Har haft otroligt tuffa månader efter separation.
I tanken varit besatt av x dygnet runt. Att vilja få honom tillbaka.
Så för några veckor sedan tyckte jag mig börja se separationen i ett vidare perspektiv. Klarare liksom.
Som att jag ärligt kände att separationen är ett faktum det finns ingen återvändo och jag vill inte ha någon återvändo. Det var inte längre nått jag bara försökte intala mig längre.
Så skönt!
Men så för kanske två veckor sedan vände det igen sakta mot det sämre. Blir värre för varje dag. Vill bara ha honom tillbaka oavsett vad.
Och jag vill INTE ner i djupet igen. Orkar inte.
Ska det vara såhär??? Får man dalar och hur f-n bryter man dem?
1 gillning
God morgon,
Min erfarenhet av sorgearbete är väl att det inte handlar om ngn rätlinjig process, utan en vindlande resa som ibland känns som att man ”backar” i sorgen. Men tror du verkligen att det är det som händer? Bakslag o dikeskörningar kommer att drabba oss, men för det mesta så rör vi oss sakta framåt. Jag fattar varför man kallar det för sorgearbete, för det är JOBBIGT. Var snäll mot dig själv, var inte så rädd för svackan, den har ett slut.
2 gillningar
Tyvärr är det en ständig berg och dalbana, gud vet hur länge. Vissa dagar är riktigt bra under omständigheterna och man kan blicka framåt bortom eländet. Andra kraschar man totalt i bottenlöst mörker. Men på nått sätt reser man sig varje gång, kanske lite starkare.
1 gillning
Håller helt med. Jäkla bergochdalbana…
Orkar inte känner mig helt slut . Och det har bara gått 4 -5 veckor…
1 gillning
För min egen del var det konstigt nog lättare i början. All tid gick åt att skapa nya rutiner. När det var gjort kom tankarna mer och mer. Även fast jag vet att det är mycket mer harmoniskt nu när jag har barnen och jag har blivit en bättre pappa. Tankarna vandrar hela tiden på krysset och hennes uppenbarliga jakt efter grönare gräs. Hur släpper man tankarna på sitt ex med nya män när man innerst inne vet att man har det bättre nu, trots att det var jag som blev lämnad.
Detta äter upp mig mina kära forumvänner.
1 gillning
Jag förstår dig precis! Hur släpper man taget .
Tack för svar. Går fortfarande nedåt
Återkoppling: ja hur släpper man taget…
Dippat igen, fast jag nu är klar med övertagande av huset och har träffat en underbar person som ser mig. När tar det slut när kan man lämna det jobbiga bakom sig… går det någonsinn…
1 gillning
Svar nej.
Se det som en seglats. Du har tagit dig ur ett oväder mot lugnare vatten. Dyningen märks ännu och ytterkanten av ovädret når dig fortfarande. Med tiden kommer du längre och längre bort ifrån det men du kommer att snegla bakåt och rysa. En malström kan då och då försöka fånga dig och dra in dig i det. Det värsta kommer antingen att etsa sig fast eller så förblekna och du börjar minnas de ljusa stunderna, kanske fråga dig själv om det verkligen var så hemskt som du mindes det, om det inte hade funnits något du kunnat/ skulle gjort annorlunda. Svar nej. Det kan på avstånd ibland vara lätt att glömma det svåra och tunga, att förtränga hur det var när man var i den rasande stormen. När man trodde man kommit igenom visade det sig bara vara stormens öga och sedan fortsatte det på andra sidan till dess man tagit sig ur ovädret. Det kommer alltid att finnas där, förhoppningsvis som en lärdom, en påminnelse att inte gå på samma mina igen men det kommer alltid att finnas där.
4 gillningar
Det var klokt beskrivet 
Jag känner så också att jag mådde ganska bra i sommras men nu när jag landat i det nya boendet så kan man inte sluta älta vad som hänt
1 gillning
Får lite ångest när jag läser den här tråden… 
Kämpar så hårt med att ta mig upp ur mörkret. Tanken på att gång på gång ramla ned igen i mörkret är rätt (läs mycket) skrämmande.
Jag förstår rent teoretiskt att det kommer att gå upp och ner länge. Men när jag försöker ta in det med hjärna och hjärta blir det lätt panikkänslor. Det har knappt gått två veckor. Herregud, vilken mörk och smärtsam väg som ligger framför mig… 
1 gillning
Jag tänker att du inte ska måla f-n på väggen, se det du läser om andras erfarenheter som en tröst att du inte är ensam om du skulle uppleva det på samma sätt.
Men det är ju inte alls säkert att det blir så för dig, du kanske bearbetar detta ordentligt nu och sedan är du redo att gå vidare, för så kan det ju faktiskt lika gärna bli för dig 
2 gillningar