Jag tror du har rätt i mycket här.
Generellt kan man väl sträcka sig att alla kan göra misstag, en gång.
När jag var student hade vi ett talesätt efter mindre lyckade händelser: en gång är ingen gång, två gånger är en vana.
Kanske håller jag inte med om att en gång är ingen gång, det gör för ont… men två gånger är en vana och lärde man sig inget första gången så finns det lite hopp om bot o bättring.
Det där känner jag igen. SÅ mycket.
Jag gör det hela tiden. Det har lett till att jag inte längre vet vem jag är. För jag har i så många år levt på ett sätt som är anpassat efter honom och hans humör/sinnesstämning. Istället för att känna in mig själv har jag agerat på ett sätt som passat honom, för att undvika att framkalla något obehagligt eller för att försöka lugna ner en redan pågående situation. Det har liksom varit enklare att hantera mitt i mig själv och spela teater för att det ska flyta bättre här hemma.
Min sambo är deprimerad i perioder, det har varit riktigt jobbigt senaste två åren. Nu är det lite bättre period, men jag är hela tiden på spänn för att jag inte vet när det blir dåligt igen. Så jag känner aldrig att jag vågar säga vad som helst t ex. Undviker att göra saker jag vet att han ogillar att jag gör t ex eftersom han är svartsjuk tänker jag alltid när jag pratar med någon kille att jag gör något fel…
När jag ibland inte orkar vara tyst längre och faktiskt säger något om vad jag tycker eller känner så blir det alltid jobbigt. Ofta möter han det med att irriterat säga ”ja jag vet att jag är sämst och värdelös” (han blir ett offer) eller typ ”det ser ut som du har tappat ansiktet, vad ÄR det?” ”Vad gnäller du om nuuu då?” Eller ”vad synd att du ska vara sådär sur, det blir så tråkigt då”. Jag känner mig ifrågasatt och förlöjligad.
Jag tror aldrig han på riktigt har visat att han bryr sig om MIG, mina känslor, utom i höstas när jag sa till honom att jag inte längre vill ha det såhär. Annars är jag bara jobbig som ”stör” honom känns det som.
Nu börjar det dock pysa ur mig. Jag kan inte ackumulera mer känslor inom mig. Jag kan inte längre låta mig själv stå tillbaka. Jag håller på att kvävas! Eller explodera…
Jag tror att alla är känsliga för detta!
Det är ju ofta inte bara familj som kan ha åsikter, utan ofta har vi ju en tvåsamhetsnorm i hela samhället. Bilden av det perfekta livet ska ju ofta innebära ett förhållande och helst rätt antal barn etc.
Det enda jag personligen hoppas är att vi någon gång kan ändra den bilden lite, så att vi istället uppmuntrar personer att leva liv där vi kan få må bra, oavsett om det livet innebär en tvåsamhet eller ej.
Och det är ett väldigt högt pris 
Nej, det finns ju inga medaljer, tyvärr. Det är väl ingen som har tackat dig för att du har bitit ihop och offrat dig själv så länge?
Det enda som händer är ju egentligen att man bara har gått miste om ytterligare år av sitt liv. Men ofta kan det vara så att ju längre man har kämpat för något, ju svårare är det att ge upp. Åtminstone kunde jag känna så, när jag kämpat länge i tidigare förhållanden. Då var jag rädd för att faktiskt säga rätt ut att det mesta av det var förgäves, och att var extra dag jag stannar blir en extra dag som jag kastar bort.
Men även rent generellt kan jag vara rätt skeptisk till ett (annars rätt vanligt) tankesätt att det är en bedrift att kämpa sig igenom en otrohet.
Vari ligger bedriften, undrar jag spontant då?
Är det en bedrift att bita ihop om sina sårade känslor för att rädda ett förhållande som den andre redan har kränkt med sin otrohet?
Är det en bedrift att fortsätta ett förhållande som inte längre innehåller de viktigaste grundpelarna, såsom respekt, ärlighet och trohet?
Är det en bedrift att förneka sig själv och sitt eget värde och mående?
Jag kanske låter lite hård i detta, men det är för att jag själv känner mig klar med den biten. Jag är klar med att förlåta, förstå och låta andra bete sig hur som helst gentemot mig