Min man och jag har varit gifta i 19 år och har en dotter tillsammans. Vi flyttade utomlands för 6 år sedan och trivs väldigt bra här. För cirka 3 år sedan så hände flera saker som fick mig att börja må sämre. Min sexlust dalade pga klimakteriet och vår dotter mådde jättedåligt för hon blev mobbad i skolan. Till slut så skar hon sig och jag var livrädd att hon skulle ta livet av sig. Jag kund inte sova på nätterna utan gick till hennes rum varje natt för att se att hon levde. Jag kände inte att jag fick min mans stöd och han förstod inte min oro för han var säker på att hon inte skulle göra något dumt. Så han var ute och festade väldigt mycket och jag var hemma.
Jag mådde sämre och sämre och vi gled isär. Han dejtade under 8 månader 3 andra kvinnor men inget mer hände.
Vi hittade tillbaka till varandra men jag hade redan gått in i väggen så senaste året har varit riktigt tufft för jag har verkligen inte varit mitt bästa jag. Jag förstår fullt ut att det har varit påfrestande för honom.
För en vecka sedan kom jag hem efter att ha varit i Sverige i 5 veckor och när jag var i Sverige fick jag bevis på att det jag sett i ca 2 månader stämde. Jag kände att jag äntligen är “frisk” från min utbrändhet vilket gjorde mig väldigt glad för nu kunde vi äntligen hitta tillbaka till varandra. Dessutom så har min sexlust kommit tillbaka.
Men dagen efter jag kommit hem så berättade han hur skönt det hade varit att vara själv. Han njöt av att vara fri att bestämma när han ville städa, handla laga mat etc. Jag förstår honom. Sen kom bomben vilket var att han träffat en annan kvinna de 2 sista veckorna under min frånvaro. Nu har han träffat henne i 3 veckor och hon åker hem till Sverige på måndag. Hon har bara varit här på semester. Den här veckan bestämde vi ändå att vi skulle ge vårt äktenskap en chans och sen har han velat fram och tillbaka. Men senast igår så var han helt bestämd att det blir skilsmässa och att han ska satsa på en relation med henne som han älskar (efter 3 veckor).
Det jag vet är att hon inte är redo att inleda en relation just nu, det berättade han för mig i morse. Hon kan inte flytta hit och han vill inte flytta till Sverige så de ska ha någon typ av långdistansförhållande. För honom fungerar det säkert för han är inte svartsjuk men hon är svartsjuk. Hon är arg på mig och blev jättearg på honom för att vi hade sex. Vi hade ju såklart sex när vi bestämt att satsa på vårt äktenskap men det gillade hon inte alls.
Jag undrar bara om det kan vara så att när jag var borta och hon dök upp så lockade det så mycket mer än de problem han kände att vi hade. Jag tänker också att nu när jag äntligen känner mig stark och frisk så kommer han se den kvinna han älskar och kanske ?glömma? henne när hon inte är här. Hennes 2 sista nätter innan hon åker hem till Sverige så ska de sova tillsammans vilket känns jättetufft. Jag är väl fortfarande i ett chockstadie. Jag är också förvirrad för han ger mig komplimanger som han aldrig gjort tidigare och säger saker som han uppskattar hos mig som jag inte hade en aning om. Det gör han trots att han vill skiljas. Han kan komma fram och pussa mig och stryka mig på armen och jag blir så förvirrad över vad han håller på med. De har bestämt att han ska åka och hälsa på henne den tredje veckan i december för att uppleva hennes vardag så jag känner att ska jag ha en chans så har jag ungefär 4 veckor på mig att rädda vårt äktenskap. Om det går. Vi hade så mycket planer och vi har gjort så mycket under våra 19 år.
Du kan endast styra dig själv och dina val så svaret på din fråga är nej, det går inte att styra eller hindra en annan person.
Jag blir helt mållös när jag läser ditt inlägg. Jag kan tyvärr inte alls förstå din vilja att stanna kvar i ett förhållande där han vid flera tillfällen haft relationer och så tydligt visar att han vill satsa på andra kvinnor än dig. Med betoningen på andra kvinnor, det här är alltså ett beteende, ett mönster.
Jag önskar att jag kunnat vara där hos dig och försökt få dig att titta inåt, vad är det för något du vill rädda? Vad är det som egentligen driver dig? Älskar du dig själv och är mån om dig själv?
