Jag skilde mig för 6.5 år sedan och från början hade vi växelvisboende men rätt snabbt så lämnade hon barnen till mig på heltid och flyttade in till sin nya pojkvän i en annan stad 30 minuter bort.
Alla försök till att få henne att gå tillbaka till växelvisboende har misslyckats både med hjälp utav socialen och familjerätten.
Ursäkten har oftast varit den samma, hon bor i en liten etta och sparar pengar till ett radhus och sen skulle radhuset renoveras.
Som bäst har hon tagit dem varannan vecka och någon vecka vid sommarlov.
Men i år så var sonen, som är nästan 14 inte så sugen att gå varannan helg och hon har haft “vill du inte, så kom inte då”
Istället har hon visat stort intresse för att hänga med dottern som fyllt tio år nyligen och hämtat och lämnat henne tidigare och senare, vilket jag har tyckt att det är en bra ide, med tanke på att hon knappt har umgåtts med henne i sex år.
Men så helt plötsligt ringer hon och säger att dottern inte vill komma hem utan bo kvar med henne och byta skola och flytta till den andra orten och lovar att ta det till familjerätten med hänvisning till dotterns vilja och känslor och att hon vill “uppfostra” henne.
Växelvisboende är hon inte intresserad av och dottern som tidigare varit tveksam till växelvisboende och byta skola skriver på Snapchat att hon vill bo med sin mamma.
Efter så många år så vet jag att hon inte gör det med barnets bästa i åtanke och att det är en tidsfråga innan dottern och köras hem till mig och “dumpas”
Alla gånger hon har varit på skolavslutning, utvecklingssamtal, vabbat för att ta hand om dem när de är sjuka kan räknas på två händer.
Hur stor chans har en förälder att plötsligt efter 6 år, kräva och få heltidsboende hos sig själv och flytta henne till en annan stad och sära på syskon, klasskompisar och så vidare genom att hänvisa till en tioårings “vilja”?