Jag är gift med en man som är bipolär. Under perioder med mani har han haft " historier" med andra. Två gånger nu. En tredje verkar vara på ingående. Ser många tecken.
(När han är frisk är han både snäll och omtänksam, skulle aldrig göra något som skadar mig)
Men det som jag funderar över är att JAG känner skam. Jag har aldrig berättat för någon om detta. Varken släkt eller vänner.
Dels vill jag inte “smutsa” ner honom, alla tycker så bra om honom.
Sen så känner jag på något sätt att OM jag skulle berätta så skulle det visa för alla att jag är dålig, ratad, bortvald. Sjukt, jag vet (och jag vet att jag har väldigt dålig självkänsla).
Men jag känner liksom att det måste bero på mig, att jag inte är något att ha.
Någon som känner igen detta?
Eller har några råd hur jag ska kunna sluta känna dessa känslor?
I en annan tråd skrev en användare att otrohet ofta beror på mekanismer djupt inne i en människa, och det behöver alltså inte ha ett dugg med förhållandets kvalitet att göra.
Och även av din knappa beskrivning går det att tämligen säkert kunna konstatera att ingenting du gör eller inte gör kommer att kunna ändra hans beteende. Det ligger bortom dig.
Det jag undrar är vad som får dig att tro att du måste leva under dessa villkor?
Varför kan inte du förtjäna bättre än att slippa bära på hans skam och slippa bli utsatt för otrohet?
Jag är övertygad om att du faktiskt förtjänar bättre.
Jag känner igen mig. Mitt ex blev utbränd och i utredningen tyckte läkaren se tendenser till manodepression. Jag tog upp det vid mötet när vi alla träffades, men läkaren sa att man måste behandla en sak i taget. För mig var det tydligt att han hade sina perioder av mani. I hans fall handlade om pengar, investeringar, boka in saker, vara aktiv osv. Jag som anses vara en superenergisk person upplevde honom som den där ekorren i “Andra sidan häcken”, har du sett filmen? Där ekorren rör sig ultrafort och man hänger inte med alls. Precis så var det. Hans idéer var helt orimliga, oekonomiska men där och då tyckte han att han kommit på den bästa lösningen och var sjukt taggad! Oerhört tröttsamt. Därefter kom alltid depressionen, det var som att leva i en evig berg- och dalbana och det är verkligen inte hur jag ville leva. Men jag förstår varför han fastnade för mig, för han tyckte att jag var “hans oas i den här kaotiska världen”.
Du pratar om skam. För mig var skammen precis som för mig det att andra skulle få reda på hur han behandlar mig. Att den där bilden om en stark självständig kvinna, den finns ju inte, att det är fejk. Att jag är fejk. Jag vet inte om du också försöker dölja sådant, så att grannar, vänner och familj inte ska upptäcka det. Det blir som en konstig dans, han gör si, jag gör så och så fortsätter det runt,runt och runt.
Hur känner du själv, vill du ha det så här? Vill du leva det här livet? Varför ska du vara kvar? För mig känns det som om du blivit medberoende, har du läst om det? Om inte, gör det.
Du har all rätt till ett harmoniskt och lyckligt liv. Tänk på det. All rätt till ett lyckligt liv utan dramatik. <3
Ja jag har läst en del om medberoende och känner igen mig. Tidigare trodde jag att det bara gällde missbruk, men har börjat tänka att det kanske kan dyka upp vid andra problem också.
Jag har noterat hur jag gör en massa för att täcka upp för hans misstag. Sopa upp efter honom. Tar liksom på mig skulden.
Sen att jag anpassar mig efter hans humör och sinnesstämning. Läser av.
Jag har i perioder verkligen övervägt att lämna honom. Men tänker då på allt som faktiskt är bra. Samt att jag har sjukbidrag och ekonomin blir så försämrad om vi skiljer oss. Jag måste då också flytta från en gård med en massa djur (som jag älskar). Och han har totalt brutit ihop de gånger jag tagit upp saken. Blivit helt förkrossad. Då tycker jag ju synd om honom och ändrar mig. Tänker att det nog ska bli bra igen.
Sen är det någon fånig känsla av att jag i alla fall ska lyckas med något. Har aldrig fått något bra statusmässigt i livet (vilket jag har fått vissa pikar av släkten). Men även om min närmsta släkt är “lyckade” rent ytligt, så har ingen lyckats hålla ihop ett äktenskap. Det är bara skilsmässor runt om mig, ingen lever i ett förhållande.
