Nämen tredje gången gilt då, ingen minns en fegis osv
Jag sov över hos honom en natt, vi hade ett långt samtal, både om dåtid/nutid o framtid. Vi kom fram till att ge det en chans till, båda var överens om att det inte kunde vara som förr. Han var fortfarande inte redo att prata samboskap osv, men var redo att kompromissa, ge mer, och försöka prata om framtiden i små steg, OK liksom.
Nu sitter jag här, med hjärtat krossat igen (!) och känner mig sååå korkad Han var ju (chockerande nog) fortfarande inte redo, och såklart hände ingen förändring. Jag höll de delar jag lovat, har tagit tag i mitt eget mående (medicin mot ångest, terapi mm) medans han gjort, ja, ingenting alls!
Han planerade helgerna utan mig, tyckte aldrig han hade tid över, bad honom att iaf svänga förbi och ta en kaffe med mig ibland, inget hände. Jag bröt armen då satt han med mig på akuten hela natten, jag var så lycklig att han var där. Dagen efter åkte han iväg till sin kompis stuga med sina barn, med logiken att “jag har ju ändå barnen nu så kan inte hjälpa dig ändå” Min bästa vän kom upp från Malmö och stannade i över 1,5 vecka. Han kom inte förbi en enda gång, jag kände mig så ensam, sviken.
Tills slut pratade vi igenom allt och jag tog upp att vi behöver ju inte flytta ihop i år, eller ens nästa, men jag vill VETA om vi har en framtid ihop, att vi har samma mål isf längs vägen så att det finns ett ljus i tunneln, och han kunde inte svara på det…
Han älskar mig, vill vara med mig, men var nog rätt nöjd nu, han ville också ses oftare men kände inte att det var lika jobbigt som jag. Han var inte redo att diskutera framtiden, alls, inte liksom ens bolla och prata lite löst, han tyckte det var för tidigt för det (1år) och han sa att han kanske aldrig kommer vara redo, han vet inte. Mitt hjärta brast, och jag bestämde mig för att lämna honom, och han höll väl med för han ville inte hindra mig i livet ändå.
Men nu har jag sån ångest, och jag är ömsom arg och kränkt, ömsom hjärtekrossad och ledsen! Han påstår att jag är hans stora kärlek men tydligen inte nog viktig för att försöka ta tag i sina egna problem för, eller ens försöka lösa det, då kastar han hellre bort mig.
Han har han varit mitt största stöd och bästa vän de här senaste året, och jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag både hatar och älskar honom. Hatar honom för att jag känner mig lurad och bortkastad, han visste vad jag ville ha, jag har varit så tydlig, och ändå höll han mig kvar och gav mig det jag behövde höra, för att sen ta tillbaka det när det blev allvar.
Varför är jag så dum, suck