Jag vet att många här varnade mig men att jag ändå vågade tro på oss igen. Hans ord som gång på gång upprepade att:
“Jag vill försöka igen. Jag vill försöka lära känna varandra på nytt och se om vi kan hitta tillbaka till någonting bra. Dom bra sidorna finns ju här, men jag vill se om vi kan jobba på de problem vi haft…”
Jag ville ju samma sak. Så gärna ville jag just precis det där så när Februari var slut och vi gjorde vår sista parterapi ihop så fortsatte vi ju att umgås som vänner. Som vänner fast rätt så fort med inställningen om mer. Vi hade sex två gånger. Kysstes. Höll hand. Snabbt blev jag förvirrad och ledsen och drog genast tillbaka sexet. Det gick inte. Han förstod och ville absolut inte plåga eller såra mig utan ta det lugnt så vi bestämde oss återigen att “försöka lära känna varandra på nytt och utan krav eller press” och nu i en lugnare takt utan sex eller flirt. Men denna gång gick det över i att vi oftare höll hand, kramades, pussades och för mig var det så mycket tröst och glädje i det då jag saknat dem bitarna enormt under vintern och våren… Vi pussades varje gång. Han höll om mig på ett sätt som jag kände mig mer bekväm i än när vi var ihop. Han höll min hand överallt. Kunde pussa mig mitt på stan. Det kändes så otroligt fint. “tänk om någon ser oss?” frågade jag “då får dem se!” log han och gav mig hopp om att han ju genuint ville detta och inte bara gjorde det i smyg.
Men, sen kom det dagar och stunder då det blev missförstånd igen. Frågor. Jag försökte så innerligt att “vara annorlunda” och inte göra såsom jag tidigare gjort. Jag försökte verkligen göra annorlunda mot hur jag tidigare gjort och tänka på vad jag gjorde. Inte genast gå in i försvar/attack och bli arg eller för upprörd, ta ett djupt andetag och försöka se hans sida av det hela. Försöka stänga av känslorna lite och visst gick det bättre! Absolut, men när jag sedan skulle “prata” och förstå varför/hur - då gick det inte längre utan det blev helt jävla fel… Att ta oss “förbi” hindret blev den stora fallgropen här. Jag kunde se den, känna den, förstå den men när vi sedan skulle prata om den och tillsammans försöka komma över den så var det så svårt att veta hur… Han gick ofta snabbt tillbaka till våra fem år och var negativt inställd med förutfattade meningar om att jag skulle “bli som vanligt” och jag, jag försökte tänka nytt, men eftersom det just precis - var något nytt så visste jag liksom inte hur jag skulle agera/fråga/prata för att inte göra det värre och tillslut hamnade jag i det gamla ändå eftersom han ju redan satt mig där… Till sist pressade jag honom tillbaka till terapin för att försöka “få fler verktyg i dessa situationer för att kunna bygga på vårt “framåt”…” och då kände han att jag tvingade in honom i ett hörn. Att det gick för fort och framförallt att vi bråkade igen. Att alla bra stunder under våren sköljdes bort och en våg av negativitet drog över allt det vi jobbat på och utvecklat. Han tyckte att detta inte skulle behövas verktyg för, utan att två människor själva skulle vara kapabla att komma över det tillsammans med ren vilja… Men att vi är alldeles för olika och att det bara inte går…
Jag känner att han gav upp igen. Utan ett genuint försök en andra gång. Varför var det så fel att få verktyg i parterapin? Skämdes han över att vi inlett något för snabbt? Skämdes han över att gå tillbaka efter vårt “avslut” och sedan för att jag haft rätt - vi älskade varandra såpass mycket att vi ju kunde ha gett det ytterligare ett försök? Jag känner bara att om vi gått tillbaka och sagt att vi VILL försöka jobba på våra olikheter och problem så hade vi kanske fått precis det vi behövt för att kunna ta oss över - där vi fastnade? Vi fick ju bara parterapi med utgångsläge att avsluta förhållandet - aldrig för att bygga vidare… Det var det jag konstant efterfrågade och ville ha. Det var det som jag kände att JAG hade behövt och velat få stöd och råd kring.
