Visst hade jag kunnat det men som @Lisa0987 tror jag det var som skrev… man vill ju samtidigt sätta igång livet igen. Ju längre tid jag bor här desto mer känns det som att jag bara går och väntar på att något automatiskt ska hända? Att möta mina känslor och rädslor. Att vara ensam och faktiskt känna mig ensam på riktigt kanske är exakt det jag behöver? Jag vet inte.
2 gillningar
Jag vet att många här varnade mig men att jag ändå vågade tro på oss igen. Hans ord som gång på gång upprepade att:
“Jag vill försöka igen. Jag vill försöka lära känna varandra på nytt och se om vi kan hitta tillbaka till någonting bra. Dom bra sidorna finns ju här, men jag vill se om vi kan jobba på de problem vi haft…”
Jag ville ju samma sak. Så gärna ville jag just precis det där så när Februari var slut och vi gjorde vår sista parterapi ihop så fortsatte vi ju att umgås som vänner. Som vänner fast rätt så fort med inställningen om mer. Vi hade sex två gånger. Kysstes. Höll hand. Snabbt blev jag förvirrad och ledsen och drog genast tillbaka sexet. Det gick inte. Han förstod och ville absolut inte plåga eller såra mig utan ta det lugnt så vi bestämde oss återigen att “försöka lära känna varandra på nytt och utan krav eller press” och nu i en lugnare takt utan sex eller flirt. Men denna gång gick det över i att vi oftare höll hand, kramades, pussades och för mig var det så mycket tröst och glädje i det då jag saknat dem bitarna enormt under vintern och våren… Vi pussades varje gång. Han höll om mig på ett sätt som jag kände mig mer bekväm i än när vi var ihop. Han höll min hand överallt. Kunde pussa mig mitt på stan. Det kändes så otroligt fint. “tänk om någon ser oss?” frågade jag “då får dem se!” log han och gav mig hopp om att han ju genuint ville detta och inte bara gjorde det i smyg.
Men, sen kom det dagar och stunder då det blev missförstånd igen. Frågor. Jag försökte så innerligt att “vara annorlunda” och inte göra såsom jag tidigare gjort. Jag försökte verkligen göra annorlunda mot hur jag tidigare gjort och tänka på vad jag gjorde. Inte genast gå in i försvar/attack och bli arg eller för upprörd, ta ett djupt andetag och försöka se hans sida av det hela. Försöka stänga av känslorna lite och visst gick det bättre! Absolut, men när jag sedan skulle “prata” och förstå varför/hur - då gick det inte längre utan det blev helt jävla fel… Att ta oss “förbi” hindret blev den stora fallgropen här. Jag kunde se den, känna den, förstå den men när vi sedan skulle prata om den och tillsammans försöka komma över den så var det så svårt att veta hur… Han gick ofta snabbt tillbaka till våra fem år och var negativt inställd med förutfattade meningar om att jag skulle “bli som vanligt” och jag, jag försökte tänka nytt, men eftersom det just precis - var något nytt så visste jag liksom inte hur jag skulle agera/fråga/prata för att inte göra det värre och tillslut hamnade jag i det gamla ändå eftersom han ju redan satt mig där… Till sist pressade jag honom tillbaka till terapin för att försöka “få fler verktyg i dessa situationer för att kunna bygga på vårt “framåt”…” och då kände han att jag tvingade in honom i ett hörn. Att det gick för fort och framförallt att vi bråkade igen. Att alla bra stunder under våren sköljdes bort och en våg av negativitet drog över allt det vi jobbat på och utvecklat. Han tyckte att detta inte skulle behövas verktyg för, utan att två människor själva skulle vara kapabla att komma över det tillsammans med ren vilja… Men att vi är alldeles för olika och att det bara inte går…
Jag känner att han gav upp igen. Utan ett genuint försök en andra gång. Varför var det så fel att få verktyg i parterapin? Skämdes han över att vi inlett något för snabbt? Skämdes han över att gå tillbaka efter vårt “avslut” och sedan för att jag haft rätt - vi älskade varandra såpass mycket att vi ju kunde ha gett det ytterligare ett försök? Jag känner bara att om vi gått tillbaka och sagt att vi VILL försöka jobba på våra olikheter och problem så hade vi kanske fått precis det vi behövt för att kunna ta oss över - där vi fastnade? Vi fick ju bara parterapi med utgångsläge att avsluta förhållandet - aldrig för att bygga vidare… Det var det jag konstant efterfrågade och ville ha. Det var det som jag kände att JAG hade behövt och velat få stöd och råd kring.
