@Vimlan, jag har lyssnat på några enstaka avsnitt av denna podd. Väldigt bra podd som tar upp många bra saker. Säkert så kan man förhindra många framtida misstag av att lyssna på podden
3 gillningar
Jag förstår, och jag känner igen mig i det du skriver. Att kommunicera är ju A och O i en relation. Det fungerade mellan oss så länge allt rullade på och så länge jag bet ihop och inte ställde krav eller ifrågasatte något, utan bara jobbade på. Men när det väl gällde, då fungerade det inte längre. Försökte ta hjälp att prata via Familjerådgivningen, men det gick inte heller.
Vi har ju haft en del tuffa år bakom oss i o m att han blev sjuk för några år sedan. Han är inte sjuk idag, men lider av en del sviter sedan han var sjuk, främst på det mentala. Detta har inneburit svårigheter för oss, hela familjen, och han och jag har haft olika sätt att hantera denna kris på. Samtidigt fanns det problem i vår relation innan, och det fanns också vissa drag hos honom sedan tidigare, som blev än värre och förstärktes efter att han varit sjuk. Jag var utmattad och trött efter att ha dragit det stora lasset med familjen både före och efter hans sjukdomstid, men det var framför allt hur han talade till mig, betedde sig mot mig, bristen på kärlek och respekt, hans ovilja att försöka förstå andra, och han hans ovilja att inte vilja jobba något med sig själv för att få det bättre, som till slut fick mig att fatta beslutet att lämna. Min hopp, min tro och till slut kärleken till honom försvann.
Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över hos mig, var en helg i våras när han en dag talade nedlåtande till mig inför barnen (inte första gången), och att han också talade nedvärderande om andra inför min tonårsson. Då kände jag tydligt att det här står jag inte för, det här vill jag inte ge mina barn, och inte mig själv heller.
När jag väl satte ner foten, förvärrades allt än mer. I början på “mitt uppvaknande” hade jag en liten förhoppning att han skulle förstå min sida av situationen, att möta upp mig i detta i samtal, men det blev precis tvärtom. Han reagerade än kraftigare och det gick inte att mötas alls. När jag inte kom någon vart själv med kommunikationen, försökte jag med familjerådgivningen, men det gick inte heller. T o m familjerådgivaren gav upp hoppet om att försöka få någon form av samtal mellan oss, för vi var så olika och ville så olika. Våra barn var sedan tidigare redan påverkade av att pappa varit sjuk och att vår relation inte var på topp, men det blev än värre med allt som hände efter att jag satte ner foten. Till slut gick det inte att hantera längre. Hela situationen blev ohållbar. Jag var till slut rädd för att leva med honom, kände mig inte trygg i relationen, och var rädd hur det skulle påverka både mig och barnen det som hände. Till slut fanns det ingen annan utväg än att gå.
Jag har genom åren haft väldigt svårt att fatta stora och svåra beslut. Jag har inte riktigt vågat lita på det jag själv känner och tycker, har överanalyserat allt, och ofta valt den snabba, lätta vägen för enkelhetens skull, gått på vad andra tyckt om jag varit för osäker, valt det som verkat vara lämpligast och minst besvärligt just då. Detta har jag fått jobba otroligt mycket med, och gör än. Jag fick tips om en pod som heter “The Life Coach”, om beslutsfattande, och även en annan “Så kan det gå”, om att leva i destruktiva relationer och om att välja lycka i livet. Jag har också lyssnat på andra poddar om att leva i destruktiva relationer. Har läst mängder av sidor om relationer i stort och om destruktiva relationer. Pratat mycket med kurator, och mina systrar och ett par vänner jag kunde lita på. Har också haft svårt att prata om detta, jag började berätta om vår relation först i våras, hur illa det var, innan dess vågade jag inte prata om det för någon annan än kuratorn. Vi har alltid varit tajta med hans familj, och jag var också tvungen att distansera mig från dem för att inte bli påverkad mentalt. Corona-distanseringen hjälpte till lite där.
