och en rejäl dos av ”feeling good”.
Vi hörs av varje morgon, varje dag, varje kväll. Vi försöker ses så ofta vi kan, med en stor dos av respekt och lyhördhet för varandras liv, varandras ”tidigare” liv, ”hur veckan ser ut”.
Vi försöker vara spontana och flexibla. Vi vill båda vara det. Vi har kastat fjantiga ”regelböcker” ut genom fönstret. Vi gör upp våra egna regler så som det passar oss. Det finns inga måsten. Det känns som vi känt varandra i en evighet, trots den korta tiden.
Känslan är berusande, den är superhärlig. Jag trodde kanske, nästan, inte att jag skulle få uppleva den igen. Inte på det här sättet.
Tid och rum och dagar har flutit ihop. Vi tycker att vi båda har hunnit med så mycket, men när vi räknar ”bakåt” så får vi inte riktigt ihop det. Berusande som sagt.
Vi är båda äldre nu, kanske klokare, kanske mer utvecklade, kanske mer öppna, starkare men även sårbarare. Vilket man kanske inte var när man var kring de ”30”, innan barn, innan ”ett liv”…
Vi har redan planerat in en ”dejt” till den 15 juli… 
Känns det lätt, är det rätt!
Man blir nyfiken på varför det ska dröja ända till 15 juli….?
… inser nu, givetvis, att den meningen lämnar ett rejält utrymme för tolkning…
Vi har givetvis alla avsikter att ses långt innan dess, och troligtvis spendera en hel del tid tillsammans innan det datumet…
Spontant var det. Vi har under “vår korta tid” redan hunnit kryssa av en massa boxar. Just det datumet så är det konsert med en av våra favoritartister… så hälften vågat hälften vunnet…
Fick en möjlighet till “förköp” innan officiellt-biljett-släpp… Så jag överraskade med två biljetter… 
Skulle “detta” visa sig vara ett tomtebloss, som brann fort och hastigt, men slocknade… då får vi väl gå var för sig…
Jag hör ett commitment 
fram till juli i alla fall…
Exakt samma fråga som jag ställer mig. Varför skulle jag vilja ha en ny relation och behöva börja kompromissa om allt igen? Man har ju redan gjort familjegrejen och fått fina barn. Alltid varit väldigt familjeorienterad, men gillar inte bonusfamiljupplägget. Har landat i att en särbo med egna intressen skulle kunna vara ett alternativ. Träffas då och då och ha kul, inte tjafsa om tvätt och annat . Dvs inte “Vill dela vardagen med någon”. Det skulle iofs kunna utvecklas till sambo senare till pensionen. Vem vet 
Den är på ett sätt intressant. Under min korta tid på den där “appen” så dök (väl) det uttrycket upp lite här och var…
För mig så var det inget uttryck jag använde mig av dock… Det jag däremot skrev och använde mig av var ordet “guldkant”.
Sen är det upp till var och en att beskriva vad man ser som “guldkanter” i tillvaron. För mig så behöver det inte nödvändigtvis vara lyx och flärd och ständiga week-end-resor hela tiden. Vilket också kan funka någon gång ibland, absolut.
Utan det kan även vara en “vardaglig”, hänga-tillsammans-i-köket, en onsdagskväll, och slänga ihop en Pasta Carbonara, med lite härlig musik på i bakgrunden.
Det är, en av många, guldkanter för mig.
Så länge man trivs i varandras sällskap, har kul, samtalar, ser, uppskattar och bekräftar varandra!
Att tjafsa om tvätt och städning… Näää… det slipper jag gärna för en längre tid framåt…
Jo, man dyker ju på den frasen ofta på Tinder. Får känslan av att det snarare är att dela ekonomi med någon som avses. Inget ont i det iofs, tufft att leva singel ekonomiskt.
Mitt intresse för en ny relation är minst sagt lågt för närvarande. Kanske förblir det så.
Som de flesta andra fick jag lite panik när exet gjorde slut. Jag inbillade mig att jag måste träffa någon ny snabbt! Att jag inte skulle vilja vara ensam!
Men jag besinnade mig förstås och insåg att det verkligen inte var läge att kasta sig in i något nytt bara för att komma över ensamhetschocken. Jag ville läka ordentligt först och reda ut de issues som bidragit till uppbrotten. Men vid den tidpunkten var jag ändå helt övertygad om att jag efter ett par år skulle vara ute på banan igen.
Och nu, när jag är igenom hela krisen med marginal, har lärt mig massor om mig själv och mår toppen igen - då saknas intresset alltså. 
