Kärleksrelation eller inte?

Allmänna diskussioner
1

Har haft en fundering kring kärleksrelationer senaste tiden och vill gärna höra andras erfarenheter och åsikter i ämnet. Inte för att döma eller jämföra rätt eller fel. Mer som en samling erfarenheter och ventilation.

Snabb bakgrund. Jag har endast haft en kärleksrelation som varade i 14 år. Nu har det inte gått så långt efter uppbrottet men jag ställer mig frågande till varför jag ens skulle vilja ha en kärleksrelation igen.
Jag förstår ju att detta varierar från person till person och jag startar därför denna tråd där man kan dela med sig av vad man själv tycker för och nackdelar är med en kärleksrelation. Om man vill ha en eller inte och kanske varför.

Jag kan börja med mig själv.
För mig måste en kärleksrelation ge mer än den tar. Kärleksrelationer för mig är som djup vänskap med intimitet som ett lager på det. Intimiteten binder oss samman på ett sätt som en vanlig vänskap inte kan.

Så nu när jag haft en lång kärleksrelation som resulterat i 2 barn så känner jag lite att meningen med livet redan är uppnådd. Kanske beror det på att äktenskapet inte var så bra senaste åren, men jag känner mig fri igen.

Frågan är varför det skulle vara värt att ha en kärleksrelation igen. Visst är det härligt att vara intim (både kramar, pussar, sex och hålla hand osv) men det kommer på en stor bekostnad av frihet och kompromisser. Barn har jag redan och jag är rätt upptagen med mitt jobb och intressen att jag inte ser hur ett nytt kärleksförhållande skulle få plats utan att jag får göra avkall på mig själv igen.

Samtidigt förstår jag att man måste spela för att vinna.

5 gillningar
2

Jag tänker lite såhär att i den här åldern och efter att ha gjort allt det där. Bott ihop, kompromissat, älskat, bråkat, förlorat en del av sig själv, förlorat frihet och självständighet, etc. Så tänker jag att kärlek och att bli förälskad är härligt. Och det är härligt att vara kåt på någon, beröra, få beröring och ligga.

Men flytta ihop?
Det var då kompromissandet och nernötningen började.

Jag tänker såhär att “ja tack till kärleken men nej tack till att flytta ihop”.

Det var inte kärleken det var fel på, det var ramen runt den det var fel på.

Som särbo tänker jag att man får det bästa av två världar. Frihet, självständighet - kärlek, beröring, sex. Men med friheten att bestämma själv när, var och framförallt hur mycket.

9 gillningar
3

Jag skilde mig för snart 5 år sen efter ett 28 år långt förhållande och jag har ingen längtan alls efter ett kärleksförhållande. Det är SÅ skönt att få sätta mig själv i första rummet efter att ha kompromissat i så många år.
Jag satsar på att skaffa fler nära vänner i stället, det ger mig betydligt mer!

3 gillningar
4

Det skrev du bra och jag måste säga att jag glömmer hela tiden att det finns olika typer av kärleksförhållanden. Av någon anledning fastnar jag i det traditionella att bo ihop och ständigt vara varandra inpå knuten.

Jag har ett stort behov av egentid och barn varannan vecka så det där med särbo är ju en ide värd att tänka på.

3 gillningar
5

Spännande tema! Jag har en känsla som återkommer till mig och det är att just nu känner jag det lite som att mitt hjärta är använt på något sätt. Utslitet. Lite trött. Dåsigt och mätt som efter en lång middag.

