Det gör absolut inget att citatet blev en del av texten, jag förstod ändå! Så det behöver du inte be om ursäkt för
Jag ser på det du skriver att du, liksom jag, lärt dig hur du kan leva tillsammans med din partner för att få det så lugnt som möjligt. Med resultatet att du själv försvann. Lika som för mig. Där känner jag ändå att jag är påväg åt rätt håll, jag börjar se mig själv mer. Små små steg.
Min sambo har också frågor om att jag går på samtal. Han tror ibland att jag åkt någon annanstans fast jag sagt att jag varit där. Ifrågasatt vad jag gör där egentligen. Men har ändå still största del låtit det där vara, inte frågat vad vi pratat om eller så. Men stämningen hemma när jag varit på samtal gör att den bra känslan efter samtalet alltid slutar med en bitter smak när jag kommer hem. Som en minivariant av silent treatment.
Det är precis som du säger, man anpassar sig så för min vill att det ska vara lugnt och med tiden så tappar bort sig själv.
Av någon lustig anledning så tror man att det har v
Av någon anledning så har man trott att dom flesta förhållande varit som vårat förhållande ungefär.
Även om magkänslan sagt många gånger att "detta är inte okej I ett förhållande "
Kännslan när partnern misstänker “tror” att det inte stämmer det man säger tycker jag är riktigt jobbig
Ja när man ser andra som ser ut att ha det väldigt bra tror man att det kanske är undantaget, att det är något särskilt med dem. Men i själva verket är det kanske det precis det normala… jag har nog väldigt låga krav på vad som är bra
Ja så är det verkligen. Perioder som är lugnare. Och varje gång tänker jag att det här fungerar nog ändå. Men nej, sen kommer något när jag minst anar det.
Dock hör jag på det du skriver att det du får höra är hårdare än det som sägs till mig, tror du har det värre faktiskt när det kommer till riktiga elakheter.
Jag brukar tänka ofta att det kanske hade varit lättare om det inte var så svängigt. Bra/dåligt. Då hade det blivit svårare att stå ut. Nu överlever jag de sämre tillfällena och väntar ut, sen vilar jag i de bra stunderna men går samtidigt beredd och på äggskal för att undvika att det ska bli dåligt igen. Och det blir det ju alltid…
Det går sådär. Eller alltså det står stilla. Däremot märker jag att jag själv håller på att förändra mig, kanske är det en del i processen att slå mig fri?
Har tagit tag i att tappa några extra kilon, ska byta jobb, fixat håret etc. Jag har även börjat ta mig för att göra lite mer saker för mig själv, vilket känns väldigt skönt!
Dels beror det väl på att yngsta barnet inte längre är lika beroende av mig = jag har mer energi och möjlighet att ta mig iväg. Men också har jag nog börjat lyssna lite mer på vad JAG vill och agerat utefter det. Även om det kanske inte är ett gigantiskt steg så är det i alla fall något…
Sambon är väldigt låg och passiv för tillfället, kanske känner han på sig att jag håller på med någon förändring och att han är rädd för vad det är som är påväg att hända. Men han gör samtidigt inget för att förhindra att det ska ske. Det har varit lugnt med ”elakheter” senaste veckorna vilket har varit skönt.
Jag blir så himla trött. Trött på mig själv, trött på allt. Jag vet inte vad jag vill. Eller är det inte det som det handlar om? Vad är det egentligen som gör att jag är kvar i den här relationen? Alltså EGENTLIGEN? Jag vet fasen inte. Eller gör jag det? Jag orkar inte tänka något mer. Vill inte älta detta längre. Vill bara att allt ska vara bra. Jag har insett att mitt humör och mitt beteende inte är mycket bättre än hans. Jag orkar inte. Jag orkar inte hålla fasad längre. Det krackelerar. Jag blir en sämre människa. Det vill jag inte vara. Men tänk om problemet inte ligger i mitt förhållande utan i något annat? Något djupare?
