Den där typen av kommentarer känns igen även här. Inte jätteofta, men det händer. Dock oftast i samband med att han på något vis känner sig träffad eller kränkt på något vis, då ska jag tryckas dit lite extra.
I en situation försökte jag hjälpa honom att lugna ner sig, få honom att tänka lite mer rationellt. Jag öppnade då munnen och började meningen med: men, kan du inte… och så skulle jag säga förslag på lösning. Men istället säger han: Jaha, vad ska du nu komma med för revolutionerade lösning som du aldrig har sagt tidigare då?
Jag har tänkt mycket på det där… Det ligger så mycket underförstått i den meningen som inte alls känns särskilt okej.
För ett par dagar sen hade vi en situation där jag också försökte prata med honom efter en händelse där vårt barn var inblandad. Barnet hade sagt något inför en släkting som sambon tyckte var obekvämt att barnet sa (handlade om sambons vanor…) och sambon reste sig från bordet med ett ”meeeeeeen” när barnet sagt det och gick sen iväg. Jag försökte sen prata om hur det där landade hos barnet men hann knappt börja innan han sa: Och så ska du komma med det där jävla pratet igen, som att du tror att jag tyckte det var x fel?! Sambon la sig sen i sängen och var tyst ett par timmar…
Även där lades all skuld på mig. Helt plötsligt var det jag som hade gjort fel och jag skulle då straffas ut. Även om det var uppenbart att barnet tog illa vid sig och trodde hen hade gjort något fel. Barnet hade verkligen inte sagt något olämpligt eller fel egentligen, bara sambon som inte kan stå upp för sina vanor…
Jag tror att “vi” aldrig får svar på vissa frågor.
Jag har också försökt att lugna ner vissa situationer men oftast har det inte gått då bra tyvärr
Det är inte alls okej när barnen far illa!
Har även hänt här att hon gått och lagt sig flera timmar i sovrummet när hon var oense med minsta dottern.
Det kan vara om vad som helst nästa men skulden ska alltid någon annan ha.
Lite från min dagbok…
M är mamman min fru.
Var på fotbollsmatch, dottern (10 år) spelade.
Precis sätt oss I bilen
M. Skäms du för mig!? Illa till mods med mig?
Vad menar du nu, jag satt inte på filten som du för jag har svårt att sitta på filt, jag stod bredvid dig under hela matchen.
M. Ja men innan matchen stod du på andra sidan om Vera (mamma till ett annat barn I laget) när vi pratade än mig!!
Du får för dig saker bara.
Jag tittade på uppvärmningen.
Med sådana anklagelser blir jag så jävla trött orkar inte stri imot heller …
Men det verkar som hon menar att jag ska vara intill henne hela tiden…
Senare ca 19,00
Jag vill inte att du ska må dåligt förstår du väl, och nej jag skäms inte för dig.
Du gick runt och ställde dig på andra sidan av Vera!!!
Jag tittade på vår dotter när hon värmde upp med övningar.
M. Det var inte det jag frågade, känner du dig illa till mods med mig?.
Nej, svarade på det i bilen också.
Då får vi gå till familjerådgivningen då eftersom vi har svårt att diskutera.
M. Det är samma svar från dig jämt, familjerådgivningen det är ju för fan Du som inte kan diskutera, men det kan jag, jag är mycket bättre än dig på att diskutera!!!
Att det alltid ska vara någon annans fel och att det ibland nästan hittas på problem som inte finns
Jag har några att prata med, men jag har nästan slutat göra det nu. Jag vet faktiskt ärligt talat inte om det är bättre här hemma nu eller om jag har vant mig… Har även slutat prata om det för att det känns som att jag bara gnäller och säger saker som gör att jag borde lämna honom, men ändå är jag kvar. Jag vill inte förpesta tillvaron för anda längre och ändå inte göra något åt min situation. Sen går jag ju även och pratar med en professionell.