Men varför ville han inte mer?
Det värsta är att den nu blir en upprepning på November månaden. Återigen har han berättat att det är katastrof på jobbet och han funderar på att byta jobb. Han är stressad, sover dåligt och allt det där som var problem i November. Vad gör han? Han gör sig av med mig som ett resultat trots att jag alltid försökt stötta hans karriär… Var det jobbet som utlöste det då? Och nu igen? Var det missfallet som gjorde att han fick en kris? Fick han överhuvudtaget en kris? Eller inte? Är det kanske jag som har en kris och förändrats enormt de senaste åren? Jag vet inte?
För fyra veckor sedan satt vi i hans soffa och jag tog en djup suck och såg ut över alla flyttkartonger. “vad är det?” frågade han snällt. “nej, det känns bara så konstigt…” "ja, men om det inte blir bra kan du alltid flytta tillbaka " jag förstår att många här inne läst mina inlägg och tolkat honom som full av skitsnack osv. Men för mig har han alltid menat varenda ord han sagt. Han ljuger inte. Han har bara så enormt svårt att lyssna på sina känslor. Hjärna före hjärta. Logik före känslor.
Han älskar mig fortfarande, men han har bestämt sig för att vi inte funkar ihop… och jag går sönder för enligt mig, enligt lilla, känslosamma mig så KOMMER DET FUNKA. Om vi båda två hade fått verktygen så är jag fanemej säker på att det hade löst sig så jävla bra? Vi vill samma saker, vi har samma mål. Jag har tänkt denna vår på hans “sämsta sidor” och jag älskar varenda en av dem. Att han är datornörd och vill spela, spela för fan. Det är mitt minsta bekymmer och jag hade ju kunnat åka iväg med en kompis eller ta egentid själv… Vi gjorde problem av småsaker som inte hade behövt vara problem? Varför pratade vi aldrig om detta och fick förståelse för varandras behov och känslor? Varför? VARFÖR?
Varför är det så extremt svårt och läskigt att prata om känslor? Känna? Älska? Ångra sig? Varför måste livet vara ett exeldokument och att minussidorna alltid ska slå ut plus, även om plussen är fler?
Är jag helt knäpp som inte kan köpa detta?
Det är som att jag vill skaka om honom. Vad fan sysslar du med X? Du kommer ju förlora mig föralltid och det är som att du gått in i något mörkt rum och stängt dörren? Snälla prata med mig, berätta, förklara…
En av mina närmaste bekanta som känner honom väl uttrycker att han är rädd. Han vågar inte känna. Han vågar inte försöka. När det blir svårt stänger han av. Och det måste vara svårt ett tag för att kunna bli riktigt bra igen, men båda två måste jobba för att nå dit… Inte bara jag
Jag vill inte vara jobbig här inne, jag vill inte älta förevigt och hoppas på något som aldrig blir. Jag hade gett honom ännu en chans om han på riktigt visade mig att han ville KÄMPA för alla bra sidor och delar men jag är inte naiv. Så länge han inte föreslår parterapi igen så tänker jag försöka jobba för att gå vidare…
Jag vet inte längre om hoppet lever vidare. Han har lämnat mig två gånger nu och gett upp vilket självklart tagit extremt mycket på mig och mitt välmående… Men jag skulle ljuga om jag sa att kärleken dött. Självklart älskar jag honom och önskar att vi på något sätt kan fortsätta att vara i varandras liv…
Oavsett vad han gjort och inte gjort så är han en fantastisk människa. Jag är otroligt tacksam över våra 6 år och kommer sakna honom varje dag och sända honom kärlek när jag minns. Han förtjänar det bästa i livet och är jag fel person där så hoppas jag att han hittar rätt.
Men jag kommer inte försöka få tillbaka honom som under våren. Jag tänker inte övertyga honom om oss och om min kärlek.
Men jag kommer nog tyvärr fortfarande behöva skriva här. Gå i terapi. Kramas med min lilla-stora kille och förhoppningsvis bli starkare själv i min ensamhet… detta var ju planen oavsett men nu blir det helt ensam och helt utan X. Åtminstone inte såsom jag hade önskat men kanske som vänner om några månader eller år.