Nu var det min tur att logga in på detta forum. Har haft sällskap i 12 år och gifta i 6 år. Vi köpte vår drömgård och har renoverat den från grunden ihop vilket också ledde till att jag fick uttmattningssyndrom samt deppression dom jag kämpat med i snart 7 år. Jag har försakat barn då min man hrla tiden hittat orsaker till att inte tiden va rätt för och skaffa barn. Vi skulle åka på semester nu i december då han hoppade av resan och ville stanna hemma för att hitta dig själv igen. Den 23/12 hämtade han oss på flygplatsen och allt var dom vanligt. Vi åt och spenderade julafton ihop men när juldagen kom berättar han att han vill skiljas. Jag älskar denna mannen av hela mitt hjärta och känner mig totalt krossad. Just nu vet jag inte ens hur jag ska överleva detta. Hela mitt liv är i spillror,!!!
Jag lider med dig <3
Jag är också i en separation med en tvååring inblandad och nyinflyttade i större lgh som ska fotas redan nästa vecka. Han har tappat känslorna.
Jag är helt förstörd också, är i ett ofantligt mörker och han mår bra, som om ingenting har hänt…
Det här forumet är fint och jag hoppas du får hjälpande ord. Det har jag fått. Du är inte ensam 
Du är inte ensam 
När någon i familjen mår dåligt så påverkar det alla och tyvärr är det mycket slitsamt.
Har ni haft stöd på vägen t ex terapi, avlastning? Du skriver att du mått dåligt i många år, var är du i processen nu? Går du i terapi? Läkemedel? Rehabiliteringsplan med arbetsgivaren?
Jag har varit på båda sidor. Jag har levt med en person som var bipolär med längre depressiva men han tog tyvärr aldrig sina problem på allvar och insåg inte hur hans sjukdom påverkade mig, förhållandet och barnen. När det aldrig blev bättre lämnade jag honom. Han var först helt förstörd men tog sedan tag i sitt liv. Började gå hos psykolog igen, fick medicin, började träna igen, började fokusera på sig själv osv. Han lever sedan länge med en ny kvinna och jag gissar att de har det mycket bättre än vad vi hade. Personligen har jag haft cancer i perioder och det har förstås påverkat förhållandet och barnen. Så jag har stor förståelse för hur det är att vara den drabbade, leva med osäkerhet, behöva vara stark men också vara lyhörd till sin egen kropp. Men det har också gett mig styrka och mod!
Det viktigaste nu är att du fokuserar på dig själv och ditt välbefinnande. Om det du gjort tidigare inte hjälper, behöver du ändra och testa annat. Det du känner fungerar och ger energi ska du behålla. Det kan också finnas saker som fungerar ok men skulle kunna finslipas eller göras på annat vis. Ta hjälp av vården, vänner, familjen. Du är i en krissituation och behöver stöd
Välkommen hit! Här är alla helt underbara och stöttande! 
För min del har det snart gått 2 månader sen separation.
Nu är du i början av din väg, lider med dig. Men fortsätt att skriva här, det hjälper en på vägen. Att få så mycket förståelse, tröst och råd från människor i liknande situation.
Det kommer att lätta med tiden men försök att bestämma dig från start att du ska klara det här. Du behöver hjälpa dig själv att hålla dig uppe. Fysisk träning, springa, gråta och prata, prata och prata ut!
Har du människor omkring dig som kan stötta? 
Du är inte ensam. Var häromdagen du fick höra detta. Nu i början är det såklart panikkänslor, stress, oro och sömnproblem.
Gör inget förhastat. Försök prata och reda ut och försök (även insett är svårt) att förstå varför han vill skiljas. Kanske går det att rädda - kanske inte.
Fokusera på dig. Gör något för att rensa hjärnan lite.
För mig har det gått 9 månader sedan x kläckte att hon ville skiljas. Sedan dess har det känslor och fokus gått upp och ned. Jag försöker fokusera på barnen och sedan på mig själv.
Vår skillsmässa har inte gått igenom ännu, men jag planerar dels för att liv som skild och dels för vad som krävs av mig ifall vi kanske (men kanske) kan hitta tillbaka.