Nu är jag verkligen helt nyskild så det är antagligen därför. Emellanåt fladdrar tanken att någongång får man väl ta ner en app eller agera på något förslag från min omgivning och testa. En date bara, kan ju va kul. Jag gillar att lära känna nya människor.
Men sen kommer känslan att tänk OM jag träffar någon på riktigt då. Blir kär. Och bara tanken på att få höga intensiva känslor besvarade eller obesvarade gör mig …ja men trött.
Vet att detta kommer vara övergående, att det kommer ändras. Ska bara få vara lite ensam först, låta ensamheten få fastna lite.
För ärligt talat, jag fullkomligt älskar ”jakten”. Ni vet de där första känslorna när man träffar någon som väcker ”Men! Var har du varit? Vad roligt! Hej!” Samspelet och spelet där man får spegla sig själv och sitt liv i någon annans. Och sen den där åtrån, den som håller en i sängen hela dagen, den som får en att smyga upp i en skog på vägen hem. Upptäcka en själ och en kropp. Det är ju ren och skär berusning av den absolut bästa sorten.

Det jag försöker jobba med aktivt nu är att inte tänka så mycket på hur jag vill leva i en relation sen. Dels för att det känns så långt bort och att jag fortfarande är så färgad av hur det varit. Och dit vill jag inte, men det är samtidigt en obefogad rädsla. För dit kommer man ju inte så länge man rör sig framåt och det gör man ju vare sig man vill eller inte.

5 gillningar
6

Jag har haft 3 långa relationer (5, 10 och 4 år). Jag har lärt mig leva ensam men jag trivs och mår otroligt mycket bättre med en partner än som singel. Jag har också hunnit testa en slags kk-relation, började som vänskap men utvecklades till annat och visst var det roligt att hitta på kul saker att göra och ha bra sex men jag behöver vardagen ihop så jag avslutade.

Dejtingen öppnade mina ögon till olika typer av killar och livsstilar. Jag bestämde mig att utforska dvs skriva och träffa killar som jag annars inte hade fastnat för. Jag lärde mig också att det fanns många olika lösningar på det där med hur man är ihop. Vissa ville få det där bonusfamiljlivet jag redan testat, andra ville vara särbo, vissa ville bara träffas på egenveckor dvs inte blanda in barnen osv. Hade jag inte valt lära känna så många olika typer av människor hade jag inte haft livet jag har idag :dizzy:

Idag är jag särbo, hans barn bor långt bort och därmed ses alla barnen bara några gånger om året, men de har alltså träffats. I början umgicks vi endast när jag hade mina egna veckor. Sedan började mitt ena barn bo mer och mer hos mig, till slut på heltid. Numera ses vi alltid till helger oavsett om jag har båda barnen el bara ett hos mig. Under veckorna kan vi hitta på ngt och träffas främst på tu man hand.

Jag var verkligen inte upplagd för relation efter mitt senaste förhållande tog slut och jag valde att fokusera på mig och mina barn. Mitt behov av att dela livet med någon kom sakta och gradvis. Framförallt då jag insåg precis som du att det går att ha relationer på många vis, man måste inte flytta ihop direkt utan det går att skapa det man själva trivs bäst med! Jag har hittat sätt att både njuta av livet med mina barn men också med min kärlek :heart: Det är lycka för mig :dizzy:

7 gillningar
7

På pricken så jag känner också. Jag är 37 år och har ett barn. Vill inte ha fler. Känner också att jag uppnått det jag vill.

Mådde så dåligt i min relation och den innan det också. Har alltid känt mig svag i mina kärleksrelationer. Har inte lyssnat på mina behov, haft svårt att sätta gränser och nog från start gått emot min magkänsla när jag känt att saker känts fel långt där inne. Har gått i terapi till och från i 3 år och jag tror det var där jag fick så mycket insikter och valde att ta steget till att bryta.

Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna börja dejta eller ens vara intim med någon igen. Och känner ingen sorg i det. Eftersom jag inte ens har minsta sug. Ser framför mig att jag kommer leva ett ensamt rofyllt liv tills jag dör. Är jag knäpp? :sweat_smile:

3 gillningar
8

Tror det är många som vi som känner samma sak. Det handlar nog mycket om känslan att man blivit bränd och hur mycket man värdesätter ett förhållande kontra det man måste ge upp. Frågan “är det värt det?” svaras nog olika hos alla människor.
Vissa verkar vara villiga att ha 10-20 förhållanden i livet. Andra nöjer sig med 1 för att veta att man aldrig vill göra om det igen.
Inget är rätt eller fel, så länge man gör det man mår bäst av själv.

