Jag är en kvinna i 50års-åldern som har en fråga om min väninna. Hon är gift sedan många år tillbaka, de har det bra tillsammans, men har haft det ganska tråkigt tillsammans ett tag, men pratat om att det blir bra igen, och har inga planer på att gå ifrån varandra.
Men genom jobbet har hon träffat en säljare som brukar komma förbi ungefär en gång i veckan. Detta har pågått ca 1-2 år. Hon säger att det absolut inte är något mellan dom, han är bara väldigt trevlig och rolig. De brukar dricka lite kaffe och ibland äta lunch, när han har vägarna förbi. De skiver även på telefonen till varandra, när de är lediga, inget speciellt säger hon, men ändå. Det jag tycker känns fel är att hon inte berättat detta för sin man, då hon inte tycker att det finns något att berätta, för det inte hänt något mellan dom, säger hon.
Jag tycker tvärtom, att om det är så oskyldigt som hon säger, så är det inga problem att berätta det.
Det känns som hon har känslor för denna man, även om hon säger tvärtom.
Nu ska de även göra en dagsutflykt tillsammans, för att göra ett gemensamt inköp till företaget.
Jag vet att det inte är min sak att lägga mig i, men jag bryr mig om båda två, då båda våra familjer umgåtts i många år.
Är det jag som överreagerar, eller är detta okej? Känns det okej att de åker bort tillsammans? Varför döljer hon detta för sin man? Kan jag hjälpa till, kan jag göra något, eller ska jag hålla mig utanför?
Det är jobbigt att bara se på.
Min gissning är att du har rätt i dina aningar, eftersom du förmodligen känner din väninna väl. Det finns säkert en viss spänning mellan henne och den här säljaren. Annars skulle du inte ha reagerat. Men hur allvarligt det är kan du ju knappast avgöra. Kanske är det bara en liten oskyldig humörhöjare, ett kul sällskap? Eller något mer. Kanske är det bara vänskap nu, men i riskzonen att gå betydligt längre.
I vilket fall är det här ingenting som du egentligen kan lägga dig i. Jag förstår din oro. Om det skulle braka iväg på något vis kommer det ju ge en hel del efterverkningar i ditt liv också, eftersom ni umgås familjevis. Men det är inte mycket du kan göra, tror jag.
Beroende på hur nära relation ni har kan du möjligtvis ta upp ämnet i ett mer allmänt perspektiv. Kanske prata om just riskerna med att umgås mycket med en annan intressant man i perioder när man tycker att det egna äktenskapet är lite småtråkigt. Men om det bli pekpinnar och varningar kommer hon ju inte lyssna, utan bara slå ifrån sig.
Jag tänker att hon är en vuxen människa som måste ta eget ansvar för sitt liv och sina val. Men som vän kan du kanske vara en liten klar förnufts-röst som påminner om att det inte alltid är värt att riskera tilliten i äktenskapet. Samtidigt är det så oerhört lätt att den sortens upplysningar landar totalt fel och får motsatt effekt. Ingen vill ju bli uppläxad av sina vänner.
Hur skulle du vilja att hon beskrev detta för sin man? Jag tänker att det beror på hur hennes äktenskap ser ut. Är de jättetighta och pratar mycket om allt i sitt liv är det lite konstigt att inte berätta om detta. Men är han helt ointresserad av henne och hennes liv blir det ju värsta grejen att hon ur det blå, utan att de någonsin pratar om hennes liv annars, ska berätta att hon ibland dricker kaffe med en manlig kollega på jobbet.
Tänker du att det hade varit samma sak om det var en kvinnlig kollega hon åt lunch med och messade med ibland? Är det bara att han är man som är problemet du ser eller finns det andra tecken på att det är ngt särskilt mellan dem?
Din magkänsla är helt rätt, det är något där mellan dem frågan är bara vad. Det är så här att man har inte hemliga vänner för sin partner. Väldigt enkelt. Kan man inte berätta om en så kallad vän för sin partner då har det gått för långt med den där vännen oavsett om man bara har hållt hand eller kn*llat som kaniner.