Själv är jag inne på 36 år (vi träffades mycket unga).
Sen gick jag till en terapeut vid förra manin. Hon fick mig riktigt att känna mig löjlig och överkänslig. Hon sa (lite hånfullt) " har du inte kommit över det här än"? . Detta ett halvår efter att han haft en 1 år lång period med en besatthet av en annan kvinna. Skrivit 10-20 sms i timmen, gömt sin mobil, åkt dit i smyg några gånger mm.
Det gjorde att jag trodde att det var jag som var fånig.
För min man hade också sagt att jag var överkänslig och borde söka hjälp.
Men nu känner jag att jag måste få en förändring. Försöka ställa krav. Annars måste jag lämna. Om jag klarar det.
Under åren med honom har jag blivit allt mer osjälvständig. Känner mig beroende av honom.
Men nu har jag i alla fall tagit små steg. T.ex. att börja skriva här.
Åh, vilken dålig terapeut, blir ledsen av att läsa detta, att hon inte tagit dina känslor på allvar! Min man har också haft kontakt med andra under åren och det är en fruktansvärt känsla. Det tar lång tid att bearbeta och kunna förlåta sånt, speciellt när det är flera gånger sånt händer.
Känner mig mycket igen i det du skriver att du känner skam för att berätta för någon om otroheten. Jag har alltid hållt det för mig själv och tyckt att jag inte räcker till. Om bara jag var smalare, skulle fixa mig i ordning mer, skulle vara gladare, skulle uppvakta honom mer så skulle det inte händer igen. Han har alltid lagt skulden på mig dessutom och sagt att han fick för lite bekräftelse av mig osv. Öppnade upp mig för ett par kompisar först för 1,5 år sedan när min man ville skiljas första gången, pratade även med en psykolog. Och det var så skönt att höra från olika håll att hans beteende inte är okej och att det inte är mitt fel. Men jag skäms fortfarande och söker fel hos mig, även fast hjärnan säger annorlunda.
Jag har tyvärr inga bra tips till dig hur man kommer över dessa känslor men kanske du kan söka upp en annan terapeut? Jag tycker det hjälper att prata med någon neutral. Eller så kan du prata med nån kompis som du kan lita på? <3
Detta är inte bara dåligt, det är vrickat. Byt. Hitta en annan. Den där så kallade terapeuten borde inte få komma i närheten av personer i kris. Än mindre låtsas stötta dem. Hon verkar snarast ha en kris själv.
Inget av det du skriver låter det minsta överkänsligt i mina lekmannaöron.
Det är ett större steg än du anar! Vi är många som har haft det här forumet som en språngbräda för ordentliga livsförändringar! Fortsätt skriva, älta och ventilera!
Ja helt sjukt att man själv ska känna skam över vad partnern gjort, Jag vågar inte berätta att exet redan hade träffat en ny innan vi separerade, det känns som folk kommer se ner på mig pga detta, anser att de gjort mig till åtlöje när jag tänker på vad de gjort innan vi ens flyttat i från varandra.
Men förstår inte varför jag ska skämmas och känna mig som en sämre männsika över något som jag inte gjort men det gör jag. Vågar knappt se våra tidigare gemensamma vänner i ögonen, jag skäms och får ångest, så försöker undvika dom
Jag tycker du verkar högst normal och älskar din man.
Jag tänkte ”Persbrandt” när jag läste ditt första inlägg… medicinerar din man?
Jag kan inte sådant här men är inte detta nödvändigt att medicinera för att ni ska kunna fortsätta ihop?
Och ja, du är medberoende men det är lätt att hamna där om man inte från första tecknen lämnar.
Dessutom förmodligen omöjligt att se vidden av detta redan vid första tecknen osv.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver!
Att ta på sig skulden själv. Det är som att man ska bedömas utifrån partnerns agerande. Om han söker sig utåt så är det för att man själv är för fet eller oattraktiv eller nåt.
Helt galet egentligen.
Personligen så tycker jag att det var själva lögnerna som var värst.
Han var ju inte heller bokstavligen otrogen, utan “bara” känslomässigt otrogen. Tänkte på henne hela tiden, skrev dygnet runt med henne mm. Helt besatt.
Hon verkade dock bara se honom som ett tidsfördriv.
Hans kommentarer när jag konfronterade honom om henne var att de hade Inget förhållande, för att HON inte ville det.