Frågor jag ställt mig har varit, vart vill jag i livet, vad vill jag stå för, vilka värderingar har jag, vad har jag för möjlighet att ändra så att det blir bättre, vad vill jag ge vidare till mina barn, är jag sann mot mig själv? Pusselbitarna föll så småningom på plats, men det tog tid. Det var ett välgrundat beslut, som jag jobbade hårt med att komma fram till. Till slut kände jag också att det blev ohållbart för barnen, för hela situationen var kaosartad i huset, det gick inte att ha det så, för de mådde också dåligt av alltihop. Det gick inte att tänka för mig själv bara längre, utan jag var tvungen att handla på något sätt.
Att tänka på det praktiska, hur man ska lösa det hela, är också bra att börja dra i, för att skingra tankarna med annat och för att känna sig mer förberedd. Det kan du börja med även om du inte är klar i ditt beslut, för det kan ju också ta tid. Just boendefrågan kan ju ofta vara knivig och bra att försöka bena ut tidigt. Jag slängde ut trådar i våras om att hyra ett hus, sedan fick jag besked i augusti att det gick bra. Ställ dig i köer för hyresbostäder redan nu. Kolla med banken om dina förutsättningar för att köpa om det behövs. Läs på om hur det juridiska fungerar. Ibland kan man få juridisk rådgivning gratis via facket, eller jobbet, eller kanske en försäkring. Om det är något du undrar kring det. Det har jag också utnyttjat.
För mig har det varit viktigt med luft för mig själv att reda i mina tankar. Om man har alltid har fullt upp, är det svårt att tänka klart. Känner du att du har tid och möjlighet för det?
Det blev visst ett långt inlägg, men jag förstår att det är komplext och svårt. Men till slut faller de där pusselbitarna på plats, och du är redo att fatta ett beslut som är rätt för dig. Nu skrev jag lite om min resa. 
2 gillningar
Tack snälla @Masai för att du tog dig tid att skriva så detaljerat och utförligt om din situation Det är väldigt betydelsefullt för mig att få läsa dina ord!
Jag ser ju också vad allt det här gör med både mig och barnen. När sambon är ”låg” så påverkas vi alla, det är då allt det där dåliga kommer fram. Som jag sagt tidigare, visst är det okej att ha dåliga dagar. Men när de dåliga dagarna är mer regel än undantag och man under de bra dagarna alltid är på spänn för att man inte vet när (vad) man råkar göra något som retar upp sambon så blir det allt för psykiskt påfrestande.
Nu har vi haft ett par dagar där sambon varit på bättre humör, då har det varit mycket mer harmoniskt. Men det är ändå med en ständig rädsla för att det ska vända vilken sekund som helst. Egentligen händer ju inget ”farligt” när det vänder men det skapar starkt obehag hos mig ändå.
Trots oron att det bra ska vända tvärt så känner jag också vid dessa stunder att det kanske inte är så himla farligt i alla fall? Det kanske funkar att ha det såhär? Men faktum kvarstår att mina känslor för honom är döda. Jag saknar honom aldrig när vi inte är med varandra, blir inte ledsen när han inte vill följa med på grejer utan snarare lättad. Om han skulle säga att han inte vill att vi är tillsammans längre skulle det vara en lättnad, inte en sorg. Och där har jag ju svaret på om vi ska separera eller inte. Jag vet ju att jag vill det, men jag är så feg. Jag har så svårt att våga fullfölja. Att säga det till honom. Att såra honom och få honom att tycka att hans liv är ännu mer värdelöst än han redan tycker att det är. Men jag måste ju, för annars är det ju mitt eget liv jag gör avkall på.
Idag har jag haft en stark känsla av ångest i kroppen, det liksom har känts som att ådrorna vibrerar eller som att det bubblar i dem och jag har varit spänd och irriterad. Ofta är det så det blir när han är på bättre humör, då blir jag lite mer låg och på sämre humör. Vilket han också påpekar då att det är ju tråkigt att jag är så sur jämt… Öh… Då är han glad liksom och då ska det vara så för alla. Bara det att det är då jag får möjligheten att släppa lite fasad, vilket jag också tog upp på familjerådgivningen. Familjerådgivaren sa då att det är vanligt att om man lever med en deprimerad person så blir det ofta så att när den deprimerade mår bättre så sjunker den som i vanliga fall håller allt uppe. Vilket ju är rimligt, men det är ju jobbigt eftersom det då innebär att det alltid är någon i förhållandet som mår dåligt…
Jag står i kö hos kommunens hyresrättsförening, där är det dock svårt att få lägenhet då det krävs många köpoäng. Har även letat upp lokala Facebooksidor där privatpersoner skriver ut om det finns lediga boenden. Där lägger även privata hyresvärdar ut. Nästa steg är väl att verkligen aktivt ta kontakt med privata hyresvärdar för att visa att jag finns och är intresserad. Det har dock känts som ett lite för aktivt steg än, det är lättare att anmäla intresse på sådant som dyker upp.