Tack, Buenita! Jag blir tårögd när jag läser ditt svar. Det är ca 24 timmar han bestämde sig för skilsmässa så jag har nog inte tagit in det ännu. Jag är antagligen i chock fortfarande. Jag behöver nog landa i det här för att veta vad jag vill. Men den första spontana reaktionen var bara NEJ, gå inte ifrån mig!
Förstår❤️ Har du möjlighet att få dit ngn nära vän/familjemedlem? Så att du inte är själv? Du är i en mycket pressad situation nu och behöver all hjälp du kan få. Det är superbra att skriva här och ventilera, vi alla har varit med om separationer och kan stötta dig. Men det är också viktigt att du har någon som du kan prata med. Tänker både vänner men också psykolog. Det är nu du ska vara mån om dig själv och be om hjälp!
Varför vill du förhindra skilsmässan?
Sparka ut aset.
De användare på detta forum som känner mig vet vilket as jag är men jag hade i alla fall anständigheten att bryta med min älskarinna medan jag gav äktenskapet en sista chans.
När skilsmässan blev bestämd kom det in en annan - gift - kvinna i mitt liv. Nu blev det inte vi men eftersom jag skulle valt henne före älskarinnan som ville ha mig tillbaks bröt jag med henne också då det inte skulle vara schysst mot henne att låta henne vara andrahandsvalet.
Nu är jag solo och det är nog bäst för alla.
Jag vet faktiskt inte varför jag vill det. Vet inte ens om jag vill det men det var min första spontana känsla. Det kanske bara handlar om trygghet, jag vet hur livet ser ut med honom men inte hur det skulle se ut utan honom. Jag känner mig bara helt förvirrad och vilsen. Chocken kanske behöver släppa så att jag kan landa i vad som har hänt.
Tack!
Det är omöjligt att hitta tillbaks om han tänker sova hos henne och sedan fara till Sverige för att testa vardagsliv. Det är inte seriöst. Han behandlar dig som ett andrahandsalternativ ifall det skulle skita sig med den andra. Sparka ut karsloken.
Ge dig själv en vecka för att komma ur den värsta chocken. Under den veckan fattar du inga viktiga beslut och har absolut ingen sex med honom!
När den veckan har gått måste du börja bestämma vilken väg du ska gå.
Stanna hos din man och dela honom med andra kvinnor? Fördelen är väl att du rent materiellt har det bra och att det inte blir krångel med vårdnad och boende för dottern. Hon behöver lugn och ro i sitt liv för att kunna må bättre. Nackdelarna med att stanna är många. Risken att han ger dig könssjukdomar, risken att någon älskarinna blir gravid med din dotters halvsyskon, en tappad självkänsla för din del och kanske in i väggen igen.
Om du lämnar honom kommer du att läka och må bra med tiden, men det kan först bli en lång period med dålig ekonomi, mer bekymmer med dottern och att du känner dig ensam och otrygg.
Om du bestämmer dig för att stanna, så måste du gå in i det med öppna ögon. Du måste vara medveten om att du aldrig kan lita på honom ens när det gäller dotterns hälsa. Du måste vara helt självständig i alla lägen, för när du behöver honom som bäst, så kommer han inte att finnas där för dig. Varje gång ni har sex måste du komma i håg att han även har det med andra, så skydda dig noga!
Han vet inte än om det blir något med henne för hon säger att hon inte är redo för en relation. Hon har varit singel i 13 år. Just nu känns allt bara så förvirrande.
Stort tack! Vår dotter är 19 år och har väldigt starka åsikter om det som hänt. Jag går och drar för och nackdelar både med att stanna och att lämna honom. Jag försöker fokusera på nackdelarna med att vara kvar och fördelarna med skilsmässa.
Eftersom hon är myndig, så har både du och hon möjligheten att flytta tillbaka till Sverige. Då kommer hon också i från allt det där jobbiga med mobbingen och kan starta om helt på nytt. Du har familj och vänner som stöd (förhoppningsvis) och behöver inte på något vis vara beroende av din man.
Men han ska sova hos henne två nätter och testa vardagsliv med henne i Sverige. Och fungerar inte det får han nöja sig med dig…
nöjer du dig med att vara andrahandsvalet, husalfen som sköter barn och hem åt honom medan han är ute och festar? I mina ögon ser det ut som att du är en bekvämlighetsinrättning som ska tillgodose hans behov, du ska finnas för honom när han behöver dig men han finns inte där för och stöttar dig när du behöver stöttning.