Jag vill vara i fred. Helt. I flera veckor känns det som. Hur ska jag veta om det är så att jag inte vill vara med honom? Hur ska jag våga ta steget? Nä, nu var det inte muntert här alltså.
Varför kan det inte vara han som tröttnar på mig så jag slipper ta ett beslut? Hur jäkla svårt ska det vara att lyssna på och gå efter mina behov? Behov som uppenbart inte kan tillgodoses av honom. Som blivit åsidosatta så många år. Som bokstavligt uttalats av honom att han inte kan klara av att tillgodose. Det är som att jag accepterat allt så länge så nu känns det liksom försent med allt. Försent att gå. Försent att stanna kvar. Försent att förändra…
Nej, det är inte så illa som det låter. Behövde bara gnälla lite. Är förvirrad. Igen.
Syster.
I femton år gick vi och tärde på varandra.
I femton år försökte jag få mitt x att förstå att det nog var bäst att gå åt skilda håll.
Hon tyckte det fungerade.
Eller i alla fall försörjningen.
Vi nötte på varandra.
Ingen av oss for väl.
Men när vårt barn kom in i tonåren kände jag att det inte gick.
Då gjorde jag det jag borde gjort för länge sedan.
Han kommer inte att ta något beslut.
Du finns där. Sköter markservicen.
En bekvämlighetsinrättning.
Någon som tar hand om honom.
Om familjen.
Nej, det är inte för sent.
Lämna.
Annars blir det status quo.
Önskar att jag kunde säga att det går bra, att jag tagit steget. Men nej. Jag är kvar och allt är precis lika. Eller nej, det är inte precis lika. Jag är inte förvirrad längre. Jag VET vad jag vill nu, jag vill lämna. Men jag vågar inte. Är så rädd för hur det ska tas emot och hur det ska gå för honom. Så jag har ju åtminstone kommit till den insikten, att jag vet vad som hindrar mig. Jag vill vara till lags, inte att det ska bli obekvämt…
Har fortsatt med mina samtal med min coach men haft paus över sommaren, ska ta upp det igen nu och förhoppningsvis våga ta det där sista steget.
Det är som min coach sa: vad väntar du på? Att månen ska stå rätt och alla planeter i rad?
Lite så är det. Det är som att jag alltid har någon anledning till att det inte funkar just nu… Just nu är det hur det ser ut just nu med osäkerheter av olika slag i omvärlden. Innan var det att vi hade bebis, att det var Corona, att han fått nytt jobb…
Det kommer inte bli ett perfekt tillfälle, jag måste bara göra det. Så ”enkelt” är det.
Ville bara skriva här att jag känner igen mig i dig från en tidigare relation jag hade.
Jag tänkte i 4 år… jag visste innerst inne men fegade ur varje gång jag skulle göra slag i saken. Jag var så rädd för det okända. Sen alla tankar på vart ska jag bo, kan jag ens träffa nån annan, min ekonomi blir sämre. Sen ”men nu är det ju snart jul” och ”om jag gör slut nu vad ska jag då göra på semestern”. Ja du hör ju….
Dom där 4 åren får jag aldrig tillbaka. Jag tog steget tillsist. Sen efter nån vecka ångra jag mig, trodde jag gjort världens misstag, men hade redan köpt lägenhet då, försökte häva köpet.ja herregud jag var helt övertygad om att jag gjort ett misstag. Men det hade jag ju inte. Jag var bara rädd för det okända.
Så ja, du vet vad du behöver göra
Lycka till!
Det kommer kännas förjävligt men det blir bra! Jag lovar!!
Hej
Det går inte så bra för mig då jag inte löst det ännu.
Jag har så svårt att såra barnen…
Jag har haft lite dåligt med energi skulle igentligen har ringt för två månader sedan för samtalstid.