Senaste gångerna har jag dock känt att det blir väldigt mycket fokus på att jag ska våga separera, men det är ett stort steg för mig att ta. Jag som inte ens klarar att säga nej och sätta en gräns som kan bli obekväm (för andra och mig själv…)
Det som samtalen hjälpt mig mest med är att jag nu känner mina känslor mer, från avstängd till att nu vara lite mer i kontakt med mig själv. Det är väl ett steg på vägen det också…
De här kommentarerna som ni beskriver… jag känner igen dem så väl! Och visst tänker jag att jag kanske borde lämnat relationen, och jag tycker att ni @Vimlan och @Calles inte ska fortsätta att stå ut med sånt här! Men jag gjorde samma sak, stannade, ändå är jag nu skild sedan drygt två år. Jag tog inte heller steget att skilja mig, men till sist löste maken det, så att säga.
Skilsmässan kom hastigt och oväntat, men nu i efterhand så förstår jag ju en del. Jag hade nämligen börjat dra vissa gränser, (därför tyckte jag att livet funkade ganska bra, eller i alla fall mycket bättre, och de där kommentarerna kom mer sällan) och jag hade ett jobb som engagerade mig mer och mer. Jag lade alltså mindre energi på att stryka min partner medhårs, slutade ta ansvar för att ställa tillrätta när han surade. Ibland noterade jag det, men så var det så mycket annat med barnen, med jobb etc, så jag hann liksom inte prioritera en tjurig vuxen man. Dessutom fick jag en massa synlig uppskattning från olika jobbuppdrag, i form av blommor. Till sist fick han nog. HAN var uppenbarligen inte viktigast längre, han kunde tydligen inte få min uppmärksamhet genom dåligt uppförande. Han inledde en relation med en annan kvinna och strax därefter begärde han skilsmässa.
Lång historia, men min poäng är att JA, små förflyttningar kan också vara viktiga! Stärk er själva, ge ingen feedback på dåligt uppförande, så kanske snart den där skilsmässan är ett gemensamt beslut. Varje liten förflyttning kortar det där stora steget som ni troligen kommer att ta om et tag.
Precis! Det där underförstådda som inte går att förklara för andra. Ingen som inte varit med om det. Min vuxna dotter fick ett nytt jobb i höstas. Hennes chef kom med den här sortens kommentarer varje dag, och min dotter sade upp sig efter en månad. Hon berättade att den där obehagliga känslan hon fick av sin chef kändes mer och mer välbekant, och när hon insåg att det var samma känsla hon hade som när hon träffade sin pappa, då sade hon upp sig. “Aldrig mer!” sade hon.
Alla kan fräsa till åt någon när man blir irriterad; “Gör dig inte dum!”. Vad menar man då? Jo, att du är ju inte dum i vanliga fall, så lägg av att låtsas vara dum! En rimlig tolkning, eller hur?
Min exman sade alltid “Gör dig inte dummare än du redan är!”. Det blir en nyansskillnad där. En åskådare som hör det en gång, skulle säkert rycka på axlarna och tycka att jag överdrev om jag tog illa vid mig. Den åskådaren skulle inte veta att jag fick höra det 4-5 gånger i veckan i 30 år. Och det var bara en variant av alla hundratals kommentarer han körde med.
@Vimlan. Ibland hittas på problem som inte finns.
Det stämmer till 100% känns som det ska letas upp broblem.
Det är inte bra att vänja sig mer och mer.
Har även slutat prata om det för att det känns som att jag bara gnäller och säger saker som gör att jag borde lämna honom, men ändå är jag kvar. Jag vill inte förpesta tillvaron för anda längre och ändå inte göra något åt min situation
Så känner jag med att jag bara gnäller, men ska jag må bra så behöver jag lösa min situation det går långsamt men jag pratar med en arbetskamrat och @Tanke stöttar mig otroligt mycket, berättade för några dagar sedan även för min pappa att det inte är bra.