9

Intressant fundering

Jag funderar också en del där,
Nu är jag mitt uppe i hela min separation så nu vill jag främst få allt ordnat och inte ha någon relation. Är närmare 50 än 40. Har haft förhållanden nästan konstant sedan gymnasietiden. Visserligen inte så långa. Senaste då - äktenskapet - vi var ett par i 17 år.
Tidigare har ofta varit sådär 6-10 månader förutom ett som var 3 år.
Känns som jag aldrig riktigt varit själv/ensam.
Har även barn.

Kan dock se framför mig att inleda ny relation. Kanske om något/några år. Kanske inte bo ihop men att dejta. Lära känna en ny människa/person. Att få fysisk närhet. Sitta upp hela nätter och prata.

Samtidigt orolig för att bli sårad igen. Att bli bortvald.

Sen vet man aldrig om man huxflux träffar någon och allt känns rätt på något sätt.
Men tror inte jag kommer leta aktivt efter något - inte minst på något/några år. Först vill jag hitta min egen tillvaro och mitt eget sätt med barnen och bygga en ny trygghet med mig och nu trygghet för barnen. I det finns ej tid för relationer

2 gillningar
10

Levt ensam med barnen i tre år.
Från början hade mina barn aldrig accepterat någon ny och jag var definitivt inte sugen på att träffa ngn så allt var lugnt.
Efter tre år är jag bekväm.
Orkar inte riktigt anstränga mig för att träffa ngn.
Nyduschad och luktar gott och har snygga underkläder för att umgås med Netflix.

En relation…
Försöker vänja mig vid tanken att den kan se annorlunda ut än en kärnfamilj, bonusfamilj.
Det finns ju även särbo.
Särbo känns härligt, fritt och modernt.
Särbo känns också lite tråkigt och osexigt, typ att du har alla räkningar själv men får ligga ibland när ni har tiden och båda kan träffas.
Ja… som du säkert märker så är jag vilsen och fast i gamla roller.
Ringrostig är ett ord som beskriver mitt singelliv väldigt väl.
Sa jag förresten att det kommit en ny jättespännande serie på Netflix?!

5 gillningar
11

Allt beror ju på dels vad man har för behov och dels hur den andre personen i relationen är.

Jag var ihop i 24 år med barnens pappa. Nu har jag varit ihop drygt 7 år med min nye sambo.
Det är verkligen stor skillnad! Vi är samspelta vad det gäller hur vi vill att förhållandet ska vara. Det behövs inte kompromissas för vi vill lika. Lika i det här sammanhanget betyder inte att vi är i symbios med varandra utan även är fria som individer.
Förhållandet ger energi och glädje!

4 gillningar
12

Långa relationer med alla pojkvänner innan äktenskapet, lååångt äktenskap. Det hann bli 1,5 år som singel efter skilsmässan innan jag träffade min nuvarande. Vi lever som särbo sedan 2,5 år pga hemmaboende barn, och det är jag glad för. Mitt X skenade vidare in i ett nytt äktenskap, nu verkar det som att det inte går toppen… :smiling_imp:

I framtiden, när mina barn flugit ur boet, kan jag tänka mig att bo ihop. Jag är ju uppenbarligen en relationsperson! Det är drygt två år bort. Ser inte riktigt poängen med att inte dela vardagen ihop, förutsättningarna har ju dessutom ändrats sedan jag senast flyttade ihop med någon. Vi kommer tex inte att skaffa nya bebisar tillsammans utan ha våra respektive vuxna barn och egna intressen, så egentid kommer det att finnas. Framförallt har vi hunnit lära känna varandra som de vi är!

