Det är egentligen omöjligt att acceptera att han inte vill samma som du. Det är ju inget man rycker på axlarna åt.
Jag tror snarare att du måste försöka acceptera att det blev så här dåligt.
Det kan låta som hårklyverier, men det är skillnad på att försöka acceptera en situation som man inte alls vill uppleva, och på att acceptera att livet tar sina egna vägar oavsett vad man själv önskar. Att acceptera att man mår dåligt av det.
För att göra en jämförelse: Jag har barn med funktionshinder. Kanske kan hen aldrig bli självförsörjande. Kanske kommer det funka med någon sorts anpassade jobb på deltid framöver, det vet jag inte än.
Och det här har jag egentligen inte alls accepterat. Jag ville ju att mitt barn skulle vara som alla andra barn. Växa upp, börja jobba och bilda familj. Nånstans önskar jag fortfarande att det ska bli så. Jag har inte förlikat mig helt med tanken på att det sannolikt blir något helt annat. Och jag tänker sällan eller aldrig att det blev bäst som det blev. Den acceptansen har jag inte alls. Jag märker det t ex genom att jag blir illa berörd när vänner pratar om sina unga vuxna barn som har tagit examen, flyttat hemifrån, skaffat jobb, hittat en partner…
Men däremot har jag förlikat mig med hur mitt och barnets liv ser ut. Med vår situation. Mitt liv är alldeles utmärkt och mitt barn mår bra. Det blev inte som jag hade föreställt mig och hoppats, men jag tänker att ingens liv är precis som man önskar. Och det är det man behöver acceptera och leva med.
Jag är alltså inte alls nöjd med att just mitt barn drabbades av svårigheter, men jag har accepterat att jag inte är nöjd! Jag har accepterat att jag får kånka runt med min sorg och min oro över barnets framtid. Det ingår helt enkelt i mitt liv. Och jag kan må bra trots detta.
Hänger du med i skillnaden? Det är kanske bara i mitt huvud som det här låter rimligt, men jag tänker att det är två skilda förhållningssätt.
I ditt fall ska du alltså inte sträva efter att bli fri från sorgen. Det är en kamp som är omöjlig att vinna. Du får vara beredd på att sorgen kommer följa dig ett bra tag.
Du behöver hellre hitta sätt att leva med din förlust och sorg och dina tankar om framtida familjebildning. Det är vad acceptans handlar om i din situation, och det kommer hjälpa dig att hitta en väg framåt.