För mig var det ett steg i rätt riktning att prata med min pappa
Har även samtalsstöd genom företagshälsovården men det har bara varit en gång under hösten då hon varit sjuk/vabbat även jag vabbade en gång.
Jag kan inte berätta det för min fru att jag får samtalsstöd då skulle hon bli vansinnig så därför kan jag bara ha samtalsstöd under arbetstid
Lite telefonkontakt med F R.
Det är bra att du har kontakt med ett proffs.
Jag har prövat att sätta gränser men då blev det väldigt turbulent här hemma.
Ursäkta mig, jag fick inte till kopieringen av det du skrev så det såg lite tokigt ut. Behöver lära mig mer hur man skriver här inne så jag inte missuppfattas.
Nä, tror ingen kan förstå det där som inte varit med om det. Men när man fått höra det flera gånger lär man sig känna igen det liksom…
På ett vis önskar jag att han gjorde såhär oftare, för det är inte varje dag direkt. Hade det varit det får jag för mig att det vore lättare att lämna. Nu kommer det lite då och då liksom. I sammanhang när han känner sig kränkt, trängd osv. Så egentligen kanske de här kommentarerna håller sig borta när jag ”sköter mig” och kommer när jag ”misslyckas” hålla dem borta genom att bete mig ”rätt” dvs inte säger något alls som kan stöta sig med honom = är tyst eller pratar ämnen som är ”säkra”.
Det blir många ”” nu men det är svårt att hitta orden som beskriver det bäst…
Idag när jag kom hem sa jag inte så mycket. Alla barnen kom och överföll mig i hallen ungefär och efter att jag knappt hunnit ta av mig jackan säger han: JAHA, hur har DIN dag varit då?!
Tonen i rösten är enligt mig hård, ironisk, med en uns av sarkasm… kan inte förklara.
Har under dagen inte hört av mig mycket, varit mycket på jobbet och han har inte fått mycket ”av mig” idag. Kanske kan hans ton förklaras av det.
Sen mellan varven är han precis som vem som helst…
Så som ditt liv blev efter skilsmässan är så som jag föreställer mig att det skulle kunna bli för mig också. Låter skönt! Ändå har jag så himla svårt att ta steget, hur svårt ska det vara?!
Men som du skriver, göra små förändringar leder tillslut till att en stor förändring har skett. Jag kan inte se hur jag ska ta mig över berget ”separation” än, men om jag tar det bit för bit är jag kanske snart där. Önskar ofta att han ska ledsna och lämna mig istället så slipper jag göra det jobbiga!
Det gör absolut inget att citatet blev en del av texten, jag förstod ändå! Så det behöver du inte be om ursäkt för
Jag ser på det du skriver att du, liksom jag, lärt dig hur du kan leva tillsammans med din partner för att få det så lugnt som möjligt. Med resultatet att du själv försvann. Lika som för mig. Där känner jag ändå att jag är påväg åt rätt håll, jag börjar se mig själv mer. Små små steg.
Min sambo har också frågor om att jag går på samtal. Han tror ibland att jag åkt någon annanstans fast jag sagt att jag varit där. Ifrågasatt vad jag gör där egentligen. Men har ändå still största del låtit det där vara, inte frågat vad vi pratat om eller så. Men stämningen hemma när jag varit på samtal gör att den bra känslan efter samtalet alltid slutar med en bitter smak när jag kommer hem. Som en minivariant av silent treatment.
Det är precis som du säger, man anpassar sig så för min vill att det ska vara lugnt och med tiden så tappar bort sig själv.
Av någon lustig anledning så tror man att det har v
Av någon anledning så har man trott att dom flesta förhållande varit som vårat förhållande ungefär.
Även om magkänslan sagt många gånger att "detta är inte okej I ett förhållande "
Kännslan när partnern misstänker “tror” att det inte stämmer det man säger tycker jag är riktigt jobbig
Ja när man ser andra som ser ut att ha det väldigt bra tror man att det kanske är undantaget, att det är något särskilt med dem. Men i själva verket är det kanske det precis det normala… jag har nog väldigt låga krav på vad som är bra
Ja så är det verkligen. Perioder som är lugnare. Och varje gång tänker jag att det här fungerar nog ändå. Men nej, sen kommer något när jag minst anar det.
