Känner mig vilsen

Min historia
181

Det låter klokt. Viktigt för dig och din dotter att ha er fristad där det råder lugn och ro.:pray:
Har själv fått en hel del insikter kring gränssättning den här vintern/våren, och har ännu en bit kvar.

Känner också igen mig i det här kring kontrollen. Nu har jag lite äldre barn, men får tampas en del med det främst när det gäller den yngste som är i tidig skolålder.

Jo, det har hållits sedan jag skickade meddelande om det i februari, peppar peppar. Har fått någon pik om det, men försöker låta det rinna av mig. Jag vågar helt enkelt inte riskera det för barnens skull. Och jag känner själv också, för den delen, ett tryck i bröstet bara jag tänker på att en sådan situation skulle kunna uppstå igen. Usch det var hemska dagar där.

Kämpa på @Nicknames :muscle::revolving_hearts::pray:

1 gillning
182

Nej aldrig sovit hos honom, han har henne aldrig själv, bara besökt henne här hos mig. Hon är drygt 2 år nu.
Egentligen är jag inte heller bekväm med att hon skulle sova där så har ändå varit bäst så (tyvärr)

Tror egentligen inte han kommer träffa henne mer nu när han insett att jag verkligen inte släpper in honom i livet igen :confused:

4 gillningar
183

Härligt att höra att det känns så bra! Men så otroligt deppigt med dessa män som bara bryr sig om sina barn om de har något att vinna på det och för att ha kontroll över barnens mamma. :frowning:

Heja dig som kämpar för ditt barns bästa!

2 gillningar
184

Måste bara skriva att du är fantastisk! :heart::muscle:
Du har tagit viktiga steg för en bättre framtid både för dig och dottern. Heja dig!

4 gillningar
185

Ber om ursäkt för lång text men måste skriva av mig:

Jag träffade otippat en man i början av mars efter allt kaos med exet, vi började dejta lite försiktig och han var verkligen allt jag letat efter, jag började hoppas på att jag faktiskt hittat den jag var menad att vara med (galet I know) han var lagom på och drivande första månaderna, frågade om jag ville vara exklusiv med honom ock berättade att jag var den han väntat på länge , att han kände samma sak som mig och att han gärna ville vara med mig och se vart det tog vägen (ingen av oss ville stressa fram något då båda hade lämnat våra fd förhållanden ungefär samtidigt)

Efter två månader började han dra sig undan, vi pratade varje dag och han sa att han tänker på mig /saknar mig, men han tog som inte initiativ till att ses/träffa mig och verkade off, jag tog upp det med honom, han bad om ursäkt och erkände att han själv märkt av det, att han inte visste varför men kanske hade backat av rädsla.
Jag sa att om vi ska fortsätta måste vi ses oftare, han höll med!

Sedan hände ändå ingenting, jag kände mig aldrig prioriterad eller viktig, han ville aldrig ses mer än en kväll ca varannan vecka, och aldrig en hel helg. Han sa att det kändes normalt för honom där och då, och att han inte tänkt på det som något negativt så jag vågade inte riktigt pusha på honom mer. Men jag bjöd in honom att “komma förbi och säga hej” två helger på raken om han ville, han svarade “haha jamen vi ser väl hur det ser ut, vore kul” och dök aldrig upp…men fortsatte skriva att han saknar och tänker på mig hela tiden.

Två dagar på raken jobbade vi i samma hus men han tog sig ändå inte ens 5 min för att komma och säga hej trots att vi inte setts på nästan 2v, då gick något sönder inom mig och jag frågade vad han ville (?) och han erkände till slut att han nog inte hade så bråttom in i ett förhållande. Jag sa att jag hade känslor för honom och att det kanske var dags för mig att bryta, han berättade då att han också hade känslor för mig men bara ville ta det långsamt efter hans förra relation. Ok!

Fastforward till igår, vi hade ett snack i helgen då jag inte sett honom (igen) på flera veckor då han var sjuk helgen vi skulle ses, och känner mig osäker på “oss”
Och igår skrev han att han tänkt en massa och nog inte var redo för något seriöst ännu, och nog inte skulle vara det på ett tag. Han tycker om mig enormt mkt och tycker jag är den finaste han träffat men han kände att det var bäst att vi slutade dejta då vi var på olika plan och i olika lägen, han ville inte såra mig eller slösa min tid.

Och jag är så jävla ledsen nu! Gråtit hela dagen och känner mig mest bara värdelös :frowning: jag tror inte han menat illa på något vis då han ändå är en vettig och bra man, men känner mig ändå korkad som blev kär i honom och uppgiven att jag kanske inte försökte mer? Kanske bjöd in honom mer?

Men hade han verkligen saknat mig som han säger så hade han väl ändå hört av sig och velat umgås?
Han gjorde mig osäker när han aldrig riktigt tog initiativet till att ses = jag tog inte det heller och moment 22 hände. Snälla säg mig att det här blir bäst trots allt? :pensive:

3 gillningar
186

Du är skör.
Det är inte konstigt att du blir kär och sårad osv.
Mitt råd är att du behöver landa i allt. Du behöver lugn och ro i ditt känsloliv, få harmoni ”med dig själv”, inte definieras av din relation och om du hissas eller dissad av din partner.