Tack, eller nåt…
Jo han har mediciner, men tyvärr ser han lite nonchalant på det. Han tror liksom att han är helt skyddad från att bli sjuk om han så bara tar en enda tablett.
Han halverade dosen mot vad läkaren föreskrev (har ökat nu igen). Sen slarvar han mycket med sömnen också, trots att det är så viktigt.
Förstår delvis att han minskade på medicinen, för han var mest en zombie med full dos.
Sov väldigt mycket och var ständigt trött och slö när han var vaken.
Önskar jag kom ihåg! Det var åtminstone i någon tråd som handlade just om otrohet. Kanske det var @Caros tråd?
Men jag började googla lite efter det, och om jag ska pussla ihop lite av det jag hittade verkar det ofta kunna se ut ungefär så här:
En vanlig anledning är en personlighet som är undvikande och kan ha svårt att hantera svackor i sitt liv. Det kan handla om psykisk ohälsa, konflikter i äktenskapet, arbetslöshet eller andra händelser som påverkar negativt. Och för dem är detta ofta ett slags flyktbeteende, precis som andra personer kan använda alkohol eller spel som flyktbeteende.
Ofta sätts detta redan i barndomen (jag är inte så bra på anknytningsteorier, men gissar att det spelar in) och är så djupt rotat i personlighet att det är svårt att hantera. Mitt ex-ex fungerade på detta sätt, och trots terapi och massa löften och massa tårar kunde han aldrig få bukt med dessa tendenser.
För andra kan det handla om ett enormt bekräftelsebehov som ingen partner i världen kan tillfredsställa. Även detta är ju svårt att komma åt, eftersom det ligger i en personlighet och inte i en situation.
Och ytterligare andra har svårt med impulskontroll eller svårt att hantera sin sexualitet, och därför blir möjligheter till sexuell kontakt alltid en stark frestelse för dem på ett sätt som kan vara svårt att riktigt komma åt.
Och i TS fall verkar det handla om en sjukdom, och det har så klart inget alls med TS att göra, fast hon får ta konsekvenserna och till och med känner skam över något som inte handlar om henne alls.
Men rent generellt läser jag ibland i trådar att många tror att otrohet aldrig kommer att upprepas, eftersom den otrogna ångrar sig, gråter och lovar förändring. Och jag tvivlar inte på att de allra flesta är uppriktig i sin ånger. Jag tvivlar inte på att de allra flesta inte vill upprepa det. Och att de inte vill såra sin partner.
Men samtidigt är det nog väldigt svårt att bryta mönster som är så djupt inrotade i ens personlighet, även med terapi. Det behöver inte handla om att de nödvändigtvis är onda personer, men nästa gång en svacka kommer i livet eller omständigheterna ger frestelser är det inte lika lätt för alla att gå emot sina impulser.
@Solskugga Det var samma för mig, alla små lögner, alla hemligheter var det värsta. Att han kunde sitta bredvid mig i soffan samtidigt som han messat med andra, det där leendet varje gång de hörde av sig. Att det första på morgonen och kvällen är att skriva till nån annan. Att han levt ett dubbelliv och förklarat mig för galen. Sedan blev min man jätte arg på mig för att jag kallad honom otrogen. Han tyckte inte att han var det men där sätter väl alla olika gränser.
Jag har många gånger funderat på om inte det hade varit lättare för mig att bearbeta om han hade haft en One Night stand med någon.
En annans sak som jag tycker är svårt att svälja är att han pratat med dem andra om oss och vad inte fungerar mellan oss istället för att han pratade med mig om det. Såklart så visar de sig förstående och manipulerar åt det hållet som passar de bäst…
Besatt är ett bra ord att beskriva detta på, min man eller ex har också lätt för att bli besatt av andra.
Exakt så!
Sitta och skriva t.o.m. när man är i närheten. Och låtsas som ingenting.
Sen den totala förnekelsen när jag tog upp mina misstankar. Jag var enligt honom helt sjuk och behövde söka hjälp. Jag “kände fel” mm.
Började starkt tvivla på mitt förstånd (tills jag lyckades komma över hans telefon och motbevisa honom).
Jag har en väldigt jobbig relation till hans mobil numera. Varje gång han sitter med den eller när jag hör meddelande signalen får jag ett ångest påslag.
Extra jobbigt nu när han har börjat skriva väldigt mycket med en gemensam bekant till oss båda.
Jag blir rätt sur på henne också. Hon håller på och skickar meddelanden hela tiden. Även bilder av sig själv. Förstår inte riktigt syftet (hon är också gift).