Men varför ville han inte mer?
Det värsta är att den nu blir en upprepning på November månaden. Återigen har han berättat att det är katastrof på jobbet och han funderar på att byta jobb. Han är stressad, sover dåligt och allt det där som var problem i November. Vad gör han? Han gör sig av med mig som ett resultat trots att jag alltid försökt stötta hans karriär… Var det jobbet som utlöste det då? Och nu igen? Var det missfallet som gjorde att han fick en kris? Fick han överhuvudtaget en kris? Eller inte? Är det kanske jag som har en kris och förändrats enormt de senaste åren? Jag vet inte?
För fyra veckor sedan satt vi i hans soffa och jag tog en djup suck och såg ut över alla flyttkartonger. “vad är det?” frågade han snällt. “nej, det känns bara så konstigt…” "ja, men om det inte blir bra kan du alltid flytta tillbaka 
" jag förstår att många här inne läst mina inlägg och tolkat honom som full av skitsnack osv. Men för mig har han alltid menat varenda ord han sagt. Han ljuger inte. Han har bara så enormt svårt att lyssna på sina känslor. Hjärna före hjärta. Logik före känslor.
Han älskar mig fortfarande, men han har bestämt sig för att vi inte funkar ihop… och jag går sönder för enligt mig, enligt lilla, känslosamma mig så KOMMER DET FUNKA. Om vi båda två hade fått verktygen så är jag fanemej säker på att det hade löst sig så jävla bra? Vi vill samma saker, vi har samma mål. Jag har tänkt denna vår på hans “sämsta sidor” och jag älskar varenda en av dem. Att han är datornörd och vill spela, spela för fan. Det är mitt minsta bekymmer och jag hade ju kunnat åka iväg med en kompis eller ta egentid själv… Vi gjorde problem av småsaker som inte hade behövt vara problem? Varför pratade vi aldrig om detta och fick förståelse för varandras behov och känslor? Varför? VARFÖR?
Varför är det så extremt svårt och läskigt att prata om känslor? Känna? Älska? Ångra sig? Varför måste livet vara ett exeldokument och att minussidorna alltid ska slå ut plus, även om plussen är fler?
Är jag helt knäpp som inte kan köpa detta?
Det är som att jag vill skaka om honom. Vad fan sysslar du med X? Du kommer ju förlora mig föralltid och det är som att du gått in i något mörkt rum och stängt dörren? Snälla prata med mig, berätta, förklara…
En av mina närmaste bekanta som känner honom väl uttrycker att han är rädd. Han vågar inte känna. Han vågar inte försöka. När det blir svårt stänger han av. Och det måste vara svårt ett tag för att kunna bli riktigt bra igen, men båda två måste jobba för att nå dit… Inte bara jag 
Jag vill inte vara jobbig här inne, jag vill inte älta förevigt och hoppas på något som aldrig blir. Jag hade gett honom ännu en chans om han på riktigt visade mig att han ville KÄMPA för alla bra sidor och delar men jag är inte naiv. Så länge han inte föreslår parterapi igen så tänker jag försöka jobba för att gå vidare…
Jag vet inte längre om hoppet lever vidare. Han har lämnat mig två gånger nu och gett upp vilket självklart tagit extremt mycket på mig och mitt välmående… Men jag skulle ljuga om jag sa att kärleken dött. Självklart älskar jag honom och önskar att vi på något sätt kan fortsätta att vara i varandras liv…
Oavsett vad han gjort och inte gjort så är han en fantastisk människa. Jag är otroligt tacksam över våra 6 år och kommer sakna honom varje dag och sända honom kärlek när jag minns. Han förtjänar det bästa i livet och är jag fel person där så hoppas jag att han hittar rätt.
Men jag kommer inte försöka få tillbaka honom som under våren. Jag tänker inte övertyga honom om oss och om min kärlek.