Jag är föräldraledig just nu, vilket gör att jag på dagarna har mycket tid med mina egna tankar. Men även sambon är hemma hela tiden, så jag är sällan ensam. Däremot tar jag en lång promenad varje dag, då kan jag andas och rensa tankarna.
Hemma känner jag mig kvävd. Jag får aldrig vara ifred och det gör att jag har svårt med humöret ibland, det är så påfrestande med allt och så att jag dessutom ska ta allt ansvar hela tiden. Det är slitsamt. Och jag kan inte lämna över ansvar för barnen på sambon särskilt mycket, då blir det bara bråk och surheter som jag måste hantera sen. Så det är enklast att bara köra på själv. Då undviker jag att det blir mer jobbigt. Men som sagt, promenaderna räddar mig. Det är min paus i allt det här. Har blivit många mil sen i våras.
Klistrar in här från ett inlägg jag gjorde i en annan tråd, mest bara för att jag ska ha mitt samlat här att gå igenom för min egen del…
Den här processen pågår fortfarande och jag har inte tagit steget till separation. För att vara ärlig så känns det lite som att jag har låst in mig själv i något som inte alls är bra för mig. Jag har återigen skjutit undan min egen vilja i det här och stannar kvar för hans skull.
Det har varit tuffa månader. Han har varit väldigt osäker, tyckt att det varit jobbigt att inte veta om vi ska fortsätta ihop eller inte. Vid jul fick han ett ”sammanbrott” där han krävde att vi måste komma vidare från det här, att han inte orkar leva i den här ovissheten. Han körde på med att det var synd om barnen som inte har någon skuld i det här, att jag är egoistisk som funderar på att splittra en familj. Han anklagar mig för att inte tänka på något annat än mig själv, att jag är trångsynt och inte ser det hela i ett större perspektiv. Då backade jag. Sa att vi ska försöka med det här. Vi har fortsatt hos familjerådgivningen, terapeuten är jättebra på många vis. Men det fokuseras främst på hans mående även där, som överallt annars… Det som varit bra är att terapeuten lyft fram vilka konsekvenser det får för mig när det är sådär hemma. Familjerådgivaren frågade om vi ska fortsätta tillsammans, jag hör mig själv svara att det är tanken…
Samtidigt när jag ser honom så får jag nästan panik. Jag vill inte alls det här! Det skriker i mig att det här är fel. Ändå kan jag inte gå.
Det är som att något sitter på min bröstkorg, jag kvävs. Känner mig instängd. Men är samtidigt rädd. Rädd att behöva vara ensam. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet bara att jag inte mår bra. Jag känner mig avtrubbad, som att jag bara existerar fast med ett filter framför ögonen som gör att allt känns dimmigt.
3 gillningar
Du lever i en relation som tar mer energi än den ger.
Det är inte egoistiskt att lämna ett förhållande som förtär och bryter ner en.
Däremot det superegoistiskt att försöka tvinga någon att stanna i ett detstruktivt förhållande vilket det är om den andra mår dåligt i det genom att skuldbelägga den som vill lämna.
Skulle du vilja att något av dina barn skulle ha det som du? Du tror inte att de märker att du mår dåligt?
Det krävs två för tango, det räcker inte med att en vill. Följ det du känner är rätt för dig för att du ska vara sann mot dig själv och det du innerst inne känner. Det går inte att bygga sitt liv på en lögn, en lögn både mot sina barn och sin partner.
4 gillningar
Hej igen, nu minns jag vad den hette, blev lite förvirrad bara när ditt inlägg dök upp i annan tråd 
.
