För en tid sedan så hade jag nog gett den här tråden en wide berth…
Har i grund haft två, längre, kärleksrelationer. Första, från sista året på gymnasiet, som blev min första sambo-relation ett år efter studenten. Ca 6 år, sambo i ca 4år. Tog slut ungefär när vi båda var klara med våra universitetsstudier.
Min första hjärtesorg i livet.
Sen inföll en period då jag var singel och ”ungkarl”. Satsade på min yrkeskarriär, mina vänner, och uteliv med kortare ”kärleksrelationer” host,host, och en kärleksrelation som endast varade knappt ett år.
Var 28 när jag träffade mitt ex. Kände mig klar med singellivet. Den relationen kom sedan att hålla i 22,5år. Den gav en massa fina minnen, upplevelser men framför allt tre fantastiska barn.
Vid tidpunkten för skilsmässan hade jag inga tankar alls på en ny relation. Inga överhuvudtaget. Kände varken någon stress över att behöva inleda något, ej heller någon stress över framtida relationers vara eller icke vara.
Kände, och känner mig tämligen säker på att någon sambo-relation låg/ligger inte i korten då, och inte nu heller närmsta åren. Kanske längre fram, det får framtiden utvisa helt enkelt. Känner inget behov av att stänga några dörrar gällande sambo, särbo, ”kulbo”… Det enda jag vet är att det blir inga fler barn, det blir inget nytt giftermål…
Som person är jag ganska van vid att vara själv, att vara ensam. Trivs med mig själv, för mig själv. Har egentligen aldrig känt mig ofrivilligt ensam – mer än i perioder i min tidigare relation, både fysiskt och känslomässigt. Tragiskt. Men sant.
Har heller aldrig funderat så mycket kring det här med ”tvåsamhet”. Mer än att de två åren innan min skilsmässa, då jag levde ”isär” från min familj och i viss mån mitt ex, så ploppade det upp med jämna mellanrum. Kanske mest utifrån perspektivet att ”lever jag, är jag i, en relation så vill jag känna en tvåsamhet”. Ett vi. Ett oss. Den känslan fick tyvärr en och flera rejäla törnar under de två åren…
Sen behöver det inte nödvändigtvis innebära att man ses 24/7,365 och bor och lever under samma tak.
Just nu så är jag förälskad (!). Japp, det gick fort. Det går fort. Känner mig kär, känner att någon annan är kär i mig. Det är spännande, det är pirrigt. Det skänker glädje, energi och en rejäl dos av ”feeling good”.
Vi hörs av varje morgon, varje dag, varje kväll. Vi försöker ses så ofta vi kan, med en stor dos av respekt och lyhördhet för varandras liv, varandras ”tidigare” liv, ”hur veckan ser ut”.
Vi försöker vara spontana och flexibla. Vi vill båda vara det. Vi har kastat fjantiga ”regelböcker” ut genom fönstret. Vi gör upp våra egna regler så som det passar oss. Det finns inga måsten. Det känns som vi känt varandra i en evighet, trots den korta tiden.
Känslan är berusande, den är superhärlig. Jag trodde kanske, nästan, inte att jag skulle få uppleva den igen. Inte på det här sättet.
Tid och rum och dagar har flutit ihop. Vi tycker att vi båda har hunnit med så mycket, men när vi räknar ”bakåt” så får vi inte riktigt ihop det. Berusande som sagt.
Vi är båda äldre nu, kanske klokare, kanske mer utvecklade, kanske mer öppna, starkare men även sårbarare. Vilket man kanske inte var när man var kring de ”30”, innan barn, innan ”ett liv”…
Vi har redan planerat in en ”dejt” till den 15 juli… 
Känns det lätt, är det rätt!
Nästan allt som rör en tänkbar ny relation känns motigt och besvärligt. Bara tanken på att börja om med alla kompromisser igen får mig att vilja lägga benen på ryggen.
