Ber om ursäkt för lång text men måste skriva av mig:
Jag träffade otippat en man i början av mars efter allt kaos med exet, vi började dejta lite försiktig och han var verkligen allt jag letat efter, jag började hoppas på att jag faktiskt hittat den jag var menad att vara med (galet I know) han var lagom på och drivande första månaderna, frågade om jag ville vara exklusiv med honom ock berättade att jag var den han väntat på länge , att han kände samma sak som mig och att han gärna ville vara med mig och se vart det tog vägen (ingen av oss ville stressa fram något då båda hade lämnat våra fd förhållanden ungefär samtidigt)
Efter två månader började han dra sig undan, vi pratade varje dag och han sa att han tänker på mig /saknar mig, men han tog som inte initiativ till att ses/träffa mig och verkade off, jag tog upp det med honom, han bad om ursäkt och erkände att han själv märkt av det, att han inte visste varför men kanske hade backat av rädsla.
Jag sa att om vi ska fortsätta måste vi ses oftare, han höll med!
Sedan hände ändå ingenting, jag kände mig aldrig prioriterad eller viktig, han ville aldrig ses mer än en kväll ca varannan vecka, och aldrig en hel helg. Han sa att det kändes normalt för honom där och då, och att han inte tänkt på det som något negativt så jag vågade inte riktigt pusha på honom mer. Men jag bjöd in honom att “komma förbi och säga hej” två helger på raken om han ville, han svarade “haha jamen vi ser väl hur det ser ut, vore kul” och dök aldrig upp…men fortsatte skriva att han saknar och tänker på mig hela tiden.
Två dagar på raken jobbade vi i samma hus men han tog sig ändå inte ens 5 min för att komma och säga hej trots att vi inte setts på nästan 2v, då gick något sönder inom mig och jag frågade vad han ville (?) och han erkände till slut att han nog inte hade så bråttom in i ett förhållande. Jag sa att jag hade känslor för honom och att det kanske var dags för mig att bryta, han berättade då att han också hade känslor för mig men bara ville ta det långsamt efter hans förra relation. Ok!
Fastforward till igår, vi hade ett snack i helgen då jag inte sett honom (igen) på flera veckor då han var sjuk helgen vi skulle ses, och känner mig osäker på “oss”
Och igår skrev han att han tänkt en massa och nog inte var redo för något seriöst ännu, och nog inte skulle vara det på ett tag. Han tycker om mig enormt mkt och tycker jag är den finaste han träffat men han kände att det var bäst att vi slutade dejta då vi var på olika plan och i olika lägen, han ville inte såra mig eller slösa min tid.
Och jag är så jävla ledsen nu! Gråtit hela dagen och känner mig mest bara värdelös jag tror inte han menat illa på något vis då han ändå är en vettig och bra man, men känner mig ändå korkad som blev kär i honom och uppgiven att jag kanske inte försökte mer? Kanske bjöd in honom mer?
Men hade han verkligen saknat mig som han säger så hade han väl ändå hört av sig och velat umgås?
Han gjorde mig osäker när han aldrig riktigt tog initiativet till att ses = jag tog inte det heller och moment 22 hände. Snälla säg mig att det här blir bäst trots allt?