Jag klistrar in ett citat från dig på andra tråden
Här tror jag du sätter huvudet på spiken, eller åtminstone känner jag igen mig i det. Och du själv finns där, du behöver bara plocka fram det och finna styrkan i det. Jag minns att jag fick en enorm styrka när jag fick kontakt med mitt inre, när jag väl lyckades med det var det ingen återvändo. Att vara sann mot sig själv och se värdet i det, det var stort för mig.
För mig hjälpte det också att tänka mig in i vart jag vill komma i livet, hur stor sannolikheten var att nuvarande situation skulle kunna förändras, och vad som händer med mig och alla runtomkring om vi fortsatte precis som vi gjort under lång tid. Jag såg att den psykiska ohälsan växte hos både min man, hos mig och att det även satte spår hos barnen, som också började visa symptom på att hela situationen var ohälsosam.
För mig hjälpte det i denna resa att få distans från exmannen, finna tid och möjlighet att vara själv. Jag försökte ge mig ut på egna promenader i skogen, gick runt och runt och runt, lyssnade på stärkande musik, speciella poddavsnitt som handlade om knutar jag behövde lösa. Pratade med kurator, familj, eller nära vänner. Eller bara gick tyst. Och grät. Grät och grät och grät. Allt detta var viktigt för mig. Det behövde komma ut så mycket som varit instängt så länge.
Kanske kan något av detta hjälpa dig också, eller så hittar du ditt/dina sätt. Men jag tror det är viktigt för dig hur som helst att hitta styrkan i dig, för den finns där. Det gäller bara att försöka hitta verktygen att plocka fram den.
All styrka💕
3 gillningar
Jag förstår dig, har precis separerat efter 15 år tillsammans. Vanan kan nog spela ett spratt med ens känslor och få en att tro att han var/är ens trygghet.
När du väl bor själv och fått distans till allt kommer du nog att känna annorlunda. När jag och exet beslutade om separation så kändes det som min trygghet försvann trots att jag verkligen ville separera. Insåg dock efter ett tag att det var vanan i att ha honom här och tex vanan i att titta på de serier vi gjorde, kände sådan sorg att han nu skulle göra detta med någon annan. Jag inser nu att, Nej han är inte min trygghet och jag klarar mig bra utan honom. Jag känner mig också starkare då vi fick varandra att må dåligt, kände även att jag inte kunde/vågade vara mig själv till 100% runt honom då vi var så olika till sättet.
Som man brukar höra i amerikanska serier ( kan inte det svenska uttrycket, om det nu finns något) - Graduation goggles - alltså att när man tex ska ta examen så ser man allt ur ett annat perspektiv, man ser bara det positiva och inte det negativa ( även om det kanske var övervägande). Tror det kan vara så med separationer också.
2 gillningar
Ja, det här förhållandet tar mer än det ger helt klart. Det är lite ”what’s in it for me?”…
Mycket sitter nog i att jag i hela mitt liv haft svårt för förändringar. Som barn hade jag det verkligen jättejobbigt med att inte veta vad det nya skulle ställa för krav på mig. Det fanns en trygghet i det som jag kände till, det okända var skrämmande. Så är det nu också.
Jag gissar att min sambo vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få mig dit han vill (spelar på att jag inte sätter barnen först t ex) Samtidigt kan jag inte förstå hur man kan vilja leva med någon som inte vill vara med en.
Vi har så vitt skilda åsikter om det mesta. Jag har genom åren lärt mig att inte ifrågasätta honom och diskutera saker, det slutar aldrig bra. Endera blir han sur eller så står jag kvar där och känner mig dum typ.
Det händer ibland att han ser på mig att det är något som är fel, han frågar då med irritation i rösten vad det är. Bara genom att han låter så blir jag osäker direkt. Ofta svarar jag då att det inte är något, eller hittar på något som inte är riktigt hela sanningen. (Har väldigt svårt att vara rak mot honom av någon anledning). Om jag säger något som kritiserar honom på något sätt så börjar han direkt med att säga att han tyvärr inte är bättre än så, säger att jag alltid bla bla bla. Sen är han sur flera timmar.
Om jag säger något om vad jag känner så ifrågasätter han ofta min känsla och förminskar eller avvisar den. Då står jag där och känner mig dum som kände så som jag gjorde.