Jag har haft samtalsstöd fram tills i början av sommaren, men hon gick på mammaledighet vid midsommar, men idag har jag ringt och fått en ny tid med en annan genom företagshälsovården jag hoppas hon är lika bra som den andra.
Ibland tittar jag i min dagboken och då blir det solklart att jag behöver separera.
Har tränat en del för att stärka mig mentalt, då får jag även lite egentid som är skönt att få.
Ja, jag har också hittat anledningar för att
“ta det lite längre fram”
Jag står på andra sidan men i liknande situation. Mitt X hade förlossningsdepression sedan graviditeten med andra barnet. Efter 6 år med depression, många psykologer och mediciner, valde hon att lämna vårt förhållande för att försöka hitta sig själv. Hon kunde inte engagera sig emotionellt just nu. Samtidigt har hon dragit största lasten i hushållet så hennes energi har varit väldigt låg hela tiden. Förhållandet var bra, men fattades romantik och saker att såg fram emot. En stram ekonomi tillät inga resor eller liknande.
Nu bor hon på annan ort. Vi har barnen varannan vecka. Jag kämpar mer eller mindre varje dag för att ta mig till nästa dag.
Hade samtal med min coach häromveckan, där pratade vi om just det där att ångra sig. Jag kommer ha det jäkligt jobbigt att stå kvar i mitt beslut när jag möter motstånd hos honom, när han blir ledsen osv. Har lovat mig själv, och coachen, att när jag väl säger det så FÅR jag inte ångra mig. Inte till en början, då ska det ha gått tid och ha landat i att det faktiskt var fel beslut i så fall. Men det tror jag inte att det är.
Jag har ju varit/är en mästare på att låta mina känslor rinna av mig, att stänga av för att inte känna. Den förmågan är det dags att använda även i den situationen, när jag lämnar. Stänga av. Ta emot all skit men stå kvar i beslutet.
Skillnaden där är att det är jag som orsakat den andra personen lidande, då blir det svårare för mig att ta det. Annat är det när han gör något som drabbar mig, då kan jag låta bli att låta mina känslor komma fram. Men när det gäller skuld, ja då är det väldigt svårt för mig. Skuld är en känsla jag drivs av har jag kommit fram till i samtalen, det är en stark känsla som jag vill undvika. Skuld och skam.
Jag förstår ditt resonemang om att man tillslut bara ser det dåliga, köper det. I mitt fall däremot så är dom dåliga sakerna i vissa fall ganska allvarliga saker, enskilda händelser som har gjort stor skada. Skada som inte går att laga. Stora svek, det handlar inte om otrohet men att inte finnas där.
Jag har ingen att luta mig på, ingen att vara mig själv med. Ingen trygghet. Oberäknelig tillvaro. Allt är på villkor. Kräver att jag beter mig inom ramen dvs pratar helst inte med andra människor (framförallt inte män), klär mig i godkända kläder, inte är för framgångsrik för då känner han sig dålig osv. Så länge jag ”sköter mig” har vi det ”bra” men det är väldigt ansträngande och tär på mig. Jag känner mig kvävd.
Här handlar det om mer än små bråk och tråkig tillvaro.
Jag vill inte tro, och tror inte, att han medvetet är egoistisk och utsätter mig för saker. Det är det som gör det ännu svårare, att det inte är meningen från hans sida liksom. Då känns det som att jag måste acceptera allt, för han vill ju inte vara så som han är. Sen förstår jag att det inte är riktigt sant att jag måste acceptera det, men det gör att jag känner mig dålig som inte längre orkar ta det.
Otrogen har jag aldrig varit. Däremot ska jag inte sticka under stolen med att det funnits människor som lockat, man ser något som man saknar i sin relation och att det finns hos någon annan. Men det grundar sig ju just i det, att det finns något man saknar i sin relation. Att sen ta steget och agera på det, nä det har jag inte gjort. Men längtat bort lite mer, ja.