Tack gör era stöttande ord och tips. Just ni känns det som jag lever i en mardröm,ett enda stort vaakum. Kan varken äta eller sova, allting är bara kaos. Det hade barit så mycke lättare om jag inte älskade jonom och gett honom mitt allt. Och det jag fick tillbaka är att han inte älskar mig längre. Visst har vi haft de tufft med min sjukdom, en sjukdom han har haft svårt att förstå. Är medicinerad sen flera år tillbaka för detta men inte orkat hela vägen tillbaka ännu och nu vet jag absolut inte hur ja någonsin ska orka. Känns som ja bara försöker överleva men vet inte hur det ska gå till. Har under min sjukdom inte haft självmordstankar men märker att dom kommer krypande nu.
Syster.
Om du ser tillbaka.
Har relationen varit bra?
Har du blundat för det som skavt?
Har ni velat samma saker?
Haft samma drömmar, samma visioner?
Har någon av er velat mer än den andre?
Har ni tagit er tid att lyssna in varandra?
På mig låter det som att han har kört på, du har inte orkat hänga med, du har velat ha barn men han har bromsat.
Om du för dig själv rannsakar ditt minne och ser på det objektivt - hur nära var ni varandra i synen på vad ni ville som par?
Du behöver inte skriva svar på frågorna men har du inte redan gjort det, ställ dem till dig själv.
Har en känsla av att många relationer kan liknas med “Kjesarens nya kläder”.
Å vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig få bort de hemska tankarna, det är så tungt i början att man inte förstår att mardrömmen är sann. Det kommer att klarna, du kommer inte att ha dessa mörka tankar, du kommer tillochmed att få hopp om framtiden! Tro på det här! Även om det känns som ett evigt mörker just nu.
Jag upplevde det också som en mardröm, jag vaknar fortfarande och inser att det här är sant. Men det blir lättare. Du får låta dig känna sorgen, det är en process man måste igenom, gråt och skriv! Försök få hjälp med sömn, samtal och fysisk aktivitet.
Först, hej och sen ingen kliver in här utan en historia. Du är inte ensam.
Det du är i nu är akut kris, läs på om krisens faser inte för att det tar bort dem men för att det ger en förståelse för att du reagerar normalt. Att du inte kan äta, det kommer ge med sig om ett kortare tag övriga faser snurrar man i längre men du kommer överleva. Du kommer det. Mattan är dragen från dina fötter men kanten kommer du att få fatt i. Tid, kommer lösa det. Det är läskigt när kroppen reagerar, när upplevd kontroll tappas. Det är det, och det finns ingen väg fram mer än igenom.
Ta hjälp. Från vården. Från vänner. Här. Det finns mediciner som kan ta udden av det mörkaste (detta vet du antagligen givet din historia) och personer att prata med om allt det gråa däremellan. Men ta hjälp.
Det kommer ta tid. Men du kommer ta dig igenom.
Kram
Du har alltså lidit av psykiskt illamående i många år och är ännu inte återställd, samtidigt som ni köpte en gård som renoverats från grunden. Lätt att känna pressen där… 
Men är du yrkesverksam nu, så att du själv har en tryggad inkomst… eller är det han som stått för både heltidsarbete/inkomst och huvudsaklig renovering?
Jag utgår från att du har en befintlig kontakt inom vården mtp dina diagnoser, har du hunnit kontakta den klinik som sköter din behandling och ev sjukskrivning så att du kan få komma på ett akutbesök nu när det är så jobbigt? 
När vi köpte gården mådde jag bra och hade ett fast jobb inom vården. Mrn renoveringen samtidigt som jobbet plus en del sndra personliga saker skickade mig rakt in i väggen. Har en läkare onom psykiatrin men ingen samtalskonttakt längre då hon gick i pension. Efter 3 år som sjukskriven löste min arbetsgivare ut mig och sen dess har jag bara sjukpenning. Och just nu har jag inte ens de då de inte godkänt mitt läkarintyg och vill göra en arbetsförmåge utredning på mig igen. Den enda jag har och ventilera med just nu är min mamma. Har funderat på och ringa psykakuten men inte orkat.
Då tycker jag att du gör det i morgon direkt innan det blir långhelg igen 
Du sitter i en extremt besvärlig sits, inte minst ekonomiskt, så all professionell hjälp du kan få är guld värd.