Det känns som att mina känslor inte är viktiga alls. Jag tvivlar på om mina känslor ens är rimliga, jag kanske känner ”fel” när jag känner något.
Allt det här har gjort att jag nu känner mig ganska avtrubbad. Lite likgiltig. Jag slätar över allt och sticker huvudet i sanden.
Om det var mina barn som mådde såhär så nej, jag skulle inte vilja att dom hade det såhär i en relation.
Och ja, barnen märker. Det gör dom. Sen vet jag inte om dom förstår precis vad som händer här, och det gör ju säkert att de funderar på om saker beror på dem kanske. Det är mycket konflikter här hemma, både mellan mig och sambon men också oss och barnen och barnen emellan.
2 gillningar
Du och flera andra har ställt frågor till mig som jag tänkte att jag ska skriva ner och verkligen fundera på svaret. Även skriva ner svaret. Försöka få fram mina verkliga tankar och känslor.
Som det är nu vet jag knappt vad som är mina egna känslor och tankar. Vad det är JAG vill.
Har tänkt att jag ska skriva ner hur jag önskar att mitt liv ska se ut och utifrån det se vart det tar mig.
Vi har ju tre barn tillsammans, den yngsta är 1 år bara. Där har jag en anledning både till att snabbt ta ett beslut för att de inte ska drabbas hårdare av det här, samtidigt är dom också anledningen till att jag tvekar. Att separera innebär ju att det blir stor omställning även för dom. Men ibland är en omställning nödvändigt för att det ska bli bra i längden antar jag.
2 gillningar
Mycket sitter nog i vanan ja… helt säkert.
Som du säger, det där med att vi brukar göra vissa saker. Vi kanske skämtar om vissa grejer, ser på tv och äter kvällsfika varje kväll osv. Men det är ju små detaljer inser jag ju… jag måste se på helheten.
Ofta när han inte varit hemma på ett par dagar, eller när han är borta korta stunder, har jag ett helt annat lugn i kroppen. Jag känner en frihet och en avslappning. Även barnen blir mer avslappnade och det blir färre konflikter. Det som är jobbigt är väl att få ihop allt och räcka till allas behov, men det ordnar ju sig alltid på något vis. Sen antar jag att om (när) jag blir ensam med barnen efter separation så kommer vi hitta våra egna rutiner. Just nu är ju rutinerna ändå byggda på att det finns två händer till att tillgå…
Trots att det är mycket i vårt förhållande som inte är bra, har vi ju vissa grejer som är vårt liksom. Vi känner varandra väldigt väl, eller det är väl egentligen jag som känner honom. Egentligen vet han inte vem den riktiga jag är. För när jag är kring honom är jag bara en variant av mig själv. En sämre variant enligt mig. Jag känner mig inte avslappnad. Kan inte säga precis vad jag vill. Det blir ofta stopp i våra konversationer för att han motsätter sig det jag säger eller så förstår han inte vad jag menar (händer väldigt ofta) så jag måste förklara massa saker för att han ska förstå och då tappar det ofta poängen.
Det kan inte vara meningen att man hela tiden ska känna sig rädd att bli ifrågasatt. Rädd för att hans humör ska bli dåligt. Trippa på tå för att inte väcka missnöje. Hela tiden försöka släta över saker. Att vara förutseende och parera. Filtrera sig själv. Inte kunna prata med vem jag vill utan att han ska fundera och bli svartsjuk. Inte känna att det är okej att känna saker som jag känner. Anpassa mig efter hans mående. Följa med i alla svängar, som en berg och dalbana. Är han glad måste jag vara det, annars är jag jobbig. Är han sur/trött/arg osv måste jag låta honom vara medan jag bara ska bita ihop för annars blir det så jobbigt och ”vi är bara sur här hemma”.
Jag märker att barnen börjar undvika sin pappa många gånger. Alltså inte undvika på så sätt men dom vill gärna inte berätta saker för honom för han reagerar alltid på ett sätt som gör det jobbigt för dom t ex om dom berättar något som hänt i skolan så ska han ställa massa frågor som jag uppfattar som ifrågasättande istället för att visa förståelse för dom. Sen blir han sur för att dom alltid går till mig. Ingen vill vara med honom osv.