Hade det varit min väninna hade jag frågat henne vad hon hade tyckt om hennes man hade gjort likadant som hon gör. Och även förklarat just den biten med vänner som ens partner inte vet något om. Därefter hade jag inte lagt mig i.
Nimue, jag förstår hur du tänker. Men, ja, jag hade faktiskt tänkt samma om det varit en kvinna. Just att man väljer att smussla med det, för att det känns skyldigt på nåt vis. Om man inte har nåt att dölja så borde man kunna prata öppet om det.
Det är möjligt att jag bara är skadad av mitt egna dysfunktionella förra förhållande, men för mig framstår det inte som smusslande. Jag har haft oräkneliga kollegor genom åren som jag druckit kaffe och lunchat med som jag aldrig berättat för min partner om. Inte för att det varit hemligt, tvärtom jag hade blivit jätteglad om mitt ex visat intresse för mitt liv eller vad jag gjorde om dagarna. Men han frågade aldrig något och var uppenbart ointresserad om jag berättade något självmant. Att berätta en så banal sak som att jag druckit kaffe med en kollega hade aldrig ens funnits i tankevärld, när jag väl försökte väcka hans intresse valde jag saker jag uppfattade som mer intressanta. Men det tyckte ju aldrig han att det var.
Så jag frågar igen, exakt vad är det du tycker att hon ska berätta för sin man, som du är säker på att han inte redan vet?
För mig framstår det snarare som konstigt att hon berättat om detta för dig. Jag förstår liksom inte nyhetsvärdet i att man lunchar och dricker kaffe med en kollega
Jag håller med dig i sak, men jag tror vi alla kan ana att här misstänker TS starkt att det finns en bakomliggande agenda hos väninnan och med all sannolikhet en romantisk idé i detta kaffedrickande med säljaren
Men alldeles oavsett vad väninnans anledningar till detta kaffedrickande än är… så kokar hela frågeställningen ner till vad TS som vännina till “kaffedrickaren” öht skulle ha för anledning att rusa till den kaffedrickande väninnans man och lätta sitt hjärta för honom?
Jo, jag förstår det, om inte annat just för att hon uppenbarligen tycker relationen till karln är spännande nog att skvallra med TS om. Det är ju ett klassiskt beteende för en kvinna som är förtjust i en man att vilja älta minsta kollegiala fika med väninnorna.
Men nä, jag ser inte heller att TS kan eller bör göra något alls åt det, mer än möjligtvis uttrycka sitt ogillande om det hela eskalerar
Jag hade en vän där jag såg samma beteende. Jag pratade med henne men det var som vatten på en gås. Inget hade hjälpt i det läget. Numera är de gifta sedan drygt 10 år. Båda lämnade äktenskap.
Din väninna kanske inte har berättat något om sitt äktenskap, t ex att hennes man är väldigt svartsjuk? Vi visar inte alltid hela sanningen om våra förhållanden och de närmaste vänner kan bli mycket förvånade över vad som kan komma fram om man skrapar lite på ytan.
Kaffekompanjonen kanske är hennes lufthål i tillvaron?
Vad är det som gör att hennes äktenskap är så väldigt värt att rädda? Är det “bara” en småtråkig period eller är det en småtråkig period som varat i 10 år?
Jag tänker att det är väldigt svårt att som utomstående (även om man är väldigt nära vän) veta vad som är bäst eller inte och tänker att man ska stötta sin vän i det den vill göra - man kan givetvis diskutera om vad som kan vara rätt att göra och hur man känner det men jag misstänker att om man kommer med vad som uppfattas som pekpinnar eller en färdig åsikt att något är bra/dåligt blir det ingen givande diskussion och hjälp.
Sen förstår jag också att det är väldigt svårt att inte göra något eftersom det är människor man bryr sig om.