Jag tror inte du ska ha en relation just nu. Så ja, jag tror att det blir bäst så här.

Av din text förstod jag att både pappan till ditt barn och din tidigare exman inte var bra för dig, kanske borde gräva i hur det blev så?

Pratar du med någon? Annars tycker jag du ska söka samtalsstöd och faktiskt lägga fokus på dig, ta tid för att må bra med dig själv (ensam) innan du ens funderar på en ny relation. ”Bonda” med vänner istället.

I mitt eget liv är jag inte alltid förnuftig…. det är alltid lättare att säga hur andra ska göra.
:heart:

2 gillningar
187

Tänker att det här inte handlar om dig utan om honom. Han behöver landa efter sin förra relation och det låter som att det kanske vore bra för dig att också göra det. Det finns inget som säger att ni inte kan ta upp kontakten igen efter en (längre) tid och bägge vill det men ni behöver nog bägge först må bra på egen hand.

1 gillning
188

Uppdatering (usch)

Han ångrade sig direkt och ville vara med mig, han fick jobba lite för det men till slut föll jag helt och hållet för honom, jag älskar honom och vi träffade varandras familjer, vänner, barn (han har 2) och pratade om att i framtiden köpa hus, fantastiskt va? Nej tyvärr inte :frowning:

Efter 5 månader (igen) kom vårt förhållande inte framåt, vi träffades 1-2g/veckan, ibland inte ens det.

Jag kände att jag inte hade plats i hans liv, hans systrar visste inte om mig, han bjöd inte med mig till familjen (mer än mamman). Jag var osäker, orolig och tog upp det med honom flera ggr, han sa att visst ville han också ses mer, men att han var rätt nöjd just nu, att han inte hade möjlighet att ge mer just nu, han tackade ja till en lägenhet (där jag inte kan bo) bakom ryggen på mig utan att ens prata med mig. Efter ett tjafs om det + några dagars paus gjorde han slut då han kände att han inte kunde ge mig det jag ville ha.

Jag försökte samla ihop mig sj och gå vidare men var helt oförstående, om man älskar någon vill man väl inte riskera att förlora dem väl?

Han ringde senare och ville vara vänner, jag sa dumt nog ja (han var min bäste vän) efter ett tag ändrades tonen, vi sov ihop en natt, började prata varje dag, men han hade inte yppat ett ord om att ha ändrat hur han känner, inte visat det heller, och inget ord om att bli ihop igen. Jag hade panik och försökte gå vidare (var rädd att bli lurad/ bli fast och vänta på honom för evigt) så gick på krogen och hånglade med en annan man en månad efter vårt breakup, vilket jag var ärlig med då han frågade, dumt!

Han kom hem till mig och skrek på mig då, grät och förklarade hur jag krossat hans hjärta, hur vi nästan var tillsammans igen och att han äcklades av mig nu, jag försökte påpeka att det ju var HAN som inte ville leva med mig, HAN som lämnat mig inte bara 1 utan 2ggr i år, och hur dåligt jag mått av det och att han ju inte ens sagt något om att vara tillsammans igen? Men han vägrade lyssna, enligt honom var allt det jag tagit upp bara fel (och massa annat otrevligt)

Så nu står jag här, igen hjärtekrossad, ledsen och arg och fattar ingenting? Gjorde jag så fel?

1 gillning
189

Nej, det gjorde du inte. Och du tvingade med detta fram ett besked vilket inte var en minut för tidigt, tvärtom :muscle:

Du behövde sannolikt den här härdsmältan för att successivt (för du gör det nog inte till fullo än) kunna inse att vad du än gjort, gör eller skulle kunnat göra så hade det aldrig varit varken bra eller tillräckligt för honom. Antingen för mycket, för lite, för på, för av bla bla bla. Hade han velat vara med dig, på riktigt… då hade han varit det. Så enkelt är det, men inte desto mindre tufft att inse motsatsen.

Så för din egen skull hoppas jag att han aldrig kontaktar dig igen, för han går inte att lita på. Han är emotionellt omogen och har förmodligen en hel del egna issues, men jag hoppas att det svider som satan (och det tror jag det gör, inte av saknad efter dig, utan av ren desperation över att ha förlorat kontrollen) för den där uppblåste fjanten att han äntligen tappade styrpinnen helt :facepunch:

2 gillningar
190

Tack! Han har verkligen varit en av de bästa män jag träffat på många sätt, aldrig klickat såhär med någon, trodde verkligen jag hittat rätt men nej, ouch

Han har trauma (ptsd) sen barndomen + ex som han pratat en del om, tror mycket sitter i den rädslan han fått med sig vilket jag förstår, men oavsett har du ju rätt, hade han verkligen velat vara med mig så hade han väl iaf försökt att ta tag i problemet och gett det hela ett ärligt försök åtminstone?

