Johari fönster

Rulle · 18 Juli 2023 08:50

Johari fönster hette det visst, det där som min senaste gjorde mig underkunnig om.
“Gnothi seavton” och “Som man känner sig själv känner man andra” fanns redan i mitt medvetandes arsenal.

Från wikipedia: Joharis fönster är ett verktyg för självkännedom, personlig utveckling och gruppdynamik, som används för att förstå relationen mellan olika människor och för att uppnå bättre samarbete och kommunikation.

Från:

"1. Öppna fältet: det som du vet om dig själv, som även andra känner till.
2. Blinda fältet: det som är okänt för dig själv, men som andra känner till.
3. Fasaden: det som du vet om dig själv, men som andra inte känner till.
4. Okända fältet: det som är okänt för dig själv och som inte heller andra känner till.

Den här bilden visar en standardmodell av de olika fälten i Johari fönster, där alla fälten har samma storlek. De olika fälten kan ha olika storlek och proportion beroende på person och grupp."

Så långt nätet.

Anledningen till den här posten är för alla de som trodde de kände sin partner och alla oss som trodde vi kände oss själva men som under stenarna hittade saker och beteenden som vi inte trodde om oss själva.

Det ställer oss inför den ytterst adekvata frågorna: Hur väl kan vi känna någon annan? Hur väl känner vi oss själva?

Varken livet eller människan är statisk, saker händer, vi får ny information, vi växer, utvecklas. Vissa karaktärsdrag och beteenden slipas av, andra förstärks. Efter 5, 10. 20 år är vi inte samma personer som vi var innan. Hänger vi med i utvecklingen? Hänger vår partner med i sin egen och vår utveckling? Stämmer vi av med varandra? Lyssnar vi in subtila undertoner?

Hur väl känner vi blinda fältet hos vår partner? Bryr vi oss om det? Ser vi i förlängningen konsekvenserna av det så vi kan försöka styra upp och förhindra en negativ utveckling hos personen/ i relationen?

Hur väl känner vi oss själva? En fasad kan upprätthållas för ett tag men lever man nära någon kommer en ömsesidig, nära relation allt mer av det som finns i fasaden att hamna i öppna fältet för partnern, likaså det som finns i blinda fältet.

Vad jag vill ha sagt är att vi kanske tror att vi känner någon men har vi

a) verkligen lärt känna den på djupet?

b) har vi lyssnat in och försökt identifiera de blinda fläckarna?

c) hängt med i partnerns utveckling?

d) lyssnar vi på vår partner, vårdar vi förhållandet och försöker vi läsa av kroppsspråk och minspel?

e) hur mycket projicerar vi vårt eget önsketänkande och den bild av vår partner vi själva skapat på partnern utifrån vår egen personlighet, karaktär och önsketänkande?

Att bli ihop är som att få körkort. Det är då det verkliga arbetet börjar med att träna och utveckla relationen och lyssna in varandra och hjälpas åt så båda är med på banan och man utvecklas tillsammans.

Idag fungerar det inte med att skaffa en hjälpreda och sängvärmare som ska passa upp och finnas till hands för att tillgodose ens egna behov. Då har man missat vad en relation eg handlar om, det handlar om två vuxna, mogna individer som går sida vid sida och stöttar varandra

tycker

vresiga kverulerande misantropen surgöbben Rulle.
Och hör sen!

Rulle · 18 Juli 2023 10:48

Yep.
Men partnern kan se det och försöka få ut det till öppna fältet och responderar inte personen går det lätt åt pipsvängen med relationen. När en försöker kommunicera om problem och den andre vägrar se och ta tag i sin del fungerar det inte.

Soloigen · 18 Juli 2023 13:13

Intressant och viktig information! Sen vill jag slänga in en fråga till.

Hur mycket är hälsosamt att veta om en själv/partnern man lever med? Tror inte det skulle vara speciellt spännande om vi visste precis allt hela tiden . Att leva är att lära… Eller?

Men som @Rulle skriver så klokt så utvecklas och ändras vi hela tiden så risken för att veta för mycket är väl inte så stor.

