Ajaj. Det tar tid. Det är ju det som är så jobbigt.
Jag vet att jag har skrivit det här förr, men jag tyckte livet flöt på skapligt när jag accepterade att jag mådde skit.
Det var när jag kämpade emot sorg och ensamhetskänslor som det blev outhärdligt tungt. När jag slet för att försöka må bra var det som att smärtan blev extra påfrestande. För jag var ju inte i skick att må bra.
Men när jag mer hade inställningen att “jag är dumpad och livet suger men nu är det som det är” så kunde jag finna någon sorts frid. När man sänker förväntningarna på att må bra och känna sig stark så är det enklare att hitta sinnesro, tror jag. Låt ingen lura dig att tro att du ska må bra efter viss lång tid. Så funkar det inte. Följ din egen tidsaxel.
Förr eller senare kommer man ju trots allt må bättre. Det är i princip garanterat. Men det är ingen idé att försöka skynda på den processen.
Och kom ihåg att man kan göra roliga saker trots att man är allmänt bedrövad! Det hjälpte mig mycket att inse den enkla sanningen!
Jag träffade mitt ex idag. Han kom och hälsade på. Idag har vi en relation där jag tycker det är kul att han håller kontakten och tittar förbi ibland. Men jag saknar honom inte alls som partner längre. Han har blivit en trevlig kompis.
För några år sedan gjorde det så fruktansvärt ont i mig att han mest tycktes vilja ha mig som vän. Men idag är jag hur nöjd som helst med hur allting landade till sist.
Det tog något år - två kanske - innan jag märkte att det inte gjorde ett dugg ont längre.