1 gillning
Det har varit en lugn period här hemma. Med lugn menar jag att sambons mående varit ganska stabilt och vardagen har rullat på liksom.
Däremot har jag börjat reagera på mindre saker som min sambo säger och gör, som faktiskt inte är varken respektfulla eller snälla mot mig.
Det uppstår fortfarande situationer där han reagerar starkt och enligt mig orimligt, men det har gått över mycket snabbare nu än det gjort tidigare. Däremot blir jag ju alltid rädd att det ska bli katastrof typ…
I höstas när allt det här började komma upp till ytan var jag väldigt tydlig med min sambo att jag hade vissa krav och att vissa saker han gjorde skapade obehag för mig. En av dem grejerna var alkoholkonsumtionen. Han drack väldigt mycket i somras och även en del under hösten. Han sa då att om han behövde sluta dricka så skulle han göra det, för det var viktigare att ha mig kvar. Han slutade dricka hemma på helgen osv, drack bara när han var iväg utan mig. Men nu för ett tag sen så var jag så dum att jag tänkte köpa lite ”fredagsdricka” till mig själv och då skulle ju han såklart också ha något. Skillnaden mellan oss är att jag dricker väldigt sällan och väldigt lite när jag väl gör det, medan han dricker mycket (eller det kanske inte är mycket med 5-6 halvliters starköl en kväll hemma i soffan?) Så medan jag tog ett glas typ så drack han allt han hade köpt… Det är som att han inte kan sluta fören det är slut.
Sen har han fortsatt att köpa alkohol varje helg efter detta. Det är som att nu är det okej att han dricker igen… som att han har glömt vad han sa för några månader sen. Men jag mår fortfarande lika dåligt av att han dricker! Det har varit så mycket jobbigt som har hänt i samband med att han druckit så det sitter liksom i kroppsminnet. Skapar reaktioner innan något ens har hänt.
Jag tycker att han är respektlös när han dricker trots att han vet vad jag tycker.
Varför säger jag bara inte till kanske ni undrar. Vet ni, det undrar jag också! Men jag tror att det beror på att om jag gör det så möts jag bara av förminskande, att jag överreagerar och att det ju inte händer något. Nej det händer inget ”farligt” här hemma just nu, men inom mig känns det inte bra. Men det kommer han aldrig att förstå…
Nu när jag skrev det här så reflekterade jag över en grej. Det är att han aldrig sagt att han ska sluta dricka för att jag ska slippa må dåligt, att han ska sluta för min och mitt måendes skull. Det har alltid varit att HAN ska få ha kvar mig som varit i fokus…
3 gillningar
Men snälla du… han är ju fullkomligt beroende av sitt drickande, inser du inte det själv?!
Han klarade ett kortare uppehåll (eller drack i smyg utan att du såg det vilket är sannolikt) och tog första bästa chans att börja om hemma igen.
Du är samboende med en missbrukare, en alkoholist, no more no less!
Varför trasslar du in dig i varför han skulle sluta dricka, för din eller sin egen skull… när han uppenbart INTE KAN sluta dricka för någons skull. Han kan låtsas för att få det han vill… ett tag. Men sen går det inte längre, så vad mer behöver du veta eller uppleva innan DU kan börja ta tag i det DU faktiskt behöver göra för DIN egen skull?
1 gillning
Du inser klokt nog att du var dum som köpte fredagsdricka. Det är som att ge en pyroman en ask tändstickor.
Nu vet jag inte om han faktiskt gjorde uppehåll men som kloka Noomi skriver, vill han inte försöka sluta för sin egen skull är det nog kört.
Jag har ett missbruk av godis, snacks och snabbmat. Står det en skål med gottis, kakor, chips framme är det två lägen: att antingen avstå helt eller riskera att göra taberas.
Det första är inte helt lätt då begäret triggas igång, snålvattnet rinner och saliven frodas. Det blir ett störningsmoment som kräver koncentration av viljestyrka att försöka avstå. Ansträngningen kan påverka den mentala och sociala närvaron i den övriga gemenskapen.
Vill du få honom att sluta dricka måste du.börja med dig själv och inse att han är.en alkoholist fast i ett beroende och du i ett medberoende.