Rulle · 18 Juli 2023 13:32

Visst är det så.
Och man kan lära om sig själv av andra om man är mottaglig.
Vi kan som skrivet varken veta allt om en själv eller om andra men jag nobbade en dam som var ihop med en, vänstrade med en annan och ville bli ihop med mig.
Är det en som ligger runt mycket?
Har den andra förhållanden bakom sig?
Hur talar de om sina x?
Hur talar de om och beter de sig mot andra, mot djur?
Det är väl ofta så att det man ser i det öppna fönstret är vad man får.
Fasaden kan vara svårare att genomskåda.
Okända fältet finns alltid och ibland kan upptäckter göras som förvånar en själv och andra.
Men det går inte att känna någon till fullo och därmed går det inte heller att till fullo förutsäga sitt eget eller andras beteende.

Det kan finnas en hel del som lever med en förljugen bild av sin partner och därför blir chockade när dess verkliga jag kommer fram. De blir överraskade och tror inte att det är samma person och det är det ju inte heller. Det finns en helt annan, verklig person bakom den fiktiva bild vi skapat. Försöker vi lära känna vår partner, lyssna och ta till oss vad partnern försöker kommunicera? Tar vi det på allvar? Det är steg 1 för att vårda relationen och få den att hålla. Kör vi vårt eget race är risken stor att det spricker. En part kan tycka det är bra och varken kan eller vill ta till sig att partnern kanske inte tycker det utan vill något annat. Dialog, kommunikation men det är svårt om en redan bestämt hur det ska vara eller inte lyssnar in och tar på allvar det partnern försöker förmedla.

Noomi · 18 Juli 2023 14:16

Så himla intressant… har du någon snabbintroduktion till hur man går till väga?

Jag tror benhårt på att veta/lära så mycket som möjligt, om sig själv ffa… men även om sin partner.

Frågan är ju hur snabbt man kan “veta” något om en partner?? Men vet man iaf lite mer om sig själv så kanske det kan hjälpa/staga upp hela processen redan från start

Naiv.Super · 18 Juli 2023 14:30

Det här är intressant. Jag fick höra från en som just beskrev det via Joharis fönster att han ville veta så mkt som möjligt om mig, komma till steg 3… Men lika viktigt är ju delen att lära sig om sig själv. Om inte viktigare.

Rulle · 18 Juli 2023 14:50

Yep.
Har lärt mig den hårda vägen.

Rulle · 18 Juli 2023 14:54

Absolut.
“Gnothi seavton”. “Känn dig själv”, inskriften på ingången till grottan där oraklet i Delfi huserade. Huruvida den profetia hon uttalade skulle få en lycklig utgång eller ej berodde på tolkningen som den som fick den gjorde och hur tolkningens kvalité var berodde helt och hållet på vilken självkännedom och självinsikt frågaren hade.

Hur lyckligt en relation avlöper är till stor del avhängigt av kontrahenternas självkännedom, vad de vill ha ut av relationen, vad de söker och vill ha ut av tillvaron.

Noomi · 18 Juli 2023 14:57

Jahadu… ja, det är ju ett sätt. Finns det månne någon mjukare väg än den hårda?

[EDIT] Det här verkar vara någon form av arbetsverktyg för gruppterapi och jag antar att det måste finnas någon kunnig och utbildad person som håller i sådana sessioner.

Inget som låter sig göras på kammaren direkt… eller, lite självkännedom kan man väl få om man använder fälten och fyller i det man känner till, men det man känner till det känner man ju per definition redan till och vad andra tycker sig veta eller det som är okänt för en själv och andra händer det ju inte så mycket med på egen hand

Rulle · 18 Juli 2023 15:12

Jo, men det kräver att man är lyhörd, lyssnar in andra, inser sina fel och brister, vara beredd att jobba på dem, gå på magkänslan, att man är sann mot andra och sig själv, ger uttryck för sina rädslor och farhågor, att man vågar vara svag, inse när man behöver hjälp, våga fråga och ta emot den, svälja oförrätter, inte behöva ha sista ordet och överbevisa andra hela tiden, våga göra upp med fördomar och förutfattade meningar, inte döma andra hårdare än sig själv, kunna överse med andras fel och brister, inte döma sig själv hårdare än andra, kunna ta emot konstruktiv vägledning och antingen kämpa med att ändra på sina ovanor eller försonas med sin karaktär, fel och brister som man inte klarar av att förändra. Säkert finns det mer också men den erfarenhet, kunskap och livsvisdom som jag hunnit samla på mig nu hade jag behövt ha redan som barn och yngling. När jag har samlat erfarenheter och resurser att kunna hantera livet har jag inte orken och den vitalitet jag skulle behöva, då står vid kanten av graven. I min ungdom var jag en glad lax, sedan blev jag en sur strömming och snart är jag gravad.