Jag förstår att det är en chock! Och en livskris. Och att det därför är lätt att klamra sig fast vid den invanda. Det är rätt vanligt att när vi människor krisar är det just "det gamla " och redan kända som vi vänder oss till. Tyvärr kan det leda oss helt fel, när det just är det gamla invanda som istället riskerar att förstöra oss.
Så det är upp till dig att avgöra vad vanans makt har för betydelse för dig. Men däremot skulle jag nog inte vilja kalla det för trygghet, för just trygghet är nog det sista du kan få från honom. Han står för allt annat.
Om du bestämmer dig för att lämna kommer det med största sannolikhet att bli bra, så småningom. Den första tiden må vara svår, skrämmande, osäker och ofta fylld av tårar och tankar. Men parallellt med detta är det inte ovanligt att man ofta också känner en ny sorts styrka inom sig, och att ens självkänsla sakta men säkert växer för var dag.
För känslan av att stå upp för dig själv och våga lita på sin egen förmåga och inte minst sitt eget värde är en känsla som ger ett tryggare och rikare liv än att klamra dig fast vid det gamla invanda.
Med trygghet menade jag att det invanda är tryggt för man vet vad det är men det nya känns otryggt för man vet inte hur det kommer se ut. Både en chock och livskris men jag tror chocken börjar släppa nu för jag känner ilskan komma och det känns faktiskt rätt skönt. Jag vet att jag klarar mig utan honom, frågan som poppat upp är ju om jag vill det. Jag är en självständig kvinna egentligen och jag vet att jag har en inre styrka. Men chocken har nog talat en hel del skulle jag tro. Pratade mycket med vår dotter ikväll. Hon är 19 år och hon tror att en separation kommer vara bra för mig för hon anser att han begränsar mig från att vara jag. Det kanske kan stämma.
Fast vilken trygghet har du eg i din relationen? Med en man som träffat x kvinnor och som nu vill skiljas….
Det blir ALDRIG som förut, du kommer inte att glömma det som händer nu, oavsett om han skulle ändra sig. Det tar åratal att bygga upp en tillit igen. Men visst, om båda vill det, så kommer det att gå. Men inte om det bara är du som vill.
Du vet att han träffat den senaste kvinnan i tre veckor, hur länge innan det har de skrivit till varandra innan det, han har inga tidigare resor osv där de kan ha träffats?
Du skriver om tidigare dejtande, du ser bara sex som otrohet eller hur menar du att inget mer hänt?
Fast egentligen spelar just det ingen roll, för huvudpersonen just nu måste ju vara du, eller hur? Vad du vill och vad du behöver.
Samtidigt kan du ju inte tvinga din man att stanna hos dig. För han har tydligen radarn på….
Vad har du sett i ca 2 månader? Ni verkar ju ha haft det kämpigt betydligt längre.
Hur ser din ekonomi ut? Har du ett arbete o en karriär själv som du har kunnat hålla igång i utlandet?
Eller skulle du vara ekonomiskt oberoende om ni skiljer er?
Det finns ju en emotionell del, en praktisk/ekonomisk del, men även en social (vänner/familj) del. Speciellt om man bor i ett annat land.
Bara tryggheten i att man vet vad man har även om det inte är det absolut bästa.
De har inte haft någon kontakt tidigare. Hon kom ner hit på semester och då träffades dem. Vad som är otrohet och inte kan man ju diskutera. Sex, känslor, etc.
Just nu vet jag inte vad jag vill och vad jag behöver. Jag kommer inte tvinga honom till något, det vill jag inte.
Det jag fått bevis på i några månader är att jag blivit mycket bättre från min utbrändhet.
Ekonomin är just nu katastrof så det vet jag inte hur det ska lösas. Jag har eget företag och mitt i allt det här så måste jag uppbåda kraft för att få in fler kunder så ekonomin löser sig.
Jag är helt förvirrad i allt och vet inte vad som ska hända. Jag får ta ett steg i taget.
Japp! Och inga stora beslut i affekt.
Jag förstår om du är uppgiven.
Jag tror bara att i den situation du befinner dig så har du ingen trygghet någonstans, vilket i o för sig är väldigt skrämmande. Men det finns liksom inget steg tillbaks till det ni hade. För det finns ju inte längre.
Jag önskar du hittar ilskan i detta så du får mer kraft.
Skönt att du har fått din hälsa tillbaks i alla fall.
Men det är en tuff tid. Jag skulle inte räkna med din man, även om han ändrar sig, hur länge tar det tills han hittar ett nytt intresse?
Vad behöver du och vad vill du?