4 gillningar
@Noomi och @Rulle
Min första reaktion är att bli arg, tänka att ni har fel. Känna att ni lägger skuld på mig, att jag är en dålig människa som inte förstått att min sambo är alkoholist. Sen tänker jag ett varv till och försöker reflektera över varför jag reagerar så. Är det för att det ni säger är sant? För att jag alltid tar på mig skulden för andra människors problem (som en medberoende gör…) och tror att det är jag som kan lösa det åt dem?
Jag skulle säga att han inte är en alkoholist, åtminstone inte en enligt boken så att säga. Jag skulle säga att hans problem finns när alkoholen är tillgänglig. Och ja, det är väl en sorts beroende kanske. Men förutom en gång i somras då han drack i smyg när han var ute och grejade i garaget så tror jag faktiskt inte att han brukar göra det.
Eller vad vet jag egentligen, han kanske är riktigt bra på att gömma det han har… men jag är som en hök, märker minsta förändring på honom så har han druckit om så bara en öl så märker jag det direkt. Men det är klart att jag kan ha missat det.
Däremot är vi hemma båda två och han åker sällan iväg så vet i så fall inte när han ska ha köpt något…
För att svara på Noomis fråga om varför jag fokuserar på för vems skull, då är svaret nog att det är ett av problemen i den här relationen. Att jag känner att han inte gör mycket som är enbart för min skull, det ska alltid vara för att han ska vinna något på det. På hans villkor jämt. Jag känner att jag och mina känslor är långt ner på prio-listan så länge jag bara finns här.
Jag vet ju vad jag behöver göra. Men det är så himla svårt! Det är en stor mental spärr för mig att göra någon annan illa (honom). Samtidigt så förstår jag ju att det skulle bli en mer behaglig tillvaro för mig på sikt att inte bo med honom.
Som flera av er varit inne på tidigare så gäller det nog även barnen. Jag tror faktiskt att även han skulle bli en bättre förälder om vi inte bodde tillsammans.
Men det är väl just den där bilden av vad det potentiellt skulle kunna vara så är svår att släppa…
2 gillningar
Detta med alkohol bruk och missbruk är ingen enkel grej.
Mitt x drack den sista tiden av vår gemensamma tid kopiösa mängder alkohol. Han hade i kylskåpet ett visst antal. Därifrån tog han det som jag fick se att han drack, 1-3/kväll. Utöver det var det vin till maten. Trots att det var mitt upp i skilsmässa och inte direkt någon mat att dricka vin till. Han kunde syda hela flaskan. Han kunde ibland hälla upp ett litet glas till mig, mer undantag än regel. I samband med matlagning/tvtittande eller annan inomhus aktivitet så var det endera whiskey eller konjak, 2-3 glas/kväll.
Utöver detta så fanns det en gömma som han nallade från. Därifrån kunde det gå 2-6 burkar/kväll. Som jag höll koll på utan att säga.
Under denhär tiden så märkte man inte nämnvärt på honom att han hade druckit. Påverkad men inte så han verkade berusad. Men jag hade mina sensorer så kunde märka av direkt han hade tagit något, men sådär utåt så hade man inget märkt.
Ibland var han berusad så det tog på gången eller talet.
Under denhär tiden så var jag arg som ett bi då detta var konsumtionen även då han var ensam med barnen.
Jag insåg att han hade problem men försökte jag säga något så blev det bara ilska. Och det var inte värt den striden med tanke på att vi skulle separera. Men jag är mycket bekymrad över vilken åtgången är nu då han har barnen. Har den fortsatt på samma eller har han lyckats minska.
Jag har acceptera för mig själv att han har ett bruk som inte är hälsosamt. Men vet inte om jag ännu kan acceptera att det är ett missbruk. Ibland kan jag det, men faller tillbaka att börja försvara honom inför mig själv att neeej det är nog bara omständigheterna.
Och innerst inne vet jag att han iom sitt jobb druckit mängder, för mycket under flera år.