Nästan allt som rör en tänkbar ny relation känns motigt och besvärligt. Bara tanken på att börja om med alla kompromisser igen får mig att vilja lägga benen på ryggen.
Kanske är jag mycket mer ensamvarg än vad jag trodde. Eller också är det bara mitt inre som vet bättre än mitt medvetna jag och hindrar mig från att begå nya dumheter. Min erfarenhet säger mig ju efter sammanlagt 25 års partnerskap (i två olika relationer) att jag dessvärre kommer känna mig mycket mer ensam i ett förhållande än när jag är singel.
Hörru Farsan @pappa73
.
Bra reflektioner i hela inlägget, men jag BLIR SÅ JÄVLA GLAD när du beskriver ditt nuvarande läge med en ny kvinna.
.
Det ger väl hopp till flera här inne i Forumet.
.
Tack @nuggen
Jag är fullt medveten kring att det gått en väldigt kort tid, att det gått fort. Det är något som både jag och “B” har samtalat kring, öppet, utan värdering åt endera håll. Men just nu delar vi samma känsla, och vi har som sagt kastat “kartboken” över relingen. Vi kör på med den känsla som just nu finns. Utan handbromsen i, utan livrem och hängslen.
För att använda ett bevingat uttryck från detta eminenta forum. Ja, absolut, det är ganska mycket “rosa glasögon”. Men det är på ett öppet och ärligt sätt, inget spel, inget fuffens. Vi har redan berört en del tuffa ämnen, delat med oss av tuffa episoder i våra respektive liv. Utan att det har skapat tveksamheter. Snarare fört oss närmare.
Samtidigt har vi båda ett tydligt fokus på våra respektive barn/ungdomar och vikten av “familjen” och “egentid”.
Jag har full respekt för de som känner en tvekan, som känner att man vill avvakta, ge saker mer tid, utvärdera vad man vill i en framtid. Full respekt! Det är klokt! I mitt fall så vet jag att de två åren innan själva skilsmässan är en (stor) faktor för just mig och min situation. Hade min skilsmässa kommit mer hastigt och plötsligt (känslomässigt! Praktiskt!) då hade jag nog inte varit “där jag är nu” utifrån känslor för någon ny…
Sen får vi se om “denna” känsla håller i sig till 15 juli and beyond…
Det vet ingen! Absolut ingen!!
Vad härligt och fint det låter! Bara att njuta☺
Att slänga kartboken och släppa relingen och allt vad det kan vara tänker jag är vad som krävs. Och det är ju det som är så vansinnigt härligt med besvarad förälskelse. Då gör man det bara, inte så mycket att tänka på. Varför tänka då? Fyller noll funktion!
Förälskelse är en ynnest, bara att kasta sig ut om den dyker upp. 
Låter härligt tycker jag! 
Ja, normer och boxar hur man ska leva sitt liv med en partner är så begränsande. Tror det är sånt som gör att relationen vissnar.
Jag levde i en relation i 27 år som slutade väldigt uppslitande och destruktivt.
Lämnade den relationen för över ett år sen.
Har nu sen tre månader träffat en man och vi är båda vansinnigt förälskade.
Båda har vi barn och jag hade inte tänkt på mycket länge att involvera mina barn i mitt kärleksliv. Hade dessutom bestämt att jag skulle bo själv med mina barn resten av livet och behålla min frihet.
Men kärleken kom till mig. Och har fått mig att omvärdera hur jag vill ha det på sikt.
Vi tar det så lugnt vi kan men drömmar på sikt har ändrats då vi har funnit något vi har svårt att vara utan.
Han är totalt olik mitt ex och precis vad jag längtat efter utan att jag visste det.
Trots att vi bara träffats några månader så känner jag mig totalt trygg och älskad av honom. Vi har roligt och kan prata om allt.
Helt underbart
Låter härligt! Önskar er all lycka framåt! 
Tack så mycket!
Dock vet man ju inte så tidigt hur det kommer att bli. Men vågar man inte testa så blir det ju inte nått…
Kärleksrelation för mig helt klart.
Jag vill känna den där djupa kärleken och attraktionen man bara kan känna i ett förhållande.
Gillar inte känslan av ytlighet som att enbart ligga med en kk.
Vänskapsrelationer eller kk kan aldrig ersätta den djupa känslan man kan uppleva i ett förhållande.
Ett förhållande ger mer +++++ men det betyder också att det tar mer. - -