4 gillningar
13

För en tid sedan så hade jag nog gett den här tråden en wide berth…:blush:

Har i grund haft två, längre, kärleksrelationer. Första, från sista året på gymnasiet, som blev min första sambo-relation ett år efter studenten. Ca 6 år, sambo i ca 4år. Tog slut ungefär när vi båda var klara med våra universitetsstudier.

Min första hjärtesorg i livet.

Sen inföll en period då jag var singel och ”ungkarl”. Satsade på min yrkeskarriär, mina vänner, och uteliv med kortare ”kärleksrelationer” host,host, och en kärleksrelation som endast varade knappt ett år.

Var 28 när jag träffade mitt ex. Kände mig klar med singellivet. Den relationen kom sedan att hålla i 22,5år. Den gav en massa fina minnen, upplevelser men framför allt tre fantastiska barn.

Vid tidpunkten för skilsmässan hade jag inga tankar alls på en ny relation. Inga överhuvudtaget. Kände varken någon stress över att behöva inleda något, ej heller någon stress över framtida relationers vara eller icke vara.

Kände, och känner mig tämligen säker på att någon sambo-relation låg/ligger inte i korten då, och inte nu heller närmsta åren. Kanske längre fram, det får framtiden utvisa helt enkelt. Känner inget behov av att stänga några dörrar gällande sambo, särbo, ”kulbo”… Det enda jag vet är att det blir inga fler barn, det blir inget nytt giftermål…

Som person är jag ganska van vid att vara själv, att vara ensam. Trivs med mig själv, för mig själv. Har egentligen aldrig känt mig ofrivilligt ensam – mer än i perioder i min tidigare relation, både fysiskt och känslomässigt. Tragiskt. Men sant.

Har heller aldrig funderat så mycket kring det här med ”tvåsamhet”. Mer än att de två åren innan min skilsmässa, då jag levde ”isär” från min familj och i viss mån mitt ex, så ploppade det upp med jämna mellanrum. Kanske mest utifrån perspektivet att ”lever jag, är jag i, en relation så vill jag känna en tvåsamhet”. Ett vi. Ett oss. Den känslan fick tyvärr en och flera rejäla törnar under de två åren…

Sen behöver det inte nödvändigtvis innebära att man ses 24/7,365 och bor och lever under samma tak.

Just nu så är jag förälskad (!). Japp, det gick fort. Det går fort. Känner mig kär, känner att någon annan är kär i mig. Det är spännande, det är pirrigt. Det skänker glädje, energi och en rejäl dos av ”feeling good”.

Vi hörs av varje morgon, varje dag, varje kväll. Vi försöker ses så ofta vi kan, med en stor dos av respekt och lyhördhet för varandras liv, varandras ”tidigare” liv, ”hur veckan ser ut”.

Vi försöker vara spontana och flexibla. Vi vill båda vara det. Vi har kastat fjantiga ”regelböcker” ut genom fönstret. Vi gör upp våra egna regler så som det passar oss. Det finns inga måsten. Det känns som vi känt varandra i en evighet, trots den korta tiden.

Känslan är berusande, den är superhärlig. Jag trodde kanske, nästan, inte att jag skulle få uppleva den igen. Inte på det här sättet.

Tid och rum och dagar har flutit ihop. Vi tycker att vi båda har hunnit med så mycket, men när vi räknar ”bakåt” så får vi inte riktigt ihop det. Berusande som sagt.

Vi är båda äldre nu, kanske klokare, kanske mer utvecklade, kanske mer öppna, starkare men även sårbarare. Vilket man kanske inte var när man var kring de ”30”, innan barn, innan ”ett liv”…

Vi har redan planerat in en ”dejt” till den 15 juli… :rofl: :heartbeat:

Känns det lätt, är det rätt!

11 gillningar
14

Man blir nyfiken på varför det ska dröja ända till 15 juli….?