1 gillning
@Mas och @Vimlan När man smyger med sitt drickande är det definitivt ett alkoholmissbruk. Själv så tycker jag det är helt värdelöst att sitta o hinka i sig om man märker att ens partner dricker mindre eller inget alls. I min senaste relation så drack hon inte alls för hon tyckte inte om alkohol i smaken och blev lätt bakfull om hon drack minsta lilla. Det gjorde att jag nästan aldrig såg något eget behov av att dricka. Skulle jag däremot leva med någon som drack mycket så kan jag säkert ryckas med då jag har lite alkoholister i släkten även om jag själv inte tror jag blir alkoholist.
Missbruk är väldigt obehagligt och leder på ena eller andra sättet till mycket elände.
Apropå det så har jag flaskor med champagne i kylen. För mig går det bra att ha dem där om de inte är öppnade, men jag ska erkänna att jag kan inte ha vinbox hemma 
eller jo förresten. Öppnad vitvinsbox funkar att ha hemma, men skulle jag ha rödvinsbox hemma så är det kört. Då blir det nog ett glas till middagen varje dag tills det är slut.
3 gillningar
Jag vet och jag kan mer och mer erkänna att jag upprätthållit fasaden av ett missbruk. Utåt sett och mellan oss också. Även om jag varit rätt hård inom familjen med drickandet men sen när skilsmässan blev ett faktum så fanns det annat att tänka på och jag släppte de striderna.
Han har alkoholism i släktet och jag ser ju vart det barkar, tyvärr. Men på något sätt är det inte på mitt bord längre, annat än då han har barnen. Det är en grej som gnager mig i bakhuvudet hela tiden.
Smygdrickandet är en stor grej. Eller han drack så jag såg om jag kom på det. Men att ha drickat undangömt. Den biten bekymrar mig. Och det blir snabbt en ovana. Skruva på bilen med en öl, cykelutfärd med en öl, tvätta terrass med en öl, klippa gräs med en öl osv… snart blir inget gjort utan öl.
2 gillningar
Visst är det så. Jag tror anledningen till att jag själv inte blir alkoholist är att jag är medveten om att jag skulle kunna bli. Uppstår kriser så kan det bli farligt.
@Mas Jag drack på tok för mycket första månaderna efter skilsmässan. Då kunde jag t o m sticka ut och träna löpning flera mil berusad. sjukt när man tänker tillbaka. Inget jag är stolt över. Jag var så ledsen då. Det där försvann sen vartefter men jag är sårbar när jag får en livskris inser jag.
Den “riktiga” alkoholisten som har förlorat fotfästet är den som förnekar att hen dricker för mycket och försöker normalisera det.
2 gillningar
Han har noll insikt om att kunna säga att han dricker för mycket.
Har aldrig kunnat.
Det finns alltid någon ursäkt.
Mycket på jobbet, det är så varmt, det är en solig tisdag, det är semester, projektet är iland, vi firar att vi är så lyckliga osv osv.
Alltid finns det något att fira.
Veckans alla dagar.
@Mas Så sorgligt. Jag skulle aldrig vilja höra av min fru att jag drack för mycket. Bryr jag mig om henne skulle jag så klart dricka på en nivå så man inte får de där kommentarerna. Vad sa han om du försökte säga att han drack för mycket. Viftade han bort det med. “Men lägg av nu, var inte löjlig nu”
Att smygdricka har jag aldrig gjort o kommer aldrig o göra. Man kränker sig själv när man gör så och om man inte kan dricka öppet utan att vara rädd för kritik då vet man om att det man gör är fel.
Jag har stor respekt för alkoholen. Tre av mina pappas bröder söp ihjäl sig, några av mina pappas vänner söp ihjäl sig. Min morfar söp ihjäl sig. Ja du hör. Man får inga vänner kvar om man umgås med alkoholister för de super ihjäl sig förr eller senare.
De som har problem med drickandet eller vilka problem som helst. De måste själva ha en inre vilja att vilja ändra ett beteende, annars är det svårt. Bara för att ta exempel så det klassiska är detta att vissa kan sluta röka andra inte, vissa kan gå ner i vikt, andra inte, dricka lagom/sluta, andra inte. Spelar ingen roll hur mycket folk tjatar. Har de inte bestämt sig för att ändra beteende på riktigt så kommer det aldrig att hända. Det gäller nog även de som är otrogna. Säger det en sak men gör en annan sak…Handlingen säger allt hur seriös personen är med vad den säger.
2 gillningar