Men jag kommer nog tyvärr fortfarande behöva skriva här. Gå i terapi. Kramas med min lilla-stora kille och förhoppningsvis bli starkare själv i min ensamhet… detta var ju planen oavsett men nu blir det helt ensam och helt utan X. Åtminstone inte såsom jag hade önskat men kanske som vänner om några månader eller år.
1 gillning
Du är verkligen INTE knäpp. Tror ditt ex kört sitt eget race, inte för att lura dig, utan för att han följt sina egna känslor utan att tänka på hur otroligt mixade signaler de ger.
Vill inte läsa in förmycket men jag känner så igen mig. Och det gör så jävla ont!!! Jag har också dragit ut på det. Vi gjorde ju slut i början på dec, bröt kontakten i slutet på feb när allt var klart med flytten (då hade vi även legat i slutet på dec och hånglat medan tårarna rann i slutet på jan). Sen tog han kontakt i början på april. Jag välkomnade med öppna armar, visste att jag skulle bränna mig men klarade inte att stå emot. Vi chattade varje dag hela månaden, alltid på hans initiativ. Han skickade bilder och videor på katten, vad han gjorde. Frågade hur jag sovit och ätit, stöttade när insättningen av mina antidepressiva var hemsk.
Sen när vi träffas irl efter fyra veckor av konstant prat får jag en panikattack av alla känslor som väller över mig och han lägger sin hand på min och säger “jag vet inte om jag ska hålla om dig för jag vill inte enabla att du får känslor för mig”. ?!?!?!! Du tycker inte att skriva som vi gör kanske gör det? “Nej? Jag är trygg i mina känslor.”
Som min vän sa: Sånt. Jävla. Kräk.
Han visste att jag var kär när vi gjorde slut. Kär i december. Kär i januari. Hur fan tänker man då när man börjar prata med sitt ex, som man vet mår riktigt dåligt.
Jo, man utgår bara utifrån sina egna känslor och har inte förmågan att sätta sig in i hur ens egna handlingar får någon annan att må - för jag mår ju bra av dem!
Sorry för svammel. Det gör bara så jävla ont att älska någon som inte älskar en tillbaka. Fyfan vad vi förtjänar bättre.
4 gillningar
Åh vad jag känner igen mig. Och åh vad jag känner med dig 
Mitt ex håller på och spelar samma spel just nu och jag låter honom hålla på dumsnäll som jag är.
Men nu är det dags att växa upp, jag behöver låta honom ta ansvar och inte sopa framför honom. Vill han tillbaka får han fan göra jobbet och det tycker jag ditt ex ska göra också.
Heja dig som tar beslut som är jobbiga men kommer att lönas i längden och att du vågar gå i terapi fast det innebär många starka känslor. Jag tror på dig 
2 gillningar
Midsommar, hoppas ni har en fin dag… Själv vill jag bara sova bort dagen, semestern, sommaren, livet.
3 gillningar
Jag har sovit bort stora delar av dagen, är sjuk sen igårkväll. Feberfrossa från helvetet, ont i halsen och huvudet. Blir en ensam och trist midsommar. Hade inga storslagna planer ändå men allt slår att ligga hemma sjuk och orkeslös. Bara en cykeltur hade varit skönt.
Så om du spenderar dagen mer eller mindre i sängen så vet detta, du är inte ensam 
Men vet också detta, livet fortsätter.
2 gillningar
Jag fortsätter att känna mig så himla liten, svag och tom.
Jag kan ärligt talat säga att det fysiskt känns i kroppen som att han slet ut en del av mitt hjärta. Kanske är det inte hjärtat som gör ont, men jag har värk. Riktig värk.
Jag har än inte orkat ta steget att flytta ut. Kanske till helgen men jag får tårar i ögonen av att det då kommer bli på riktigt. Jag kommer vara själv. Ensam.
När slutar det göra så in i helvete ont.
2 gillningar
Ajaj. Det tar tid. Det är ju det som är så jobbigt.
Jag vet att jag har skrivit det här förr, men jag tyckte livet flöt på skapligt när jag accepterade att jag mådde skit.
Det var när jag kämpade emot sorg och ensamhetskänslor som det blev outhärdligt tungt. När jag slet för att försöka må bra var det som att smärtan blev extra påfrestande. För jag var ju inte i skick att må bra.