Dock hör jag på det du skriver att det du får höra är hårdare än det som sägs till mig, tror du har det värre faktiskt när det kommer till riktiga elakheter.
Jag brukar tänka ofta att det kanske hade varit lättare om det inte var så svängigt. Bra/dåligt. Då hade det blivit svårare att stå ut. Nu överlever jag de sämre tillfällena och väntar ut, sen vilar jag i de bra stunderna men går samtidigt beredd och på äggskal för att undvika att det ska bli dåligt igen. Och det blir det ju alltid…
Det går sådär. Eller alltså det står stilla. Däremot märker jag att jag själv håller på att förändra mig, kanske är det en del i processen att slå mig fri?
Har tagit tag i att tappa några extra kilon, ska byta jobb, fixat håret etc. Jag har även börjat ta mig för att göra lite mer saker för mig själv, vilket känns väldigt skönt!
Dels beror det väl på att yngsta barnet inte längre är lika beroende av mig = jag har mer energi och möjlighet att ta mig iväg. Men också har jag nog börjat lyssna lite mer på vad JAG vill och agerat utefter det. Även om det kanske inte är ett gigantiskt steg så är det i alla fall något…
Sambon är väldigt låg och passiv för tillfället, kanske känner han på sig att jag håller på med någon förändring och att han är rädd för vad det är som är påväg att hända. Men han gör samtidigt inget för att förhindra att det ska ske. Det har varit lugnt med ”elakheter” senaste veckorna vilket har varit skönt.
Jag blir så himla trött. Trött på mig själv, trött på allt. Jag vet inte vad jag vill. Eller är det inte det som det handlar om? Vad är det egentligen som gör att jag är kvar i den här relationen? Alltså EGENTLIGEN? Jag vet fasen inte. Eller gör jag det? Jag orkar inte tänka något mer. Vill inte älta detta längre. Vill bara att allt ska vara bra. Jag har insett att mitt humör och mitt beteende inte är mycket bättre än hans. Jag orkar inte. Jag orkar inte hålla fasad längre. Det krackelerar. Jag blir en sämre människa. Det vill jag inte vara. Men tänk om problemet inte ligger i mitt förhållande utan i något annat? Något djupare?
Jag vill vara i fred. Helt. I flera veckor känns det som. Hur ska jag veta om det är så att jag inte vill vara med honom? Hur ska jag våga ta steget? Nä, nu var det inte muntert här alltså.
Varför kan det inte vara han som tröttnar på mig så jag slipper ta ett beslut? Hur jäkla svårt ska det vara att lyssna på och gå efter mina behov? Behov som uppenbart inte kan tillgodoses av honom. Som blivit åsidosatta så många år. Som bokstavligt uttalats av honom att han inte kan klara av att tillgodose. Det är som att jag accepterat allt så länge så nu känns det liksom försent med allt. Försent att gå. Försent att stanna kvar. Försent att förändra…
Nej, det är inte så illa som det låter. Behövde bara gnälla lite. Är förvirrad. Igen.
Syster.
I femton år gick vi och tärde på varandra.
I femton år försökte jag få mitt x att förstå att det nog var bäst att gå åt skilda håll.
Hon tyckte det fungerade.
Eller i alla fall försörjningen.
Vi nötte på varandra.
Ingen av oss for väl.
Men när vårt barn kom in i tonåren kände jag att det inte gick.
Då gjorde jag det jag borde gjort för länge sedan.
Han kommer inte att ta något beslut.
Du finns där. Sköter markservicen.
En bekvämlighetsinrättning.
Någon som tar hand om honom.
Om familjen.
Nej, det är inte för sent.
Lämna.
Annars blir det status quo.