Hur tänker du själv… kan du börja jobba nu i närtid enligt någon sorts rehabiliteringsplan? Kanske halvtid till att börja med, inom ett område du redan känner till och behärskar?
Vad ska ni göra med huset/gården ni bor på och förhoppningsvis äger tillsammans? Finns det något kapital för dig att hämta där?
.
[EDIT] Hur gammal är du? Stämmer 87 i ditt nick med ditt födelseår? För isf är du bara 36 år och har varit sjukskriven/levt på bidrag/din partner med bra lön sedan du var under 30 så nu måste du komma tillbaka till yrkeslivet igen asap, successivt… men med klar sikt på 100% om du ska få ett drägligt liv och en kommande pension du kan leva på 
Det stämmer att jag är 36. Tyvärr finns de väl inte nån rehabplan mer än att jag står i kö för att få börja med kbt. Annars inget. Tyvärr då är mitt mående så pass illa att arbete inte är något alternativ just nu.
Det stämmer att vi äger den tillsammans men då han arbetar och har en bra lön och kunnat investera mer än mig plus dom lån vi har på gården så har han erbjudit mih en summa för att lösa ut mig och överta lånen själv.
Du har rätt till hälften även om han betalat mer i renoveringen. Känns summan han har erbjudit rimlig utifrån det?
Kommer du att klara dig som ensamstående på den summa du får ut av att överlåta huset på honom? Hur länge isf?
För om du tänker själv att du inte kan börja jobba alls, då blir din egen framtida livsinkomst minimal som jag förstår det hela…
Jag tror att du måste ägna all din kraft åt att bli benägen/beredd att iaf testa att börja jobba igen… förhoppningsvis går det bättre än du tror efter alla dessa år som sjukskriven
Läs @Buenita’s svar mycket ordentligt, där beskriver hon hur det är/känns att vara på andra sidan i en relation där en av parterna inte alls orkar och klarar av det egna livet.
Jag tror att du måste få hjälp att ta tag dig själv på allvar, du är fortfarande väldigt ung och du har hela livet framför dig så fortsatt sjukskrivning är troligen inte vägen framåt för dig… för det kommer inte funka i längden i någon relation om en jämnårig partner ska stå för majoriteten av ansvar i er relation. Inkomst, ekonomisk trygghet (för dig inte minst), renovering etc.
Du måste söka hjälp så att du kan börja jobba och bidra till både dig själv och kommande relation på ett mer jämbördigt sätt.
Låter kanske hårt, men är välvilligt och iaf min absoluta tro din bästa och mest framgångsrika väg framåt… som egen individ
Har lever så länge för vårt hem och för min man att nu sitter jag här och vet inte ens själv vem jag är. All min ork har gått till och försöka klara det här hemma och som jag mår nu så har jag inte varken viljan eller orken till å ens fortsätta leva. Ser ingen mening med någoting just nu och varför jag ens ska stiga upp till denna mardröm.
Fina du <3
Jag känner likadant. Men samtidigt känner jag liiiite skillnad från de allra första dagarna när det kom fram hur mitt x kände. Ringde vc och sa att jag måste få hjälp NU, för jag inte kunde äta/sova/ orkade inte leva. Fick en akut tid. Ångestdämpande. Idag 2 månader senare sitter jag och har kunnat börja äta lite, pratar med psykolog… tar varje halvtimme i taget. Lyssnar på poddar om ämnet. Man vill inte leva, all trygghet rycks ifrån en. Men NÅN skillnad har det blivit. Och jag måste, bara MÅSTE fortsätta. Fortsätta hoppas att tiden för sitt… det ÄR vidrigt. Har varit med om ett likadant uppbrott tidigare där jag nästan svälte ihjäl mig 3 veckor, förmådde mig inte ens gå på toa eller dricka vatten. Spydde galla av ångest. Men på nåt jävla sätt överlevde jag. Och nu hände det igen. Måste tro att det kommer gå över.
Jag lider med dig och vi finns här. Ett andetag i taget <3
Har du ringt din läkare inom psykiatrin, alt. till psykakuten???
Om inte så gör det NU direkt 