Men när jag mer hade inställningen att “jag är dumpad och livet suger men nu är det som det är” så kunde jag finna någon sorts frid. När man sänker förväntningarna på att må bra och känna sig stark så är det enklare att hitta sinnesro, tror jag. Låt ingen lura dig att tro att du ska må bra efter viss lång tid. Så funkar det inte. Följ din egen tidsaxel.
Förr eller senare kommer man ju trots allt må bättre. Det är i princip garanterat. Men det är ingen idé att försöka skynda på den processen.
Och kom ihåg att man kan göra roliga saker trots att man är allmänt bedrövad! Det hjälpte mig mycket att inse den enkla sanningen!
Jag träffade mitt ex idag. Han kom och hälsade på. Idag har vi en relation där jag tycker det är kul att han håller kontakten och tittar förbi ibland. Men jag saknar honom inte alls som partner längre. Han har blivit en trevlig kompis.
För några år sedan gjorde det så fruktansvärt ont i mig att han mest tycktes vilja ha mig som vän. Men idag är jag hur nöjd som helst med hur allting landade till sist.
Det tog något år - två kanske - innan jag märkte att det inte gjorde ett dugg ont längre.
9 gillningar
Ju snabbare du flyttar, desto bättre kommer du att må, dvs acceptans av nästa fas. Inget blir bättre av att du bor kvar.
Många bra tankar från @Trassel.
Det finns nog väldigt få som aldrig blivit lämnade/sårade och oftast tror man ju att det var ”den stora kärleken”. Det är tufft, men det blir bättre, man måste igenom det.
För länge sedan separerade jag från sambo efter drygt sex år (inte mitt val) och min pappa dog i den vevan. Då låg jag hemma hos en kompis på en madrass och grät, men jag valde att jobba mycket för att skingra tankarna, det var mitt sätt att hantera sorgen.
Mitt bästa tips är att hålla sig sysselsatt och tvinga sig ut bland folk, dvs gå upp och göra sig i ordning varje dag och gå utanför dörren/jobba. Då kan man inte gå totalt in i sin sorg och man ”tvingas skärpa sig”, fake it til you make it…… Lite så.
Men alla behöver hitta sitt sätt, men det startar med acceptans tror jag.
2 gillningar
Du har fått många kloka tankar och det här, att acceptera läget, är starten.
Om förändringar hade varit enkla, hade vi alla snabbt kunnat träna oss till en snygg muskulös kropp eller lärt oss spela ett instrument. Du har frågat många gånger när gör det mindre ont och svaret är att det är inte tiden i sig att det gör mindre ont och att du kommit vidare. Det går utmärkt att fortsätta leva livet i bitterhet och besvikelse.
Att acceptera läget och samtidigt fokusera på dig och ditt nya liv, det är svaret. Du kan det här, jag tror på dig och det gör hela forumet
3 gillningar
Detta är en sanning. Ens inställning styr måendet. När man ser sin situation för vad den är och accepterar den så blir den ev bördan lättare.
Man behöver också sluta tänka på ”alla andra”, eller att livet är ”orättvist” osv. Man kan bara ändra sig själv och välja åt sig själv.
Visst kan man sörja det som inte blev. Men sedan se vad man kan ha istället.
5 gillningar
Jag läser vad ni skriver och håller med men det känns ändå som att sorgen äter upp mig?
Jag tänker bara HUR ska jag kunna eller orka börja om? Jag hade en man vid min sida som jag älskade varje dag i fem år och aldrig tvivlade på. Visst hade han sidor och egenskaper som jag tyckte mindre om - men jag vet ju samtidigt att det finns ju hos oss alla? Ingen är perfekt? Och HANS sidor var ju någonting som jag alltid kände att jag kunde tolerera och leva med. Ingen är perfekt med X för mig var liksom som den där pusselbiten som saknades…
Det har gått över 8 månader sedan bomben och lite mer än två veckor sedan han återigen backade från “oss”…
Jag är ju så redo för att skaffa familj och rädd över att aldrig få bli mamma att jag laddade ner Tinder. Det var blivit en jävla cirkus där med massor av män som skriver och jag känner bara panik varenda gång någon föreslår att ses eller skriver någonting “personligt”. “Hej hur är det” där går min gräns. “Jag gillar hundar” eller “vill du ta en fika?” och jag blockar direkt i panik.