Alla dessas meddelande triggar hans bipolära sida.
Håller med om att ett ONS på ett vis varit mindre jobbigt. Inget långvarigt. Och inga känslor.
Ja, här känner jag igen mig från tidigare förhållanden.
Jag har tidigare haft en partner som också hade rätt många personliga problem, vilket naturligtvis också påverkade vårt förhållande. Och jag var gång som jag tog upp någonting som gjorde mig ledsen eller orolig i förhållandet bröt han ihop, och det blev nästan jag som fick trösta honom istället.
Nu i efterhand kan jag se det som ett medvetet eller omedvetet sätt att faktiskt manipulera en situation, för det gjorde ju att fokuset hamnade på honom och att mitt mående och mina behov återigen kom i skymundan. Men tyvärr har jag fått lära mig den hårda vägen att tårar, självömkan eller uttryckt ånger inte är någon som helst garanti för ett ändrat beteende eller en bättre framtid.
Jag förstår dig. Tycker verkligen att det är helt fel av din omgivning att ge dig pikar eller tillåta sig att döma ditt liv efter ytliga och rätt menlösa materiella aspekter. Det har inget att göra med hur lyckad man är! Inte i min värld, åtminstone.
Men jag vänder mig lite emot tanken att ett intakt äktenskap är ett tecken på framgång. Det KAN vara det, ifall äktenskapet är bra. Men att stanna i ett dåligt äktenskap är för mig ingen framgångsindikator. Då kan det många gånger vara en större bedrift att göra sig fri och leva ett liv fritt från kränkningar, smärta och evig kamp.
Det där med känslomässig manipulation (medveten eller inte). Det är ett kapitel för sig.
Har märkt att ofta när jag tar upp något som jag tycker är jobbigt, något som jag mår dåligt av, så kan han börja prata om hur dåligt HAN mår…
Angående att vara “lyckad” så är det väl mycket en fånig grej av mig. Att låtsas att vi har det bättre än vi egentligen har det. Den enda i släkten som lyckats förbli gift. Utan några större bråk eller drama. Om än på bekostnad av att jag biter ihop.
Men det känns som att varje årsdag, varje jubileum är en slags seger. Som att det vore ett maratonlopp. Att jag ska få nån slags medalj efter 25 år. 30 år. Lurar ju bara mig själv.
Åh ja det där med att han skickar meddelande när jag sitter bredvid i soffan, fruktansvärd känsla, svår att beskriva. MItt ex gick iväg direkt efter vi kommit hem från att ha firat julafton med barnen och mina föräldrar för att träffa sin nya eftersom hon slutade jobba kl 21. Då hade vi iofs beslutat om separation men bodde fortfarande ihop. Men den känslan var obeskrivlig och sitter fortfarande djupt inom mig. Om vi hade blivit tillsammans igen hade jag haft väldigt svårt att släppa allt det han gjort och hur han betedde sig innan och under vår separation.
Men ni ska fortsätta vara tillsammans? Känns som att du hade mått bättre om ni delat på er. Den här känslan du känner just nu, tror inte den kommer att försvinna.
Det är exakt samma för mig, jag avskyr hans telefon. Han har på sig den exakt hela tiden. Han byter pin-kod lite då och då och har ställt in allt så att inga avisieringar visas på låsskärmen. Så fort han tar upp telefonen och börjar skriva så blir jag misstänksam. Han chattar via sms, WhatsApp och via olika spel. Jag har även en misstanke att han har kontakt med någon annan nu som bidragit till att han vill skiljas. Han förnekar såklart men är samtidigt online natten igenom vilket han inte brukar vara. När jag frågar honom direkt så svarar han inte utan blir arg över att jag anklagar honom.
Verkar konstigt att eran bekant skicka bilder på sig själv.
Jag har mycket svårt att acceptera vår skilsmässa nu, mycket pga min familj som typ inte känner någon som är skild alls. Alla lever sina lyckliga liv med stort hus och trädgård. De erkänner såklart inte att de tycker det är skambelagt med skilsmässa men jag vet hur de tänker. Det gör det hela väldigt svårt och påverkar mig oerhört mycket även fast jag vet att det inte borde spela någon roll.
Jag håller tummarna för dig att du kan frigöra dig från dessa tankar och känna efter vad som är bäst för just dig! Du förtjänar någon som älskar och uppskattar dig!
Fortsätt skriva, älta och ventilera!
Det var åtminstone i någon tråd som handlade just om otrohet. Kanske det var 