Han är omogen (erkänt det själv) så huvudet på spiken där. Har bara känts som att om jag stannar med honom kommer jag få vänta på honom medans han “bestämmer sig” för om han faktiskt vill leva med mig, känns som att han inte är redo för ett förhållande men inte velat släppa mig heller. Aldrig känt mig så osäker förut i ett förhållande.

Fick så dåligt samvete när han skrek att jag varit otrogen, att han var ledsen och förkrossad, det tog i hjärtat :pensive: ville ju bara försöka gå vidare och inte krossa mitt eget hjärta igen genom att fastna i limbo med honom (igen) liksom. Om han velat bli ihop igen hade han väl för fasen sagt något?

1 gillning
191

Jahajaa, vore jag du så skulle jag inte fästa så stor vikt vid det pratet. Han måste vara “omogen” på ett ovanligt sätt som både intellektuellt inser hur omogen han är, orerar om det och ändå fortsätter att dribbla runt sin omgivning med hänvisning till sina ptsd-issues… M E N utan att öht göra ett smack för att på allvar ta tag i problemen och skaffa hjälp för att börja fixa till sig själv :woman_facepalming:

Glöm honom, en gång för alla :muscle: :v: :revolving_hearts:

2 gillningar
192

Vi behöver höja ribban för vad vi förväntar oss av en partner. Att sätta ett ”ägarskap” på dig och förvänta att du ska dansa efter hens pipa är en sån jävla red flag så det finns inte. Det finns bättre män där ute, som inte är totala jävla nötter (ursäkta polynesiskan)

4 gillningar
193

Åh, nu när du säger det ja, han är medveten om problemen det skapar (rätt ofta iaf) men tar inte tag i det hela för fem öre, rätt sjukt nu när jag tänker på det att han hellre riskerar att förlora den han säger sig älska, än att söka hjälp för det han påstår står i vägen för oss

Fyfan, du har rätt, dags att gå vidare :pensive: :heartbeat:

1 gillning
194

Haha du fick mig att skratta iaf, tack!

Han har tidigare varit jävligt vettig att prata med, så just skrikandet och hans attack med sårande ord kom som en jävla chock för min del, var som att han totalt tappat fattningen. Nä det har du rätt i, han hade ju ett slags ägarskap över mig när jag inte “fick” ställa krav på honom i förhållandet, men inte heller gå vidare utan honom :frowning:

1 gillning
195

Vad han säger och vad han gör/känner är två skilda saker. Men nu har du fått upp ögonen och kan släppa/överlämna det problemprojektet i någon annans händer. För han kommer garanterat att snurra dit någon annan som ska lyssna och förstå alla hans problem.

Så allt han jiddrat om sitt ex kan mkt väl visa sig bestå i att hon har upplevt ungefär detsamma som du, men det vet man såklart inte… men någon omöjlighet är det definitivt inte.

196

Han föll på eget grepp och det visade sig med all önskvärd tydlighet hur van han är att ha kontroll och kunna styra, samt hur lågt han reagerar när han tappar kontrollen över spelet… rätt åt den fjanten :joy:

1 gillning
197

Har märkt det, han säger varje dag hur mkt han saknar mig, tänker på mig, vill leva med mig. Men gör exakt 0 och ingenting för att faktiskt visa att han menar det?

Som när vi inte setts på 2 veckor, jobbade i samma hus och han inte ens kunde ta 5min för att ge mig en puss, aldrig känt mig så oviktig förut :confused:

Ja tyvärr är det nog inte bättre än så, aldrig tänkt på det så förut, då han kan vara rätt osäker i sig själv med dåligt självförtroende, men kanske är osäkerheten som eldar på kontrollbehovet? Han har ju eg styrt hela vårt förhållande genom att bestämma takten, eller ja bristen på takt dvs.

2 gillningar
198

Syster.
Lyd ett gott råd.
Ta din mats ur skolan.
Irl är tvärtemot sagans värld;
när prinsessan kysser sin drömprins blir han en groda.
Han är en manupilativ jäkel som vet vilka knappar han ska trycka på.
Ju närmare du kommer, desto fler varningssignaler ser du men då har du fått rosafärgade glasögon som filtrerar bort varningsljusen och rosafärgade öronmuffar som tar bort varningsljuden.
Ta av dig dem, se vilket kräk han är bakom fasaden och de fagra orden, lägg benen på ryggen och kuta så långt du kan åt andra hållet.

3 gillningar
199

Precis, med sina väl valda ord och förklaringar hit och dit som alltid har sin grund i att han är ett offer för alltings inneboende jävlighet, utan eget vuxenansvar.

Men nu såg du hur det gick när han plötsligt tappade kontrollen… han förlorade fattningen helt, fasaden rämnade och mörkret sipprade fram :alien: :scream:

Sällan har väl ett mer eller mindre betydelselöst hångel haft en så stor, viktig och nästintill livsavgörande betydelse… för DIG och då isolerat i positiv bemärkelse :muscle: :v: :revolving_hearts:

3 gillningar
200

Ja du har nog rätt, har svårt att se kräk-sidan antar jag (men det har jag alltid) :frowning: så ingen nyhet där