Jag vet att jag inte är redo men det var nog mer för att lugna mina känslor om att det inte finns någon annan där ute som jag laddade ner skiten. Det finns ju såklart män MEN det är inte X. Så jag tog bort Tinder igen samt Match direkt.
Jag vill bara ha tillbaka honom. Jag vill lösa allting. Jag vill berätta för honom att jag tänker kämpa tills jag dör. Men… det är ju som ni säger inte upp till mig. För han vill inte längre och jag vet ärligt talat inte HUR jag ska acceptera det?
7 gillningar
Du måste acceptera situationen som den är och tiden kommer att hjälpa dig.
Du kan styra dina tankar.
Jag förstår om du är ledsen, men du måste sluta klamra dig fast i det som varit och det som inte blev.
Det kommer inte att hjälpa ditt mående.
Lätt för mig att säga……
Kanske KBT trots allt vore bra?
1 gillning
Det är egentligen omöjligt att acceptera att han inte vill samma som du. Det är ju inget man rycker på axlarna åt.
Jag tror snarare att du måste försöka acceptera att det blev så här dåligt.
Det kan låta som hårklyverier, men det är skillnad på att försöka acceptera en situation som man inte alls vill uppleva, och på att acceptera att livet tar sina egna vägar oavsett vad man själv önskar. Att acceptera att man mår dåligt av det.
För att göra en jämförelse: Jag har barn med funktionshinder. Kanske kan hen aldrig bli självförsörjande. Kanske kommer det funka med någon sorts anpassade jobb på deltid framöver, det vet jag inte än.
Och det här har jag egentligen inte alls accepterat. Jag ville ju att mitt barn skulle vara som alla andra barn. Växa upp, börja jobba och bilda familj. Nånstans önskar jag fortfarande att det ska bli så. Jag har inte förlikat mig helt med tanken på att det sannolikt blir något helt annat. Och jag tänker sällan eller aldrig att det blev bäst som det blev. Den acceptansen har jag inte alls. Jag märker det t ex genom att jag blir illa berörd när vänner pratar om sina unga vuxna barn som har tagit examen, flyttat hemifrån, skaffat jobb, hittat en partner…
Men däremot har jag förlikat mig med hur mitt och barnets liv ser ut. Med vår situation. Mitt liv är alldeles utmärkt och mitt barn mår bra. Det blev inte som jag hade föreställt mig och hoppats, men jag tänker att ingens liv är precis som man önskar. Och det är det man behöver acceptera och leva med.
Jag är alltså inte alls nöjd med att just mitt barn drabbades av svårigheter, men jag har accepterat att jag inte är nöjd! Jag har accepterat att jag får kånka runt med min sorg och min oro över barnets framtid. Det ingår helt enkelt i mitt liv. Och jag kan må bra trots detta.
Hänger du med i skillnaden? Det är kanske bara i mitt huvud som det här låter rimligt, men jag tänker att det är två skilda förhållningssätt.
I ditt fall ska du alltså inte sträva efter att bli fri från sorgen. Det är en kamp som är omöjlig att vinna. Du får vara beredd på att sorgen kommer följa dig ett bra tag.
Du behöver hellre hitta sätt att leva med din förlust och sorg och dina tankar om framtida familjebildning. Det är vad acceptans handlar om i din situation, och det kommer hjälpa dig att hitta en väg framåt.
13 gillningar
För att citera Allan Karlssons livsfilosofi: Det är som det är och det blir som det blir.
ref:
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. En underbar skröna av Jonas Jonasson
3 gillningar
Jag tänker ganska ofta på Winston Churchills svarta hund. Han betraktade sin depression som en svart hund som dök upp hos honom då och då, och följde honom vart han än gick.