15

:rofl:… inser nu, givetvis, att den meningen lämnar ett rejält utrymme för tolkning…

Vi har givetvis alla avsikter att ses långt innan dess, och troligtvis spendera en hel del tid tillsammans innan det datumet…

Spontant var det. Vi har under “vår korta tid” redan hunnit kryssa av en massa boxar. Just det datumet så är det konsert med en av våra favoritartister… så hälften vågat hälften vunnet…

Fick en möjlighet till “förköp” innan officiellt-biljett-släpp… Så jag överraskade med två biljetter… :sweat_smile:

Skulle “detta” visa sig vara ett tomtebloss, som brann fort och hastigt, men slocknade… då får vi väl gå var för sig… :rofl:

2 gillningar
16

Jag hör ett commitment :joy::joy::joy: fram till juli i alla fall…
:heart:

1 gillning
17

Exakt samma fråga som jag ställer mig. Varför skulle jag vilja ha en ny relation och behöva börja kompromissa om allt igen? Man har ju redan gjort familjegrejen och fått fina barn. Alltid varit väldigt familjeorienterad, men gillar inte bonusfamiljupplägget. Har landat i att en särbo med egna intressen skulle kunna vara ett alternativ. Träffas då och då och ha kul, inte tjafsa om tvätt och annat :joy:. Dvs inte “Vill dela vardagen med någon”. Det skulle iofs kunna utvecklas till sambo senare till pensionen. Vem vet :man_shrugging:

3 gillningar
18

Den är på ett sätt intressant. Under min korta tid på den där “appen” :sweat_smile: så dök (väl) det uttrycket upp lite här och var…

För mig så var det inget uttryck jag använde mig av dock… Det jag däremot skrev och använde mig av var ordet “guldkant”.

Sen är det upp till var och en att beskriva vad man ser som “guldkanter” i tillvaron. För mig så behöver det inte nödvändigtvis vara lyx och flärd och ständiga week-end-resor hela tiden. Vilket också kan funka någon gång ibland, absolut.

Utan det kan även vara en “vardaglig”, hänga-tillsammans-i-köket, en onsdagskväll, och slänga ihop en Pasta Carbonara, med lite härlig musik på i bakgrunden.

Det är, en av många, guldkanter för mig.

Så länge man trivs i varandras sällskap, har kul, samtalar, ser, uppskattar och bekräftar varandra!

Att tjafsa om tvätt och städning… Näää… det slipper jag gärna för en längre tid framåt… :rofl:

3 gillningar
19

Jo, man dyker ju på den frasen ofta på Tinder. Får känslan av att det snarare är att dela ekonomi med någon som avses. Inget ont i det iofs, tufft att leva singel ekonomiskt.

20

Mitt intresse för en ny relation är minst sagt lågt för närvarande. Kanske förblir det så.

Som de flesta andra fick jag lite panik när exet gjorde slut. Jag inbillade mig att jag måste träffa någon ny snabbt! Att jag inte skulle vilja vara ensam!

Men jag besinnade mig förstås och insåg att det verkligen inte var läge att kasta sig in i något nytt bara för att komma över ensamhetschocken. Jag ville läka ordentligt först och reda ut de issues som bidragit till uppbrotten. Men vid den tidpunkten var jag ändå helt övertygad om att jag efter ett par år skulle vara ute på banan igen.

Och nu, när jag är igenom hela krisen med marginal, har lärt mig massor om mig själv och mår toppen igen - då saknas intresset alltså. :upside_down_face: Nästan allt som rör en tänkbar ny relation känns motigt och besvärligt. Bara tanken på att börja om med alla kompromisser igen får mig att vilja lägga benen på ryggen.

Kanske är jag mycket mer ensamvarg än vad jag trodde. Eller också är det bara mitt inre som vet bättre än mitt medvetna jag och hindrar mig från att begå nya dumheter. Min erfarenhet säger mig ju efter sammanlagt 25 års partnerskap (i två olika relationer) att jag dessvärre kommer känna mig mycket mer ensam i ett förhållande än när jag är singel.

4 gillningar