Buenita · 19 Augusti 2023 18:45

Mycket intressant tråd, tack @Rulle

Jag tror definitivt att vi alla behöver titta mycket mer inåt och mycket mindre utåt.

Det är nästan omöjligt att se sin egen del när relationer tar slut för kraften går att hantera läget. Men när vi kommit en bit och börjar skapa oss ett nytt liv, det är en otrolig möjlighet att börja titta inåt t ex utifrån Joharis fönster.

För mig blev det en ögonöppnare när jag insåg mitt bidrag i mina tidigare relationsproblem. Det blinda fönstret var t ex att jag var rädd för att vara tydlig med mina behov men likväl förväntade mig att mina tidigare partners skulle ändå förstå mina behov ”för att det gör man i djupa relationer, man bara vet”.

Så det är vad jag gör nu, lär mig känna mina dolda ytor. Och tränar i min relation. Kan tipsa om heyjuliawoods på IG, hon har många bra samtalsöppnare. Men också intressanta förslag på att lära känna sig själv lite bättre. Ett inlägg handlade om att hon trott att hon aldrig kunnat såra sin man på djupet, såsom han sårat henne. Men det ansåg mannen att hon gjort genom sitt kroppsspråk och hon ville höra när inträffar det. Vid ett bråk bad han henne frysa minen och gå till spegeln, där såg hon sitt eget ansiktsuttryck och blev förvånad över hur elak hon kunde se ut och funderade hur hon skulle känna om mannen tittade på henne med den minen.

Vi har alla samma möjligheter att vara nyfikna på oss själva. Frågan är om vi är tillräckligt modiga? Jag hoppas att vi är det, fina forumvänner!

Nyatag · 6 September 2023 07:28

Intressant! Att blicka inåt, våga vara med sig själv, våga förstå vår egen bristfällighet, våra styrkor, vår kraft, vår svaghet, är nog bland det modigaste och viktigaste vi kan göra. Att vara med sig själv utan att tänka, snarare känna in i ett varande tror jag är en nyckel.

Jag dök på något efter min separation som har funderat mycket över och tagit till mig som känns som en oerhört viktig och stor nyckel. Det handlar om hur vi kommunicera och är helt centralt för hur våra relationer utvecklas och blir. Jag var rädd att uttrycka mina behov i min relation med min ex man pga rädsla att han skulle lämna mig. Det gjorde han ju ändå i förlängningen. Det går ju inte att ha en relation med en människa som man egentligen aldrig tillåts lära känna pga den inte uttrycker vem den är och vad den behöver. Såklart är mitt agerande i relationen inte enbart anledning till att det kraschade men en stor del i kombination med min före detta man som dessutom hade ett undvikande beteende blev det ännu värre. Även han, visade det sig efter uppbrottet, undanhöll mycket viktiga behov och känslor för mig. Dömt att misslyckas således. Dessutom hade jag gjort våld på mig själv genom att undertrycka mina egna behov. Detta kunde jag inte se då. Men ser nu. Dessa insikter är oerhört viktiga för mig men hade inte kunnat vinnas utan den resa det inneburit att vinna dom. Den vägen som ledde dit. Det är min absoluta övertygelse.

Det jag fått kunskap om och nu också försöker praktisera heter Non Violent Communocation och handlar i grunden om att vi har känslor och vi har behov. Det är vad som styr oss. När våra behov inte möts så triggas negativa känslor som frustration, ilska, ledsenhet med mera och det handlar om att lära sig att kommunicera sina känslor och behov på ett sätt som din partner/vän/kollega vad det än kan vara, kan ta till sig. Sen kan era behov ju ”krocka” men om man förstår varandras olika behov är det bra mycket lättare att inte hamna i ilska och affekterat beteende. Vi är olika. Vi har olika behov och hur vi kommunicerar dem är helt avgörande. Det om något har jag lärt mig i denna separations-resa. När våra behov blir tillgodosedda väcks positiva känslor i oss. Vi känner oss sedda, bekräftade, lugna, tillfreds med mera.

Här lite mer om Non Violent Communication