3 gillningar
Jag försöker acceptera det så gått jag kan… Men att känna att man inte fick chansen fullt ut eller ens förstår varför? Det gnager så hårt och gör det så otroligt svårt…
Jag förstår liksom inte och delar inte hans anledningar. Jag förstår dem och jag vill inte förminska hans känslor men det känns ibland som att han fått för sig något som aldrig var och gjort en höna av en lite jävla fjäder… För honom kanske det var jättestort men hade han bara PRATAT med mig så tror jag att vi hade löst alltihop… När vi under våren pratade om de problem han upplevt så pratade vi ju också om lösningar och andra möjligheter… ALLT vi sa då gjorde honom nöjd och han sa att han önskar att vi kommunicerat innan (då lösningarna var riktigt jävla bra) och att vi hamnade på samma bana…
Men så blev det såhär ändå? Jag känner mig som en snickare med alla verktyg framför mig men utan manual? Vi har allt framför oss, det känns bra både när vi ansträngt oss och träffats spontant och han säger att han fortfarande älskar mig? Varför släpper han taget när vi inte ens försökt? Varför ger han upp utan att gå tillbaka till terapeuten och tala om att nu är vi HÄR - hjälp vad skulle vi behöva göra nu…
Jag VET att jag måste acceptera det men det är så otroligt jävla in i helvete SVÅRT
Och ja, jag går i EMDR nu som är mot depression och trauman. Gick i KBT i vintras men psykologen var sjuk hela tiden och sedan flyttade den vårdcentralen. Nu när jag flyttar i dagarna ska jag byta VC och önska KBT igen.
Ja det känns verkligen brutalt och omöjligt. Jag kan förstå att två människor inte vill samma saker men allt det vi gått igenom under våren har ju pekat mot att vi faktiskt vill? Jag accepterar inte att han återigen gav upp för att det blåste lite motvind. Herregud det gör det ju i alla relationer? Men vi har grunden där och HUR kan man inte vilja kämpa för den?
Jag förstår vad du menar och uppskattar verkligen dina ord. Man behöver liksom acceptera att livet inte blev som man önskade och att allting inte blev som man velat eller trott. Så är det såklart och jag accepterade hans beslut i november men under våren fick jag liksom hoppet åter…
Nej jag håller med dig och förstår skillnaden. Det blir en sorg som man får lära sig att leva med och acceptera. I slutändan kommer det förhoppningsvis bli ett vackert minne när jag tänker tillbaka på vad vi hade och även i framtiden tänka på vad som hade kunnat bli, men aldrig blev. Förhoppningsvis ser jag tillbaka på det med glädje och kärlek då.
Ja, ibland har jag tänkt tanken om hur jag hade känt och hanterat detta om vi inte försökt skaffa barn två gånger. Om jag inte haft missfallen i bagaget… Om det hade varit enklare? Jag vet inte. Han är min stora kärlek och även om jag nu knappt får någonting annat än “hund-relaterade sms” så känner jag tyvärr att en gnutta hopp hänger kvar. Någonstans i bakhuvudet tänker jag att om han bara så småningom kan se mitt nya liv, i min nya lägenhet… då kanske kanske… men sen försöker jag slå bort den tanken och tänka att jag behöver börja mitt nya liv i min nya lägenhet enbart för MIG…
Men det är brutalt svårt
Jag uppskattar verkligen allas råd och ord som kommenterar mina patetiska inlägg.
Jag vet att jag håller kvar i hoppet men det är så fruktansvärt svårt att släppa taget. Jag vet liksom inte hur jag ska acceptera och gå vidare. Vart börjar jag ens?
Jag försöker verkligen intala mig själv att detta är ju vad han vill… även fast jag inte riktigt kan tro på det då han ju visat motsatsen hela vägen hit.
Jag tror verkligen att det är en stor livskris som han själv inte kan förklara. Personen han blev i november och nu igen i juni är inte den person han var i 5 år. ALDRIG. Jag såg och kände aldrig några varningatecken som i andra relationer. Jag kände mig bara älskad och som att det var vi mot allt. Och jag kan bara inte tro att han innerst inne INTE vill vara utan mig utan att han önskade att saker vore annorlunda… men att han inte vet hur och väljer denna väg då han är rädd? Vi är för olika. Men hur kan han inte ha tyckt det i fem år?
Men ja, ni har ju rätt, han visar ju inte det längre och vi har i princip nollkontakt mer än kring absoluta måsten och hunden.
Han behöver kanske vara utan mig nu och eftersom jag älskar honom så vill jag ju att han ska må bra och kommer ge honom det han vill ha.
Men fyfaaaaan va svårt det är.
4 gillningar